Som 13 åring föddes mitt politiska intresse efter att ha börjar läsa böckerna i morfars bokhylla, morfar var skogsarbetare, kommunist och fackligt aktiv.
Jag slukade böckerna om svensk arbetarrörelse, inte minst Ådalen 31.
När jag blev äldre började jag bläddra i Lenins samlade verk, Rosa Luxemburg och Marx.
Jag växte upp under 90-talets krisår och nyfascismens frammarsch.
Våldet från nazister, inte minst mordet på Björn Söderberg och John Hron var det avgörande som fick mig att bli partipolitiskt engagerad.
1999 fyra dagar efter att jag fyllt 16 år blev jag medlem i Rättvisepartiet Socialisterna.
Vi organiserade möten och demonstrationer, föreläsningar och spred Offensiv.
Snabbt hamnade jag på nazisternas radar, jag fick hot inför att jag skulle tala på Kristallnatten, jag fick hakkors målat på dörren, jag fick dörren inslagen med yxa och slutligen misshandlad och knivskuren utanför min mammas lägenhet.
För mitt politiska arbete mot rasism prisades jag som årets Pitebo, den yngsta som fått utmärkelsen.
Trots hotet var jag aldrig rädd, jag kände stödet från Rättvisepartiet Socialisterna och dess medlemmar, inte minst hämtade jag stöd och inspiration från partiets antirasistiska arbete och partiordförande Per-Åke Westerlunds bok Vänd dom aldrig ryggen.
2001 deltog jag i partiets organiserade resor till Göteborg under EU toppmötet, dessa tre dagar avslöjades den svenska statsapparaten. Polisens våld, skott mot demonstranter, samarbete med nazister avslöjade statens klasskarraktär för mig som ung aktivist. Politiken var inte längre en hobby utan en livsuppgift.
2002 ställde partiet upp i Luleå kommunval och vann mandat, i samma veva uppmanades jag av partiet att flytta till Göteborg för att bygga partiet. Jag sade upp lägenhet och jobb och flyttade bara 19 år gammal 150 mil bort.
Två år senare står jag som huvudorganisatör i en massiv proteströrelse mot nedskärningar i vården, vi organiserade hundratals boende i Hammarkullen mot socialdemokratins nedskärningar. Vi ockuperade vårdcentralen en rad gånger och tvingade både polis och politiker att backa. Partiets första partiförening växte fram och såväl jag som RS var nu omtalade inom politiken i staden.
Under samma period ledde vi ungdomsrörelsen Elever mot krig mot Irakkriget, en politisk skola utan dess like om hur en bygger en proteströrelse underifrån.
Från början av 2000- talet till idag deltog jag årligen på internationella möten. Jag deltog vid protester mot EU-toppmöte i Köpenhamn och Bryssel, konferenser och läger i Belgiens Gent och Löven, i Spanska Statens Barcelona, i Tyska Berlin, i Brasilianska Sao Paulo, jag åkte som representant på World Social Forum i Brasilianska Porto Alegre, på protester mot europeisk asylpolitik i Tyska Rostock, jag har varit delegat på CWI:s och ISA:s världskongresser och varit inbjuden att tala i FN.
Den politiska skola jag fått inom Rättvisepartiet Socialisterna och CWI samt ISA kommer jag bära med mig hela livet och har varit några av mina bästa upplevelser i livet.
I 23 år har partiet präglat mitt liv, jag har suttit i partistyrelsen i nära 20 år och arbetat för partiet i 17 år. Jag har missat barnens födelsedagar och sommarlov till förmån för möten och konferenser, protester och demonstrationer. Något jag i efterhand inser vara felprioriterat.
Vi har organiserat oss mot nedskärningar och privatiseringar, för trygghet och välfärd, mot våld, droger och kriminalitet, för arbete och bostad. Socialt och politiskt arbete har gått hand i hand.
De politiska segrarna i Göteborg har varit många vi har räddat fritidsgårdar, skolor, badhus, vi har vunnit extra personal på kommunala arbetsplatser, vunnit striden för gratis simskola, vi har lyckats tvinga fram kommunaliserade bostäder, stoppat vräkningar och lagt grunden för den rörelse som stoppade marknadshyra. Vi har stoppat nazisterna vid flera tillfällen och lyckats att stoppa utvisningar till krig och diktatur. Vi har bättre än någon annan partiförening byggt det internationella solidaritetsarbetet och knytit band med exilorganisationer och den politiska diasporan i Sverige.
Genom arbetet har vi lyckats rädda livet på människor, förändrat och förbättrat vardagen och låtit människor växa genom sitt eget deltagande.
Stödet och den politiska skolan ur kollektiva diskussioner från partiet har varit avgörande i politiskt svåra tider eller då hoten från politiska motståndare varit intensiva, som när jag blev påkörd av nazister som låg i bakhåll eller fick lägenheten brandbombad.
Men allt har inte varit lätt, många av de mest framgångsrika segrar och politiska projekt har vi fått arbeta i motvind internt av en ledning som inte hänger med, släpar efter och inte vågar tänka nytt.
Vårt antifascistiska arbete har uppfattats för konfrontativ, vår gratis simskola som NGO-verksamhet, arbetet i Hyresgästföreningen som för tidskrävande.
Samtidigt har jag alltid varit en person som går min egen väg, vars enda lojalitet ligger i min ideologi och politiska övertygelse, jag tror på disciplin men också att tanken är fri och det är när åsikter möts vi växer som kollektiv.
Jag tror inte att det är fruktfullt att gömma olikheter, stoppa politisk debatt, smutskasta, manövrera och stöta ut de som har olika åsikter, istället tror jag att det är där olika åsikter möts som vi går framåt.
