Rebuild Kobane återuppbygger skolor i Rojava

Den kurdiska staden Kobane i Rojava, norra Syrien ligger i ruiner efter att Islamiska staten drivits bort. Tusentals barn saknar sedan 2014 en skola att gå till, eller måste gå i skolor förstörda efter striderna.

Idag startar solidaritetsgruppen Rojavakommittéernas kampanj RebuildKobane.nu för att samla in pengar till återuppbyggnad av Kobanes krigsdrabbade skolor. 

        Det är en mänsklig rättighet och en demokratisk nödvändighet att tillgodose barnens rätt till skolgång. Det är inte rimligt att barnen ska behöva vänta på att kriget tar slut. Världssamfundet gör ingenting, men gemensamt kan vi samla ihop de här pengarna.  60 skolor står obrukbara och måste återuppbyggas omedelbart, annars förlorar vi en hel generation.

Insamlingen, inklusive marknadsföring av denna, sker helt och hållet ideellt av solidaritetsaktivister. Varenda insamlad krona går oavkortat till återuppbyggnad och nybyggnation av skolor. Rebuild Kobane har tidigare samlat in 250.000 kronor till grundskolor i Kobane.

Kampanjfilm och mer information på www.rebuildkobane.nu

Solidaritet med HDP i Halmstad

​I lördags samlades kurdiska aktivister och socialister på demonstration i Halmstad mot den turkiska diktaturens gripande av HDP:s två partiledare Selahattin Demirtas och Figen Yüksekdag och ytterligare tio parlamentsledamöter för vänsterpartiet HDP.

– HDP lyckades trots våldet de utsattes för i valet att bli tredje största partiet i det turkiska parlamentet, med 59 platser och representerar 6 miljoner väljare, sa Kristofer Lundberg, Rättvisepartiet Socialisterna.

En stat som fängslar folkvalda politiker, stänger ned den fria pressen, placerar ut polis och militär på gatorna och jämnar hela städer med marken är inget annat än en diktatur. Attacken mot HDP var den sista spiken i kistan för den turkiska demokratin.

Att gripanden och räder riktade mot HDP var välplanerade kunde ses i att Turkiet samtidigt gick in med turkiska styrkor mot den fria kantonen Afrin i Rojava. Attackerna mot HDP och Bakur har hela tiden handlat om Erdogans rädsla för den revolutionära utvecklingen i Rojava och det exempel det sätter för arbetare och unga i hela regionen.

– Vi måste också avslöja den turkiska regimens stöd till IS och den roll de spelat i att beväpna och understödja IS i deras belägring av kurdiska områden, sa Darsim Shaml Ahmed, som själv flytt hotet från Islamiska staten, till Offensiv.

Zahid Baloch

Exemplet Hammarkullen – Kamp och organisering gör skillnad

Vi möter Kristofer Lundberg i Hammarhörnan, den lokala Hyresgästföreningen i Sandeslätts lokal som rymmer möten med uppemot 150 personer.

Kristofer är ordförande i den lokala Hyresgästföreningen sedan sju år tillbaka och sedan två år tillbaka är han ordförande i Angeredsföreningen med ansvar över 16 lokala föreningar.

Vi sitter ned och bläddrar igenom verksamhetsberättelserna genom åren och det är tydligt att man från början skapat en offensiv och kämpande organisation i Angered.

Bilder på demonstrationer mot våldet, demonstrationer mot bostadsbrist, debatter, möten och föreläsningar om bostadspolitisk kamp med uppemot 100 deltagare och protester för kommunalisering av 900 lägenheter.

Det är resultatet och fortsättningen av denna kamp för kommunalisering som vi kommit för att diskutera.

Kristofer reser sig upp och visar oss ut. Vi går genom Hammarkullen för att få oss en tydligare bild.

