Solidaritet med Libanons massprotester

I torsdags utbröt massiva demonstrationer över hela Libanon. Sedan dess samlas hundratusentals på gator och torg, dag som natt med kravet på regeringens avgång. Idag demonstrerade Göteborg sin solidaritet med protesterna på Gustav Adolfs torg och medlemmar i Rättvisepartiet Socialisterna deltog.

Tiotusentals demonstranter har samtidigt intagit gator och torg i Libanons huvudstad Beirut och andra större städer. Protesterna har pågått i snart en vecka och minskar inte i styrka. Sedan i torsdags förra veckan har demonstranterna krävt regeringens avgång och nyval. Samtidigt litar inte demonstranterna på att Libanons myndigheter skulle klara av att hålla ett demokratiskt val och ber om internationellt stöd.
De största protesterna har skakat huvudstaden Beirut och andra nyckelstäder mot regeringens försök att införa nya skatter för att låta befolkningen betala den ekonomiska krisen.

Med massornas kollektiva ingripande har ett hopp tänts om ett annat Libanon när miljoner fattiga och arbetare tillsammans demonstrerat över hela landet. Avgå eller vi fäller er är det tydliga budskapet.

Polis och militär som positionerat ut på gatorna har på flera håll lagt ned sina hjälmar och sköldar i respekt för de protesterande.
Det är de största demonstrationerna på åratal och enar människor oavsett religion i det annars splittrade landet. På andra håll har militär attackerat fredliga demonstranter och på sociala medier kan ses hur militärer är oense om hur de ska agera där några attackerar demonstranter och andra militärer håller tillbaka sina kollegor och försvarar demonstranter.
Demonstrationerna som startade spontant mot regeringens planerade skattehöjning, blev snabbt en allmän folkrörelse som uttalar sig som revolutionär, likt Sudan, Hong Kong, Chile och Katalonien är det ungdomarna och kvinnorna som står i spetsen.
Sedan protesterna startade har skolor och univercitetet hållits stängda, när de nu öppnades på måndag har studenterna svarat med skolstrejk. Vissa lärare och professorer har även givit studenterna ledigt i ”praktisk samhällskunskap”.

För två veckor sedan miste människor livet i en skogsbrand i bergen. När svåra eldsvådor spreds och inte släktes brann människor inne. Tragedin hade kunnat undvikas men det libanesiska brandförsvarets helikoptrar har varit tagna ur tjänst sedan åtta år då de trasiga maskinerna saknat reservdelar för att pengar stulits. Det är en vecka efter denna händelse som premiärminister Hariri presenterar de nya skatter som skulle slå mot de fattiga. Bland annat en skatt på användande av Whatsapp. Det var detta förslag som blev den utlösande faktorn men är långt ifrån vad som triggar konflikten omfattning.

Vad som kommit till ytan är åratal av frustrationen som pyrt under ytan i flera år mot levnadsförhållanden, finansiell kris, korruption och lagar som gynnar de rika och den härskande klassen.

Arbetslösheten är hög och snittlönerna för de som har ett arbete, ligger på 11 500 kronor, medan bostads–och matpriserna är bland världens dyraste. För att hålla tillbaka arbetarklassen har de styrande infört långtgående lagar mot fackföreningar och arbetares rättigheter.

Libanon tillhör ett av världens mest skuldsatta länder. Nära hälften av statens skatteinkomster går till att betala räntor på lån.
Den libanesiska ekonomin befinner sig i svår kris, befolkningen har länge pressats till bristningsgränsen och frustrationen stiger, levnadsstandarden sjunker kombinerat med utbredd korruption.
Demonstranterna anklagar landets politiska elit för att sko sig själva, dela upp maktpositioner mellan sig, förskaffa sig ekonomiska fördelar och förskingra pengar som skulle gå till återuppbyggnad. Ännu är infrastrukturen dålig sedan inbördeskriget.
Som svar på de finansiella problemen välter regeringen och dess allierade över krisen på den fattigaste delen av befolkningen, vilket tände den präriebrand av protester vi nu ser. I årtionden har den härskande klassen plundrat staten på dess tillgångar, fört en nyliberal privatiseringspolitik av dess infrastruktur.
Stor del av resurserna har därmed övergått till olika familjers privata fickor, inte minst Hariri-klanen, vars bolag äger rätten till allt från lokal sophantering till underhåll av statens infrastruktur.
Trots att de plockat ut stora summor pengar fungerar inte sophanteringen och sopbergen växer. Detta med anledning av en konflikt mellan sopbolagen och de som äger marken för soptipparna. Konflikten om pengar mellan de båda grupperna har blivit en del av det politiska spelet då båda tillhör familjer som styr landet genom politiken.
Dagliga elavbrott, elleveranser som ligger nere på samma nivå som under inbördeskriget försvårar levnadsförhållanden för människor. Det samma gäller vattenleveranserna.

