Massprotester kan stoppa nazisterna

I söndags, den 17 september, marscherade drygt 50 nazister med sköldar och fanor längs hela Avenyn i centrala Göteborg. De kom från hela landet för en generalrepetition inför marschen den 30 september.

Polisen skickade i förväg ut en uppförandekod till NMR för hur de ska kunna agera utan att gripas den 30 september. Men att NMR i söndags oannonserat marscherade och medvetet bröt mot uppförandekoden, och polisen svarade med att ge dem fri lejd, bekräftade att vi inte kan förlita oss på polisen för att stoppa nazisterna. 
Nazisterna försöker återetablera sig i Göteborg, där de inte på många år klarat av att hålla aktiviteter på grund av motståndet från ett starkt antirasistiskt nätverk som höll antirasismen levande i staden och samlade till motdemonstrationer varje gång de dök upp.

Att NMR-aktivister i våras dömdes för tre bombdåd i just Göteborg understryker allvaret.
Dessa händelser sätter nytt ljus på behovet att organisera motståndet här och nu, men också på att det behövs gemensamma diskussioner inom vänstern, folk- och arbetarrörelsen om vilken kraft och vilken typ av kamp som kan stoppa nazisterna idag och på sikt.

Kampen mot rasism och nazism är en ständigt aktuell fråga och måste mötas av kamp och motstånd oavsett om det handlar om små våldsamma nazistgrupper som NMR den 30 september, sverigedemokratiska utspel eller den statliga rasismen i form av attacker mot flyktingar och migranter.

Rättvisepartiet Socialisterna har alltid pekat på att vad som kan stoppa nazisterna idag är stora välorganiserade massprotester, att antirasisternas styrka sitter i dess antal och inte på om vi är bättre på att slåss. Samtidigt har vi klargjort att vi inte är pacifister utan har rätt att försvara oss om vi angrips.

Samtidigt måste vi ta kamp mot nazismens grogrund, missnöjet med dagens samhällssystem, fattigdom, arbetslöshet, trångboddhet, nedskärningar, privatiseringar och otrygghet, för välfärd, trygghet och framtidstro.

Rasism och nazism är ett resultat av ett hårdnat politiskt klimat, där S, MP och de borgerliga partierna tävlat med SD i politiska attacker mot flyktingar och migranter och på nytt skapat en grogrund för nazisternas ökade självförtroende och återetablering. 2015 trycktes extremhögern tillbaka av den massiva solidaritet med flyktingar som spred sig med Refugees Welcome och 10 000-tals över hela landet samlades på gator och torg. Men regeringen valde sedan en annan väg, gränserna stängdes, hårdare regler och tillfälliga uppehållstillstånd infördes mot flyktingar och deras familjer. Med hjälp av borgarpressen vändes diskussionen bort från solidaritet till misstänksamhet och misstänkliggörande.

Resultatet blev att SD ökade i opinionsmätningarna och att Nordiska motståndsrörelsen på nytt försöker att etablera sig runt om i landet. I Göteborg har de försökt att återetablera ett fäste genom en rad olika samlingar som vid varje tillfälle resulterat i attacker och misshandel mot oliktänkande.

Behovet av att bekämpa nazismen är stor, vi måste agera nu innan de växer sig starkare. Även om nazismen inte är ett politiskt hot idag så utgör de ett dödligt hot mot individer som de ser som sina motståndare. 

Nazism är inte en åsikt utan ett förtryck och förberedande att krossa av all form av demokratisk organisering och måste bekämpas med de medel som krävs, med både massprotester och ett politiskt alternativ mot den högerpolitik och kapitalistiska kris som ligger som grogrund för fascismen.

Nazisterna ansvarar för 44 politiska mord sedan 80-talet. Det attackerar antirasister våra möten, demonstrationer och enskilda personer. De har genomfört brandattentat och bomber mot flyktingförläggningar och fackföreningslokaler.

Detta visar att kampen mot fascism handlar om mer än ställningstaganden, det handlar om arbetarrörelsens möjlighet till organisering. Därför är det positivt att delar av arbetarrörelsen insett att de måste spela en aktiv roll i kampen mot rasism och fascism. På Kommunals organiseringskonferens i Kungälv för arbetsplatsombud ägnades i veckan en timme åt att diskutera nödvändigheten att delta den 30 september mot NMR i Göteborg men också om att arbeta långsiktigt mot rasism och fascism. Även TCO Göteborg har tagit ställning och inom Lärarförbundet har de gått längst och diskuterar på flera håll om att aktivt delta i demonstrationerna. Samtidigt har flera Hyresgästföreningar i Göteborg tagit beslut på att delta på demonstrationerna.