Vi rör oss från trevåningslängorna på Sandeslätt och vidare till åttavåningshusen på Bredfjällsgatan, det är huvudsakligen på Bredfjällsgatan de 900 lägenheterna som Bostadsbolaget tog över ligger samt på Gropens Gård längre ned.

Kristofer pekar upp på de slitna grå fasaderna fulla av sprickor och berättar om situationen inne i husen.

– I vissa lägenheter är parkettgolvet så nött att det bara är cementen kvar att gå på, i andra lägenheter faller stenblock från balkongerna och i sovrummen syns fukt och mögelskador, berättar Kristofer.

– Visst blir man gladare när man ser de nya konstprojekten som pryder fasadsidorna men det grundläggande problemen är ännu situationen inne i lägenheten.

Vi avbryts gång på gång av människor som hälsar, kommer fram och skakar hand och frågar om hur det går för partiet.

Kristofer är utan tvekan en profil i området. Det är människor i alla åldrar som kommer fram hälsar, småpratar och går vidare. Att Kristofer är medlem i Rättvisepartiet Socialisterna går inte att ta miste på, det är vad de flesta pratar om när de stannar. 

RS har sin starkaste bas i Hammarkullen, i Sandeslätt blev RS andra största parti och i Hammarkullen tredje störst, det märks tydligt under den korta promenaden.

Vi återkommer till Bredfjällsgatan och kommunaliseringen medan vi fortsätter gå genom området. Barn springer runt på gårdarna och de är få vuxna i rörelse.

Kristofer berättar hur det hela började.

– 2012 kontaktades Rättvisepartiet Socialisterna av flera hyresgäster som hade problem med den privata förvaltaren Graflunds. Partiet uppmärksammade situationen i Offensiv, startade protestlistor, uppmärksammade lokalmedia, besökte Graflunds kontor, organiserade demonstrationer och protestmöten, berättar Kristofer och fortsätter.

– Vi drev en kampanj från två håll. Dels för att få bolaget att renovera de lägenheter vars boende kontaktat oss men också med krav på att beståndet skulle rustas upp. Vi lyfte också upp att området skulle tvångsförvaltas om ingen större omfattande renovering gjordes.

– I takt med att hyresgäster som var i kontakt med oss fick sina lägenheter åtgärdade så hörde fler av sig och det blev flera artiklar i Offensiv om situationen och slutligen började fler media att intressera sig för misären.

Samtidigt tog vi upp på bomöten med Hyresgästföreningen att Bostadsbolaget borde ta över Bredfjällsgatan och Gropens gård och lobbade det till de styrande politikerna.

Kristofer betonar att han aldrig blandar sina politiska uppdrag med Hyresgästföreningen men i frågan om Bredfjällsgatan fördes kampen från två håll. Den hade initierats av RS men sedan tagit ny form av Hyresgästföreningen.

2015 fanns det en stor rörelse bakom kravet på kommunalisering och diskuterades nu inom såväl Bostadsbolagets ledning som inom kommunen. RS opinionsbildning hade nu fått med sig Vänsterpartiet bakom kravet. Styrkan låg i att kraven drevs socialt och politiskt.

De tre lokala hyresgästföreningarna Bredfjällsgatan-Gropens gård, Hammarkulletorget och Sandeslätt hade antagit ett uttalande för kommunalisering och på en konferens med 50 förtroendevalda från hela Angered antogs samma uttalande av de 16 lokala föreningarna och man beslutade om en demonstration utanför kommunfullmäktige med samma krav och i december 2015 togs beslutet om att Bostadsbolaget köpte de 900 lägenheterna. Detta var en stor seger.

– Redan då klargjorde vi att detta bara var början. Att nu börjar den verkliga kampen för renovering men också om inflytande över renoveringen för att alla ska kunna bo kvar. Det finns flera varnande exempel där människor inte har råd att flytta tillbaka efter renoveringar.