Stränderna längs med Libanons kust är privatiserade och befolkningen måste betala för att ta sig till havet för att bada.
Det är 30 år sedan inbördeskriget avslutades och minnet lever vidare.
De sekteristiska partierna har alla tagit avstånd från demonstranterna, alla från shiamuslimska Hizbollah till de kristna fascistiska Falangisterna, det sekteristiska politiska systemet gynnar alla dessa partier.
Den folkliga vreden har inte låtit vänta på sig mot den politiska korruptionen som präglat landet.
Men proteströrelsen har bara vuxit i styrka och riktar sig mot dem alla, slagord som enar befolkningen har ekat på demonstrationerna med krav på deras avgång. Talkörer översatt till svenska lyder ”Alla betyder alla – Från Hariri till Nasrallah”.
Premiärminister Saad Hariri har fört långtgående samtal med sina regeringskollegor för att se hur de kan blidka demonstranterna, men eftergifter har ännu inte gett resultat.
Demonstranterna kräver ett nytt mer demokratiskt valsystem än det sekteristiskt styrda system som styrs idag och gynnar de sekteristiskt partierna.

För första gången sedan inbördeskrigets början ser vi nu hur libaneser från olika religiösa bakgrunder förenas i en gemensam kamp över de religiösa sektgränserna som splittrat Libanon.
Proteströrelsen har lyckats enat alla grupper i landet oavsett religion, vilket är ovanligt och avslöjar en ny typ av medvetenhet kring behovet av enighet. Protesterna har fört alla samman människor på ett sätt som saknar historiskt motstycke i landets historia.

Kristofer Lundberg

Början till en global revolt?

Efter höstens historiska klimatstrejker världen runt har land efter land skakats av massrevolter mot högerpolitik, regeringarnas auktoritära styre, korruption och växande klyftor.

Även om det är olika frågor som har fått missnöjet att explodera finns flera gemensamma drag: makteliten har tagits med total överraskning‚ ungdomen har gått i bräschen, varken repression och/eller eftergifter har ofta inte stoppat protesterna utan tenderat ge kampen ökad beslutsamhet och att det inte finns någon tilltro till etablissemangets alla representanter. De olika kamprörelserna har också hämtat inspiration och kampmetoder från varandra.
I Chile blev de ungas protester mot höjda kollektivtrafikpriser inledningen till de största demonstrationerna på årtionden. Precis som i Ecuador svarade Chiles regering med repression och intog till en början en obeveklig hållning, vilket bara ökade massornas kampvilja och beslutsamhet.
Regeringen tvingades dock dra tillbaka höjningen, men eftersom prosterna gäller betydligt mer än endast biljettpriserna i kollektivtrafiken fortsatte kampen på gatorna. ”Det handlar inte om 30 pesos, utan om 30 år av orättvisor”, som demonstranterna säger, Detta är en revolt mot stadigt växande orättvisor som har gjort Chile till ett av världens mest ojämlika länder.

”Vi är krig”, deklarerade Chiles president Sebastián Piñera, en av landets rikaste, när han i söndags förlängde och utökade undantagstillståndet samt skickade ut ännu fler soldater på gatorna. Inte sedan Pinochets militärdiktatur (1973-1990) har Chile styrts av undantagstillstånd i flera städer och speciallagar mot demokratin.
Att en general dessutom har fått nästan oinskränkt makt av presidenten visar hur långt regeringen är beredd att gå i sitt krig mot det arbetande folket.
Men protesterna fortsätter. Det är också troligt att kampen i Chile och Ecuador sprids till andra latinamerikanska länder. Överhuvudtaget gungar marken under många av kontinentens högerregeringar, som alla har försvagats under de senaste 12 månaderna.
En ny politisk karta håller på att ritas i Latinamerika. Vad som dock ännu saknas är att arbetarklassens organisationer i än högre grad blir med i protesterna och att kampen börjar föda nya stora vänsterorganisationer som kan ta plats på den politiska karta som missnöjet ritar.