Jag har därför efter 23 år i Rättvisepartiet Socialisterna valt att lämna den rörelse jag vigt hela min ungdom och vuxna liv till.
Jag kommer inte lämna med offentlig kritik mot partiledningen, jag kommer inte lämna med information om de demokratiska bristerna, kommer heller inte lämna med att uppmana andra att göra det samma, jag lämnar inte med ilska och frustration, bara sorg och besvikelse och en känsla av svek. Likt övriga medlemmar i Göteborg.
Jag trodde aldrig att partiets ledning skulle sätta prestige före politik och äventyra partiets framtid på det sätt som skett.
Jag önskar kamrater i Sverige och internationellt lycka till, men mitt eget engagemang kommer jag lägga på annat håll, dock fortsätter jag kampen för socialismen.
I dagarna har Rättvisepartiet Socialisterna publicerat en artikel kring mitt utträde ur partiet. De känner ett behov av att säga att RS finns kvar i Göteborg, de kritiserar min övergång till Vänsterpartiet och påstår att jag saknar politisk deklaration för mitt utträde, övergång och att ha tackat ja till att nomineras till kommunvalet.
Partiledningens agerande hör till dess tradition, på samma sätt lät det när partiet förlorade hela Umeå-regionens medlemmar, partiföreningar och kommunala mandat. Även då påstods att RS fanns kvar och fortsätter kämpa, sedan dess har ingen verksamhet bedrivits i Umeå de senaste 11 åren och möten sammankallade av partistyrelsen har varit tomma. Lika tomt har det varit i Göteborg på de tre möten som partistyrelsen sammankallat till efter att vi lämnat.
Agerandet känns igen, när någon individ eller grupp lämnat partiet har det alltid framställts som ett brott mot marxismen eller arbetarrörelsen. De som lämnar brännmärks och deras tidigare gärningar förminskas, det handlar ofta om påståenden att man givit vika för pressen från det kapitalistiska samhället. Partiet och dess ledning har aldrig fel, enigheten i partiet piskas fram och ingen ska våga ifrågasätta i rädsla för att frysas ut. De som ifrågasätter puttas successivt ut.
Idag påstås det att RS både har erfarna och nya medlemmar i Göteborg, men efter att alla fem i partistyrelsen från Göteborg lämnat partiet, alla tio i distriktsstyrelsen lämnat partiet, samtliga fyra partiföreningsstyrelser och aktiva medlemmar lämnat partiet finns i stort sett inget kvar förutom en handfull passiva medlemmar, dessa önskar jag lycka till och känner inget behov av att polemisera mot.
Rättvisepartiet Socialisterna i Göteborg var den region som värvade mest medlemmar, hade flest aktiva medlemmar på sidan av heltidsanställda och den enda region som inte gick bakåt, det var en region som vuxit sig jämnstor med Stockholm och particentrum med sina 9 anställda, idag finns inget av det kvar i Göteborg, men ledningen framställer arbetet som en framgång och trots att en tredjedel av medlemsbasen lämnat partiet efter deras hantering kring politiska olikheter om synen på nyliberalismen så påstår de att partiet går framåt.
Jag känner inte att jag har behov av en politisk deklaration för mitt utträde, övergång till Vänsterpartiet eller att ha tackat ja till att nomineras till kommunvalet.
Jag har nominerats på grund av den politiska roll jag spelat i staden och det förtroende jag byggt upp genom åren som sträcker sig långt utanför RS.
När jag började engagera mig politiskt var Vänsterpartiet ett stödparti till Socialdemokratin, de var medansvariga för nedskärningar och inte något jag kände var ett alternativ.
För mig har politik alltid handlat om förändring, att göra skillnad oavsett om det är inom Hyresgästföreningen, facket eller politiken och jag kommer lägga mitt engagemang där jag kommer göra mest skillnad.
Den senaste perioden har Vänsterpartiet förändrats, de har dragit till sig helt nya skik av medlemmar, har blivit tydligare i sin kritik av socialdemokratin, de har en aktivistbas på en helt annan nivå än tidigare. De har en ny ledning både i Göteborg och nationellt. Vänsterpartiet är ett helt annat parti än för 23 år sedan då jag började engagera mig politiskt.
I Göteborg har vi de senaste åren arbetat allt närmare Vänsterpartiet, vi har stått tillsammans i kampen mot nedskärningar och privatiseringar, för gratis simskola, mot ombildningar och marknadshyra.
Jag har därför efter möten och diskussioner med representanter från såväl Vänsterpartiets ledningen i Göteborg som dess partistyrelse samt medlemmar lokalt i Angered valt att ansluta mig till Vänsterpartiet.
Jag är trött på den sekterism, politiska hårklyveri och ”vi är oss själva nog mentalitet” som präglar den socialistiska rörelsen. RS partiledning har en tendens att ständigt påstå att ”Vi är dom enda som kämpar”. I Göteborg har vi varit annorlunda, vi har varit ödmjuka i vetskapen om att människor kämpar varje dag i sin vardag och vi har lyckats samarbeta med andra vänstergrupper på en helt annan nivå än RS i övriga landet.
Vi ser ett stort behov av ett nytt socialistiskt arbetarparti för att utmana socialdemokratin, jag tror att grunden för detta ligger hos Vänsterpartiet, om de kan nå ut till folk- och arbetarrörelsen, arbetarområden och förorter.
Jag ska, tillsammans med andra, göra mitt bästa för att Vänsterpartiet blir största parti i Göteborg.
Kampen för socialism och rättvisa fortsätter och jag ser fram emot ett nytt kapitel i livet.
- Kristofer Lundberg
Rättvisa & Socialism Göteborg 