Vi rör oss vidare ned från torget, förbi den nyrenoverade Folkhögskolan, till Mixgården. Ungdomar spelar biljard och pingis andra står i kö för att få massage. Personalen berättar att man följde politikerdebatten på gården. När beslutet om kommunalisering togs firades det på Mixgården.

På vad som en gång var Hammarbadet i lokalen ovanför Mixgården är det nu tomt i väntan på renovering. Även denna arbetsplats likt Mixgården är kvar och kommer renoveras tack vare protester i området och det märks tydligt när man kommer in på arbetsplatserna. De utstrålar en viss glädje över våra besök.

På den nya Parkleken pratar vi med personalen. Parkleken är en del i den satsning som nu görs i Hammarkullen. Hur kommer det sig att allt detta sker just här nu?

– Dels tror vi att det beror på att politikerna fått upp ögonen för att det måste satsas ordentligt och sedan är ju Hammarkullen speciellt med tanke på föreningslivet och det politiska engagemanget. Men vi känner ändå att det satsas för lite på förskolor och skolor och detta oroar oss, då vi möter mycket barn som vi ser behöver mer hjälp än vad de får, säger Anna Börjesson.

Vi går vidare genom området, Kristofer fortsätter berätta om processen som nu är igång.

– 2016 har nog varit ett av de mest intensiva åren jag varit med om. Vi har ställt offensiva krav på att få makt och inflytande över såväl renovering som nybyggnation och vi har tagit varje tillfälle vi kan för att föra fram det på möten, debatter och event. Vissa veckor har kunnat vara sju möten på fem dagar vilket är ohållbart i längden. Allt arbete förs ju ideellt. Samtidigt vill vi inte missa denna unika chans att få påverka, säger Kristofer.

Samtidigt är han självkritisk.

– Jag är vald på ett förtroende som vuxit ur mötet med människor, men hela den här processen har sugit upp en i möten med tjänstemän, direktörer, bolag och förvaltningar. Visst har vi fortsatt driva precis samma krav som tidigare och visst är det en viktig plattform att få ställa sina krav direkt till de som kan genomföra dem, men då måste vi hinna återkoppla till de vi företräder så de är med under hela processen. Det är klart att vi måste se över hur vi jobbar och det är utmaningen 2017. Att återgå till att bygga rörelsen, säger han.

Och visst verkar de ha vunnit gehör för sina krav på många håll. Det lokala kontoret för Bostadsbolaget ligget centralt på torget. Där sitter förvaltaren Rafael Lavicci. Han är glad över övertagandet då han ser det som lättare att bygga ett enat och jämlikt Hammarkullen nu.

– Vi ser boinflytandet som viktigt. Där har Bostadsbolaget och Hyresgästföreningen skrivit avtal. Det är viktigt med en bra dialog där hyresgästerna blir delantiga. Det skapar ett område att trivas i.

– Bostadsbolaget jobbar med socialt ansvarstagande och ställer det som krav vid anbud. Det handlar om att de företag som vi upphandlar ska kunna erbjuda praktikplatser och utbildning.

– Det är ett bra sätt för unga att komma in på arbetsmarknaden. Det skapar hopp och framtidstro vilket är viktigt idag.

– Vi skulle nu vilja se att fler av dessa praktikplatser går till lokala ungdommar. Det skulle gynna Hammarkullen.

Vid ett avslutande besök på Somaliska Föreningen. Även där börjas det med att hälsa och skaka hand med alla, lite småprat om hur det är med familjen och arbetet innan vi slutligen sätter oss ned vid ett borde. Det är svårt att föra ett samtal, ljudvolymen är hög och det är fler på plats än lokalen är avsedd för, men människor är glada och samtalsämnet är vilket Hammarkullen vi vill skapa.

Det är tydligt att Hammarkullen står inför stora utmaningar. Renovering, nybyggnation och nya verksamheter.

Att man nu satsar på Hammarkullen ska ses i ljuset av att det här finns en social och politisk rörelse som ställer krav mobiliserar och organiserar sig. Men mycket finns kvar att göra inte minst på frågan om lokal service och tillgång till välfärd.