De två eventen på Facebook ”Inga nazister i Göteborg” som syndikalister lanserat och ”Stoppa nazisterna” som Studenter mot rasism ligger bakom samlar 4000 respektive 2000 personer. Tyvärr finns ännu ingen samordning annat än gemensam samlingsplats vilket försvårar en gemensam strategi om hur en agerar på plats.

Rättvisepartiet Socialisterna betonar därför vikten av att de antirasistiska och antifascistiska krafterna på nytt börjar samordna sig. Vilken styrka vi besitter när den samlade vänstern, folk- och arbetarrörelsen går samman kunde vi se efter Nordiska Motståndsrörelsens attack mot den antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp 2013. Då vaknade 10 000-tals upp och i hela landet samlades tusentals för att slå tillbaka den nazistiska faran. 

Viljan till motstånd och protester kan ses bland de tusentals som visat sig beredda att gå ut och demonstrera den 30 september, framförallt de skikt av helt nya, inte minst bland de unga, som fått en nyväckt antirasistisk medvetenhet. 

I det antifascistiska arbetet finns en rad lärdomar. Vi kan bara lita på vår egen styrka. Ingen tilltro kan ges till de etablerade partierna som ena dagen säger sig vara antirasister för att i nästa stund hetsa mot antifascister, motverka antirasistiska samlingar eller stänga gränser och försvåra för flyktingar. Detta är falska vänner för antirasismen.

Deras intresse handlar om  att försöka försäkra sig om att rörelsen inte radikaliseras. De är rädda att de som nu demonstrerar mot rasism, imorgon ska ta kamp mot nedskärningar, privatiseringar eller för välfärd utan vinst.

Rättvisepartiet Socialisterna arbetar för att demonstrationerna den 30 september ska utgöra början ett fungerande antirasistiskt nätverk på nytt med gemensamma möten för att diskutera framtiden.

Det som gjort antirasismen i Göteborg stark är att den kopplats samman med kampen mot den statliga rasismen och mot högerpolitiken som är en del av systemets attacker mot arbetarklassen. Vi bör genast appellera till Refugees Welcome, Asylrörelsen, Ung i Sverige och de som kämpar mot den statliga rasismen om en gemensam kamp mot rasism och för rätten till asyl, samt fackförenings- och hyresgästföreningsrörelsen.

Den nya situationen vi har idag kräver en antifascistisk enhetsfront. Rättvisepartiet Socialisterna är beredda att tillsammans med andra axla det ansvar som situationen kräver och uppmanar fler att lägga grunden för detta tillsammans med oss.

Vi stöder initiativet från en rad organisationer att bjuda in till nätverksmöte den 4 oktober kl 18.00 på Victoriahuset/Hagabion för att samla och se till att motståndet efter den 30 september fortsätter i organiserad form.

RS Göteborg

Annonser

Dubbla budskap från Bostadsbolaget

Dubbla budskap från Bostadsbolaget från chefer och politisk ledning. Offensiv intervjuar distriktschefen Johan Wilck och ordförande Johan Zandin Vänsterpartiet.

– Vi har beslutat att stänga lokaler där det idag finns föreningar och butiker. Det är den vägen vi vandrar idag, säger distriktschefen Johan Wilck när Offensiv ringer upp.

Finns det verkligen ett beslut, vilka har i  så fall tagit det beslutet att stänga förenings- och butiklokaler på Bredfjällsgatan?

– Det finns inget beslut om just dessa lokaler. Men AB Framtiden har gett oss detta uppdrag.

– Vi behöver fler lägenheter i befintliga hus. Detta är i grunden bostadshus. Handel och föreningslokaler är bättre att samla på torgen än i befintliga bottenvåningar.

Tycker ni verkligen att det är en bra ide att stänga lokaler som anpassats för föreningar i ett område med så rikt föreningsliv som Hammarkullen?

– Stänga och stänga, vi frigör ytor. Det är en medveten strategi. Man får ju vara förändringsbenägen. Man måste ju våga prova.