– För första gången står det libanesiska folket enat mot den korrupta elit som suger vårt blod och våra skattepengar för att själva leva i lyx, medan människor dör på sjukhustrappen, sade en av de 100 000-tals som demonstrerade i huvudstaden Beirut till Sveriges Radio Ekot.
I detta uttalande ges en bild av de orsaker och stämningar som ligger bakom den förändring som håller på att äga rum.
Helgens i massprotester Chile, Libanon och Katalonien liksom exempelvis arbetarstrejkerna i USA, den globala kvinnokampen och klimatstrejkerna uttrycker alla en förnyad tilltro till kampen och början till en global förändring av medvetenheten.
I dagens kamp gror fröet till såväl mer organiserade revolter med antikapitalistisk udd som den socialistiska vänsterns pånyttfödelse.

Per Olsson

Fyll Gustav Adolfs torg mot högerns budget

I fredags presentersde Göteborgs allianspartier sin budget för 2020.
Det är tydligt var fokus ligger för Göteborgshögern. Effektiviseringar, utförsäljningar och att viktigt arbete gärna ska skötas på ideell basis.

Med näringsliv och civilsamhälle bygger vi ett Göteborg som håller ihop, finner en att läsa bland de första styckena i budgeten.
Vad betyder då detta? Jo det privata och den del av samhället där människor hjälper varandra utan inblandning av det offentliga, staten eller kommunen, är det som ska hålla ihop staden. Samtidigt är det just bristen på seriös offentlig verksamhet som slitit staden isär.
Näringsliv och civilsamhälle lyfts flera gånger och framställs som samhällsbärare. För att vara en budget till offentlig verksamhet som kommunen är, så nämns väldigt lite av just det offentliga.
Istället pratas det om valfrihet som en motivation till privat verksamhet. Konkurrenskraft likställs med en attraktiv stad och staden ska underlätta för goda villkor för företagare och entrepenörer. Det ska bli enkare att starta, driva och utvecka företag i staden.
Ett exempel som lyfts är att staden ska serva med lokaler och kontor.
Men att underlätta kan också betyda att vara än mer tillmötesgående i uppstart av friskolor eller annan verksamhet som skall gå från offentlig till privat.
Helt klart blir det ytterligare nedskärningar om högerpartiernas budget går igenom.
Ansvarsfullt förvaltande av stadens ekonomi, heter det.
Kostnaderna har överskridit intäkterna, ekonomin är eftersatt och de vill påvisa vilket ansvarslöst styre som varit. Den stundande lågkonjunkturen ska motivera kommande nedskärningar och de beskriver att ett trendbrott är nödvändigt.
Investeringar ska göras ansvarsfullt efter ekonomiska förutsättningar för att få en ekonomi i balans. Det är i ord väldigt lite fokus på behoven och höjda skatter motas bort som en lösning på de utmaningar som finns.
Den totala personalvolymen ska minska finns att läsa och gäller samtliga nämnder.

Det ideella engagemanget från föreningar och civilsamhället är av stor vikt för stadens utveckling, skriver Allianspartierna.
”I grunden är det varje enskild medborgares ansvar att Göteborg blir en välkomnande stad.” Med denna mening är det som att högerpartierna avsäger sig ansvaret gällande trygghet och välkomnande.
Självklart lyfter högern behovet av fler poliser på Göteborgs gator och torg, där krakftfulla förebyggande åtgärder skrivs ut, men där civilsamhället ska spela en avgörande roll i arbetet.
Offensiv skrev för ett par veckor sedan om regeringens punktprogram mot gängkriminaliteten och dess avsaknad av det förebyggande arbetet.
GP rapporterar 19.10.21 hur 14 polischefer menar att hårdare straff inte löser gängproblematiken. Många av dem är inne på just det förebyggande arbetet och kommunens ansvar, att ”bura in kriminella” hjälper föga, då grunden till nyrekrytering finns kvar.

Svar på bostadsbristen har de blandat boende som affärsidé, med betoning på bostadsrätter om än fler hyresrätter nämns. Här vet vi sedan tidigare var borgarna står, att de också vill införa marknadshyra i nyproduktion.