Hammarkullens organisering är dock ett exempel för fler områden i framtiden.

Amer Mohammed Ali

Fidel är död – Försvara den kubanska revolutionen

Miljontals arbetare, ungdomar och fattiga på Kuba, i Latinamerika och hela världen sörjer idag Fidel Castros bortgång. Det finns ingen politisk ledare i modern tid som har åtnjutit hans popularitet hos massorna.Trots 638 olika mordförsök fick gerillaledaren stillsamt somna in 90 år gammal.


Medan världens borgare, med Vita huset i spetsen, idag firar och redan gnuggar händerna i sina planer för kapitalismens återupprättande på Kuba, kommer arbetare och fattiga minnas Fidel Castro som en stor revolutionär och frihetskämpe som ledde störtandet av den hatade Batistadikturen.

En värld av fattiga kommer vara i sorg över hans bortgång och ilska över kapitalistklassens smaklösa jubel. 

Miamikubanerna och deras barn hoppas nu på sin återkomst som makthavare med stöd från den amerikanska härskande klassen.

Därför måste vi som försvarar den kubanska revolutionens verkliga ideal avslöja hyckleriet och ge vårt stöd till den kubanska arbetarklassen och stödja en fortsatt kamp mot kapitalism och försvara den planerade ekonomin mot de inom den kubanska regimen som vill fördjupa marknadsöppningar.

På Kuba kommer Fidel att efterlämna ett stort tomrum som den framgångsrika ledare han var. Ledare för den segerrika kubanska revolutionen, störtandet av kapitalismen och upprättandet av ett samhälle med sociala förmåner som inte setts i Latinamerika eller resten av världen.

De populära och livsnödvändiga  reformer hans regering införde innebar ett avgörande slag mot den härskande klassen och kapitalismen.

I en period av nyliberalism, nedskärningar, privatiseringar och åtstramning lyste de åtgärder Kuba vidtagit för att minska fattigdomen som en flammande eld. 

Ingen stans i Latinamerika åtnjuter arbetarklassen de sociala förmåner som revolutionen fört med sig.

I en period av global kontrarevolution och då socialistisk medvetenhet trycktes tillbaka stod Kuba upp och försvarade den planerade ekonomin mot marknadens diktatur.

Borgarklassens i hela världen åtnjuter ett enormt hat mot både Fidel och det kubanska systemet för att det representerade något annat, ett system som borgarklassen avskyr med gratis skola och sjukvård. Det handlar om klasshat och inget annat.

Fidel var älskad av sitt folk på ett sätt andra politiska ledare bara kunnat drömma om.

Han utmärkte sig i en tid när gapet mellan massan och de politiska ledarna varit gigantiska.

Efter Fidels död sköljer nu en våg av fördömanden, attacker och skriverier mot denna ”diktator” och ”envåldshärskare” men borgarklassen kan inte förklara varför gatorns på Kuba inte följs av de jubel och folkliga fester som skedde efter Tatchers död i Storbrittanien.

Högerns profftyckare och de kapitalistiska politikerna kan inte förklara hur en politisk ledare som vägrar ta avstånd från ”socialismen” omringad av kapitalistiskt fientliga stater och som utsatts för USA-imperialismens blockad och militära angrepp kan hyllas av sitt folk.

Rättvisepartiet Socialisterna har inte stått okritisk till Fidel Castro, Kubanska kommunistpartiet eller dess enpartisystem.

Men vi har inget gemensamt med de politiker och grupper som försvarar storföretagen, den gamla diktaturen eller återupprättandet av marknadens diktatur i de superrikas intressen.

Den kubanska revolutionen segrade över den hatade Batistadikturen, man bygde ett samhälle med sociala förmåner.

En revolution som förtjänar vårt fulla stöd. Marxisters skylldighet är att fira segrar och erkänna misstag.