– Vi ersätter då dessa med 600 kvadratmeter gemensamma ytor. Det är mer prisvärt.

Men det går ju inte att jämföra egna lokaler med gemensamma lokaler att dela med andra. Vissa föreningar har ju daglig verksamhet, vissa är i behov av att förvara sina karnevalsdräkter?

– Vi är tydliga i detta läge. Vi kommer jobba hårt för detta. Inte bara i Hammarkullen utan i hela Göteborg.

Ur en ren trygghetssynpunkt spelar föreningslivet en viktig faktor och skapar liv och rörelse i området. Är det medtaget i beräkning?

– I vissa områden är det bra att bli av med föreningar. Vissa föreningar skapar mer problem än de löser. 

Vilka föreningar pratar du om?

– I allmänhet är det så.

– Det kan komma och gå problem. Det är bra att få ordning och reda. Det gäller Hammarkullen, Bergsjön, Biskopsgården.

Det blir svårt att ha en seriös inställning när du slänger dig med olika anklagelser utan att vara konkret. Detta går dessutom emot det som diskuterats mellan Bostadsbolaget, Hyresgästföreningen och de boende på gemensamma dialogmöten.

– Det finns olika önskemål, olika människor vill olika saker.

– Den som skriker högst kan inte alltid få sin vilja igenom. På sikt lönar sig detta beslut, det blir ordning och reda, städat och snyggt.

– Vi har 100 procent anslutningsgrad, Hyresgästföreningen har 30 procent. Vi har därmed bra insyn i vad människor tycker. Det är många som pratar med oss.

– De flesta Hyresgästföreningar nyttjar ju lokalerna två timmar i veckan.

Menar du på allvar att du jämför att betala en hyra till Bosadsbolaget med ett medlemskap i förening?

– Varför ska du hårddra det? Så fort det är något är du snabb på att kritisera. När jag uttalade mig för kameraövervakning i Hammarkullen var du snabbt ute i radio och kritiserade detta. Du gör en höna av en fjäder.

– lokalerna är tomma eller blir tomma. Men om ingen flyttar ut så är de kvar.

Det gemensamma aktivitetshusets 600 kvadratmeter är väl bättre som komplement och inte som ersättning till befintliga lokaler?

– Det bästa hade varit om alla fick en lägenhet gratis eller?

– Jag har pratat med Johan Zandin. Han tycker detta är en bra idé, det är politikerna som beställt detta. De har gett oss order om detta de rödgröna.

– Vi har inte hittat på det, jag har inte hittat på det, säger Wilck.

Offensiv ringer därmed upp Johan Zandin Vänsterpartiet tillika ordförande för Bostadsbolaget.

– Vi har inte diskuterat detta. Från politiken har vi sagt att om det finns tomma lokaler som inte går att hyra ut så kan man om möjligt ombilda dessa till bostäder.

– Bredfjällgatan vet jag inget om. Det vet du nog mer än mig. 

– Hela AB Framtiden har ju gått ut med detta om att bygga lägenheter i befintliga hus. Men då måste man ju också göra en helhetsbedömning.

– Vilka behov som finns i stadsdelen, vilka behov har föreningarna? Därefter får man göra en bedömning på om det är rätt väg.

Ska inte dessa 600 kvadratmeter vara ett komplement? Det kan ju inte ersätta befintliga lokaler om det är en satsning?

– Jag vet att det finns olika behov. Vissa har ett behov andra har mer behov att samlas flera gånger i veckan. Jag tänker mig att det måste finnas båda. Vi måste värna om föreningslivet.

– Det borde gå att skapa en dialog mellan föreningsrådet, föreningsstöd och Bostadsbolaget på en Hammarkullennivå och se om ni kan hitta lösningar.

– Om de lokalt tror att vi menar att alla lokaler ska bort så har de missuppfattat. Nu tillför vi lokalyta, kanske ser vi att behovet är större. Då får vi titta på det. Som ordförande ska jag följa detta på håll, avslutar Johan Zandin.

Kristofer Lundberg

Vi behöver fler föreningslokaler inte färre

I söndags samlades 22 personer tillsammans representerandes nio olika föreningar baserade i Hammarkullen samt en arbetsplats.

Mötet utgick från det behov som finns hos föreningslivet och de lokala handlarna. Mötet organiserades av Förortsrådet 424 Hammarkullen som samlar föreningar och arbetsplatser i ett gemensamt forum där en diskuterar gemensamma krav och mål.