Göteborg är en delad stad, ekonomiskt och socialt. En stor social klyfta är de höga ohälsotalen i vissa stadsdelar och skillnaden i medellivslängd mellan socioekonomiskt utsatra stadsdelar gäntemot rikare stadsdelar som Offensiv många gånger skrivit om.
Att minska denna klyfta ligger på Idrott och föreningsnämnden/förvaltningens bord genom deras friskvårdsarbete runt om i stadens gym, motions- och simanläggningar med visionen ”Vi gör Göteborg friskare”.
Men även detta viktiga arbete ska försämras. Högst upp på listan vad idrott och föreningsnämnden får i uppdrag klargörs att ”Nämnden får i uppdrag att inte driva komunala gym där andra aktörer kan göra det”.
Vilka gym det är, blir svårt att säga, men i och med att det ska bli lättare för företagande och arbetet ska underlättas för privata aktörer så kan ju uppdraget tolkas som att varenda gym är hotat.
En privatisering av gymmen riskerar folkhälsan i denna delade stad. Privata aktörers gymverksamhet kan inte mätas med det folkhälsofrämjande arbete som sker på idrott och föreningsförvaltningens gym och motionscentraler idag.
Den lågintensiva träningen med fokus på målgrupper som kanske normalt inte skulle gå till ett gym, är de som riskerar falla undan i komeriella vinstdrivande syften hos en privat aktör.
”Anläggningarna ska finansieras, nyttjas och drivas så effektivt som möjligt”, är ett utdrag som oroar.
Meningen kan tolkas som utökade öppettider, samtidigt som organisationen ska slimmas.
Det skrivs också om föreningsdrift av anläggningar. Inget ont om föreningars gedigna arbete, men föreningsdrift av anläggningar är och har inte varit framgångsrikt, utan riskerar bli stora kostnader i längden för kommunen då underhållet är bristfälligt och tid i huvudsak läggs på kärnverksamheten för föreningen i fråga.

Den politiskt viktiga reformen gällande avgiftsfri simskola som Rättvisepartiet Socialisterna var med och kämpade fram, såväl socialt som politiskt, skrotas inte helt oväntat av högern. Än en gång lyfts föreningarna som den huvudsakliga aktören.
Från att Idrott och förening varit spindeln i nätet gällande måluppfyllese i simkunnighet för 1000-tals elever så fråntas nu uppgiften om budgeten går igenom, mitt i skolornas läsår. Detta då högern tydligt klargör att simskola inte ska bedrivas i stadens regi.
En formulering som blir motsägelsefull då skolan idag ansvarar för simkunnigheten och vissa skolor idag håller egen simskola med idrottslärare eller anställda simlärare.
Att förändringen sker mitt i ett läsår är inte heller bra då den korta tiden för förändringen kan/kommer att skapa svårigheter för den enskilda skolan att hitta alternativ lösning på simundevisningen, vilket bidrar till ökad arbetsbelastning för skolorna, men hårdast drabbas eleverna.

Men det är inte bara nedläggning av Simlyftet som drabbar lärare och elever. Skolans budget i sig innebär sparkrav.
Tankesmedjan Balans har granskat budgeten gällande skolan.
”Grundskolenämnden måste minska ramen med 118 miljoner för att hålla budget i år. Det nya nedskärningskravet i budget för 2020 innebär 96 miljoner ytterligare i nedskärning. Drygt 200 miljoner kronor måste alltså skäras bort från nuvarande verksamhet i grundskolan”, uppger de i en artikel.
Samtidigt menar Sveriges Kommuner och Landstings ekonomer att kommunerna borde öka välfärdens resurser med 2,7 % nästa år för att ge verksamheterna samma förutsättningar som 2019 med hänsyn tagen till inflation och genomsnittliga löneökningar, skriver Tankesmedjan Balans i samma artikel.

Rättvisepartiet Socialisterna manar till protester vid kommunfullmäktiges sammanträde den 4 november, mot högeralliansens budget.

Johannes Lundberg

Allt fler barn vräks från sina hem

Antalet barn som vräks från sina hem ökar i Göteborg och landet, enligt ny statistik från Kronofogden. Under årets första sex månader blev 13 barn i Göteborg utsatta för vräkning – en fördubbling jämfört med 2018.
Under första halvåret fick 253 barn i landet uppleva att någon av föräldrarna tvingades lämna sitt hem.