Den kubanska revolutionen var inte  socialistisk vid sin inledning, utan borgerligt demokratiskt. Det var USA:s aggression som tvingade Fidel och den nya regimen till att förstatliga nyckelindustrier. Det var således kontrarevolutionen som tvingade in den i socialistisk riktning.

Det var inte heller arbetarklassen som spelade den avgörande rollen i revolutionen som dess avantgarde utan bönder och studenter i gerillan ledd av Fidel Castro och Ernesto Che Guevara.

Gerillans hiarki avspeglades sedan på staten och att Sovietunionen gav sitt stöd till Kuba tvingade revolutionärerna i armarna på Moskvabyråkratin.

Det Moskvatrogna Kommunistpartiet som stått på sidan om under revolutionen välkomnades med öppna armar och de trotskister som riskerat sina liv under revolutionen fängslades som kontrarevolutionärer på order av Sovjetunionen.

Deras brott var att argumentera för fortsatt revolution och avskaffandet av kapitalismen på Kuba, något som Fidel och Sovjet ansåg äventyra goda relationer med USA.

Trotskisterna hade en massbas i arbetarklassen men begick ödestigna misstag, däribland att upplösa sin organisation och istället ansluta sig till gerillan. Där missades chansen att ge arbetarklassen en aktiv roll i revolutionen.

Fängslandet av trotskisterna gjorde Che Guevara rasande, han besökte personligen fångarna och beordrade efter sitt besök deras frigivning.

Trotskisterna ville tidigt fördjupa revolutionen i upprättandet av arbetardemokrati och genuin socialism.

Arbetarklassen och fattiga hade möjlighet att ta över driften av samhället och bygga en socialistisk demokrati. Tyvärr valde Fidel att sätta den i händerna på partiet.

Direkt efter revolutionen 1959 inledde CIA sina planer att störta den kubanska revolutionens ledning och mörda Fidel Castro.

Arbetare och ungdomar på Kuba har sällskap av den internationella arbetarklassen och solidaritetsrörelsen och Kubas framtid avgörs inte bara på Kuba, utan kommer avgöras av hur avancerade massornas kamp mot kapitalismen är runt om i världen.

För att försvara den kubanska revolutionen måste vi analysera den kubanska nutidshistorien och den senaste händelseutvecklingen.

Sådana utsikter understryker det brådskande behovet för arbetarklassen och de fattiga att samlas för att besegra de som förespråkar marknadsekonomi och fullborda den revolutionära processen genom att ta makten i egna händer med ett program för att omvandla Fidels ”socialistiska strävanden” till verklighet.

Kapitalistklassen har inte lyckats vinna ett sådant folkligt stöd som Fidel någon stans det är därför de idag fruktar den revolutionära potential som lever vidare efter Fidel.

Stödet för den revolutionära processen, idén om socialism och försvar av reformerna djupt inrotade i samhället.

Raul åtnjuter inte samma stöd som sin bror, utan när chocken lagt sig kan en ny period kanalisera en ny fas i arbetarklassens och de fattigas kamp för att försvara den planerade ekonomin och uppbygget av socialistisk demokrati på Kuba och bli en inspiration för Latinamerika och arbetarklassen i hela världen.

“En revolution är en kamp till döden mellan det förflutna och framtiden” som Fidel Castro sa. Hans död markerar inte slutet på kampen för socialismen utan ett nytt kapitel börjar nu.

Kristofer Lundberg

Solidaritet till de strejkande hamnarbetarna

Hamnarbetarförbundet har idag gått ut i strejk då arbetsgivaren APM Terminal vägrat gå med på fackets krav om bland annat få själva välja vilka som ska företräda dem och att få utse sina skyddsombud på arbetsplatsen. Därför organiserar facket punktstrejker vid Göteborgs hamn. 

20161115_151708

Fortsätt läsa ”Solidaritet till de strejkande hamnarbetarna”