Mötet präglades av den oro föreningsaktiva känner över utvecklingen i området där behovet hos de lokala föreningarna körs över av politiker, stadsdelsförvaltning och kommunala bolag vilket nu också påverkar de lokala handlarna. 

Trots dialogprocesser tas beslut i forum föreningarna eller boende inte har tillgång till, det sker ständigt processer som boende och föreningar inte får kännedom om på sidan av alla dialogmöten.

På ett möte mellan Somaliska Föreningen och Bostadsbolaget dit även Rättvisepartiet Socialisterna bjudits in som observatör meddelade Bostadsbolagets distriktschef Johan Wilck att de på sikt vill tömma förenings- och butikslokaler på Bredfjällsgatan för att ombilda till lägenheter. Föreningar ska istället hänvisas till ett gemensamt aktivitetshus  som får bokas från gång till gång vilket upprör många föreningsaktiva. Besluten är inte förankrade i området bland de många föreningar som i åratal väntat på möjlighet till en egen lokal.

På mötet under söndagen samlades föreningar som saknar lokal, föreningar som har behov av annan typ av lokal och föreningar med fasta lokaler men som oroas av utvecklingen.

Beslut togs om en gemensam demonstration den 19 september kl 18.00 på Hammarkulletorget med krav på fler lokaler och samlingsplatser inte färre, att det kommande aktivitetshuset organiseras och styrs av föreningarna i området, att beslut som tas gällande området måste förankras bland boende, föreningar och arbetsplatser i en verkligt demokratisk process samt att beslut som tas ska leda till att öka trygghet och framtidstro i området.

Det beslutades också om att bjuda in beslutsfattare till ett gemensamt möte den 4 oktober för att diskutera behoven i området.

Ur ett trygghetsperspektiv och föreningsperspektiv är det ingen bra ide att stänga förenings- och butikslokalerna på Bredfjällsgatan. Men även ur stadsbyggnadssynpunkt är det en dålig idé att tömma förenings och butikslokaler som ligger i bottenplanen på hyresfastigheten och i stället samla alla föreningar i ett särskilt hus. 

Denna typ av beslut riskerar att utarma gatumiljön och skapa övergivna, tomma  och otrygga platser för de boende när människor slutar att röra sig i området.

Det som borde göras på ställen som Hammarkullen är som man annars gör i stadens centrala delar att bilda stadsgator av de ensliga gångstråken genom att bygga hus längs med dem – hus med både bostäder och lokaler som kan användas av företag och föreningar. 

Bostadsbolagets politik att drar in på förenings- och butikslokaler för att göra om dem till bostäder är en kortsiktig paniklösning som inte kommer ge speciellt många lägenheter i förhållande till de behövs som finns.

Bostadsbolagets nya ledning måste därför få hjälp att tänka nytt och omvärdera sitt beslut och lyssna på lokalsamhället expertis.

Kristofer Lundberg

Stoppa nazisterna 30 september

Nazisterna i den så kallade nordiska motståndsrörelsen mobiliserar till det de själva förväntar bli den största nationalsocialistiska samlingen sedan andra världskriget. 

Det finns ett stort behov att fysiskt stoppa nazistmarschen, men att att utlysa parollen ställer organisatoriska krav och behov av samordning mellan alla de grupper som kallar sig antifascister. 
Men samtidigt måste det redogöras vilka dessa nazister är, hur det kommer sig att de går framåt och vilka metoder och taktiker som antifascister bör anamma i dessa tider.

Vilka är nazisterna som kommer till Göteborg? 
Den så kallade nordiska motståndsrörelsen (nmr), tidigare svenska motståndsrörelsen är det som sökt tillstånd att marschera i centrala Göteborg lördagen den 30 september, samma dag som Bokmässan.
Nmr har grenar även i andra delar av norden och på en av organisationens aktiviteter i Helsingfors misshandlades en ung man till döds i augusti förra året.
Nmr vill bilda en nordisk nationalsocialistisk republik. Organisationen är sluten, militärisk disciplinerad och starkt hiarkisk och söker vid sina samlingar konfrontationer med allmänhet, antirasister, media eller ordningsmakten.
På deras större samlingar är de uniformerade med svarta byxor, vita skjortor och gröna slipsar. Fanborgen är skyddad av uniformerade aktivister med sköldar.
Deras samlingar är inget annat än propaganda och förberedelser till våldsattacker, där inte bara fanstängerna är vapen, utan här är de också beväpnade med knivar, knogjärn och glasflaskor. 