Det är en ökning med 22 barn jämfört med 2018, rapporterar Hem och Hyra. Malmö, Eskilstuna och Göteborg toppar listan i landet. Antalet kommuner där barnfamiljer har vräkts har ökat från 62 till 68.
Både Göteborgs kommun och den svenska regeringen har en nollvision om att inga barnfamiljer ska vräkas från sina hem. Trots det vräktes 219 barn från sina hem i Göteborg mellan 2008 och 2018.

Under en period gick statistiken kring hur många barn som vräks från sina hem ner, men sedan 2016 ökar siffrorna på nytt. 2018 vräktes sju barnfamiljer med en totalsiffra på tretton barn från sina hem i Göteborg, trots att staden har en så kallad hemlöshetsstrategi som ska vara förebyggande. Dess målsättning är att inga barn ska vräkas.

På nationell nivå ser vi samma trend. Sammanlagt vräktes 448 barn i Sverige under 2018, en ökning från 392 året innan. Siffrorna strider inte bara mot regeringens nollvision om att inget barn ska vräkas från sina hem. Det innebär också en stressande och uppslitande tillvaro för berörda familjer.
Social resursförvaltning anser att hyresvärdar och kommuner bör ha gemensamma förebyggande arbeten. Detta blir extra viktigt om det blir en inbromsning i konjunkturen och fler familjer riskerar att få problem med ekonomin.

Kommunfullmäktige i Göteborgs hemlöshetsplan, som antogs 2015, föreslog ett antal vräkningsförebyggande åtgärder. Ett av förslagen var att göra det lättare för personer med hyresskulder att få avbetalningsplaner. Ett annat var att socialtjänsten och hyresvärdarna skulle göra gemensamma hembesök hos familjer som försummat hyresbetalningar eller stört grannarna, och därför riskerade att bli av med sina kontrakt.
Hemlöshetsplanen gick ut vid årsskiftet, men fastighetsnämnden har bestämt att kommunen ska se över om man ska förlänga planen eller göra en ny.

Det är viktigt att en har ett barnperspektiv i hemlöshetsarbetet och att motverka vräkningar av barnfamiljer. Men när högeralliansen tog över makten i Göteborg har frågor som vräkta barnfamiljer och hemlöshet prioriterats ned.
Alliansens bostadspolitik med hot om utförsäljningar och ombildning gynnar heller inte barnfamiljer som lever i riskzon för att bli hemlösa. Den typen av bostadspolitik kommer göra det svårare att nå till nollvision om vräkta barn.

Att barn fortfarande vräks är ett stort misslyckande från samhällets sida. Det påverkar barnen negativt, skapar stress och oro samt en misstro till vuxenvärlden. De nu vuxna vilka som barn levde i familjer som vräktes har i intervjuer beskrivit det som att deras liv har blivit förstörda.
Det är inte ovanligt att familjer efter vräkning tvingas flytta runt på olika adresser under flera års tid, inte sällan mellan tillfälliga boenden, vandrarhem eller hotell från dag till dag.

Fastighetsbolagen, inte minst allmännyttan, måste bli bättre på att informera hyresgäster om vad som kan leda till en avhysning. Det är få som vet att en sen hyra kan betyda att du förlorar ditt kontrakt och blir vräkt. En vräkning kan påbörjas om hyresgästen är åtta dagar sen med en betalning.
Den vanligaste orsaken till vräkning är obetald hyra, och den obetalda skulden vid ansökningstillfället är 10 000 kronor eller lägre i 38 procent av fallen.

Till Aftonbladet säger Kim Jonsson hos Kronofogden:
– Vi tror på att hyresvärden ska ta en tidig och personlig kontakt med hyresgästen om hyran inte betalas. Inte bara skriva brev. Och så ser vi också att det är viktigt att socialtjänsten och hyresvärdarna på orten samverkar. Ju tidigare de kommer in, desto större blir chansen att man aldrig behöver gå in med vräkningar.
Antalet vräkningar totalt sett har också ökat under 2018, också i ärenden där barn inte är inblandade. De verkställda vräkningarna har ökat från 1 938 till 2 022.

Kristofer Lundberg

Solidaritet med ungdomsprotester i Chile

Med kort varsel samlades ca 70 personer utanför Chilenska konsulatet i Göteborg för att visa solidaritet med det Chilenska folkets massiva protester.

Efter flera dagar av protester, som kostat tre människor livet, mot högerregeringen och presidenten Sebastian Piñeras politik, utlyste regeringen i fredags undantagstillstånd med utegångsförbud, det första sedan diktaturen försvann.
De stängde även ner hela tunnelbanesystemet som ca 3 miljoner passagerare använder dagligen för att försöka försvåra för de som protesterar.
Repressionen som sker nu för oss tillbaka tankarna till Pinochets diktatur där toryr, misshandel och massaresteringar var en vardag för de som kämpade emot.

” el pueblo unido, jamas sera vencido” ett enat folk, kan aldrig trampas ner och ”obreros, estudiantes siguan adelante”
Arbetare, studerande fortsätt framåt var några av de talkörer som ropades ut i mellan de spontana tal som skedde på plats utanför konsulatet.
Större demonstration planeras för nästa vecka.

Sara Juaniquina Svensson

Solidaritet med Katalonien

”Frige alla politiska fångar”

Under lördagen demonstrerade ett 40 tal sitt stöd med masskampen i Katalonien och krävde frihet åt alla politiska fångar.

– Vi demonstrerar vårt stöd till befolkningen i Katalonien, för att avvisa de straff som inte är annat än hämnd från en repressiv stat, sa Rob MacDonald, boende i Katalonien men som befinner sig i Göteborg för ett konstprojekt.

– Katalanska politiska fångar har varit i förvar i nästan två år, konstaterade Rob.

De politiska fångarna har fängslats för att de uppmanat till fredliga demonstrationer, för att sammankalla en folkomröstning om självbestämmande.

De dömdes i en orättvis och oärlig rättegång med politiska motiv, ressigerad från Madrid.
Rättegången var en fars från början till slut. Internationella observatörer har framfört klagomål mot dess orättvisor.

”Förtrycket måste stoppas, men vi ska inte stoppa det genom att sitta still. Vi har verktygen: icke-våldsamt motstånd och storskalig, permanent mobilisering” löd ett uttalande som antogs.

Under veckan har vi sett massiva marscher för frihet och i Barcelona och med en stor uppslutning av massprotester i anslutning till generalstrejk.
Katalonien har svarat på ett beslutsamt sätt mot statens våld och förtryck.

Rättvisepartiet Socialisterna deltog i manifestationen för att visa sin solidaritet och uppmanade till mobilisering i diasporan för att inspirera, rapportera och söka stöd hos den internationella ungdomen och arbetarklassen som inspireras av massuppslutningen i Katalonien.

– Vad som händer med Katalonien idag visar på den borgerliga demokratins tillkortakommande och vad som sker i Katalonien idag kan hända dig i morgon, sa Kristofer Lundberg.

– Rättvisepartiet Socialisterna försvarar Kataloniens rätt till självbestämmande och det katalanska folkets rätt att besluta om din framtid, men vi har inga illusioner i de borgerliga partierna eller ledarna att kunna uppnå detta eller att en självständig katalanska stat skulle vara tillräcklig för att garantera social rättvisa, välfärd och demokrati.

– Vår uppmaning går till ungdomen och arbetarklassen att organisera sig självständigt för ett Socialistiskt Alternativ och revolutionär förändring i Katalonien och uppmana arbetarklassen i hela Spanska staten att följa dess exempel.

Johannes Lundberg

”Inga svenska vapen till Turkiska staten”

Under veckan har det varit fortsatta solidaritetsdemonstrationer för Rojava i Göteborg, den största under lördagen med flera tusen deltagare.

Demonstrationen förra veckan samlade 5 000 och dagens demonstration var bara något mindre till storlek.
därmed blockerade kollektivtrafiken i flera timmar i centrala stan, demonstranter samlades under lördagen på Heden för att marschera till Järntorget.

Demonstrationen stannade till mitt på Avenyn för att blockera fyra trafikerade filer. Blockaden uppmärksammade göteborgarna om Erdogans krig mot det kurdiska folket. Banderoller och talkörer med uppmaning till bojkott mot såväl turkiska varor, som semesterresor till Turkiet propagerades ut.

Talkörerna skanderade mot Erdogan och ISIS. ” Erdogan, ISIS – samma sak, samma sak” och ”Terrorist ISIS – fascist Erdogan”.

Marschen gick därefter genom Haga och solidariteten med den kurdiska revolutionen ekade längst med café stråket. ”sluta mörda våra barn, Erdogan lämna Kurdistan”.
På Järntorget hölls tal och musik spelades.

Rättvisepartiet Socialisterna uppmanar alla att delta på fortsatta solidaritetsaktioner till försvar för Rojava och det kurdiska folket.

Johannes Lundberg