”Nu tar vi över Göteborg” lyder mobiliseringsrubriken på nazisternas hemsida. 
Samlingen med mobilisering från hela landet och andra delar av Europa är självklart ett försök i att återetablera sig i Göteborg och Västsverige.
Nmr har länge varit tillbakatryckta från Göteborgs gator. Detta sedan nio år tillbaka då de å ena sidan möts av massprotester, som i Brunnsparken hösten 2008 som det mest lyckade exemplet då uppåt 1000 antifascister med kort varsel på Rättvisepartiet Socialisternas uppmaning blockerade deras möte och då de gått bärsärkagång på Göteborgs gator och därmed åkt på långa fängelsestraff å andra sidan.
Även här var det RS-medlemmar som ingrep och under tumultartade former kunde gripa och hålla kvar ett par av nazisterna i väntan på polis, vilket ledde till identifiering och bevismaterial i form av videoinspelningar kunde tas omhand som sedan kom att bli fällande i en lång rättslig process mot flertalet av deras medlemmar.
Det var även nmr som attackerade en fredlig antirasistisk manifestation i Stockholmsförorten Kärrtorp 2013, där svaret blev den största antirasistiska demonstrationen i Sverige med 20 000 deltagare på initiativ av nätverket, Linje17 mot rasism.
Året innan dömdes en aktivist för mordet på Joakim Karlsson i Vallentuna, en annan nmr-aktivist är fortfarande på fri fot och misstänkt för mordet.
I mitten av juni 2016 mördades en 61-årig kvinna och hälften av de åtalade hade kopplingar till nordiska motståndsrörelsen.
Detta är bara ett axplock från vad organisationen har i brottsregistret, som är fyllt med mord, dråp, försök till mord och dråp, misshandel, mordbränder, skadegörelse, hets mot folkgrupp osv.

Nmr har i dagsläget två kommunala mandat. Detta utan folklig förankring. De har hittat ett sätt att ta sig in ”bakvägen” i de parlamentariska valen.
Pär Sjögren kom i slutet av sommaren att ta plats Borlänges fullmäktigesal som representant för nmr. Några väljare hade i senaste valet skrivit hans namn på en blank SD-valsedel, vilket gjorde han till suppleant. Nu då ordinarie ledamot avgår tillfaller platsen honom.
Detta är på samma sätt som Pär Öberg i Ludvika valdes in för organisationen i senaste valet. 

Nazisternas brott 
Från 1983 till 2016 har totalt 44 nazistiska mord skett i Sverige. 
Nmr och dess förgångare är ansvariga till flera av dessa.
Tillfälligheter har gjort att siffran inte är högre.
I ett av de tre bombdåd som utfärdats av nmr i Göteborg sedan ifjol så skadades bland annat en personal allvarligt.
Hotet från nazisterna ska aldrig överdrivas, men så länge de kan härja utgörs ett direkt dödligt hot mot enskilda.
Att nazisterna nu flyttar fram sina positioner är ingen hemlighet och att de trots sin isolering skördat mer än ett människoliv per år i landet under en 34- års period visar på faran om de tillåts växa och/eller ha dessa stora mobiliseringar.

Nedan följer några av nmr-kopplade händelser under en 13-års period.

2004 dömdes tidigare ledaren för Svenska Motståndsrörelsen idag nmr, Klas Lund, till 4 månaders fängelse för olaga vapeninnehav. Han är även sedan tidigare dömd för dråp, rån och misshandel.

2005 hyllade nmr de nazister som vandaliserade HBT-restaurangen Torget under Pride i Stockholm genom att publicera deras manifest och egna bilder på sin hemsida.

2006 misstänktes nmr av polisen ligga bakom misshandeln av ett antal studiecirkeldeltagare i ABF:s lokaler i Vimmerby.

Samma år dömdes ledaren för Svenska Motståndsrörelsen i Dalarna till villkorlig dom för två fall av vapenbrott och brott mot vapenlagen. Samtidigt dömdes en annan man, med kopplingar till nmr till villkorlig dom och dagsböter för två fall av vapenbrott, brott mot vapenlagen och dopningsbrott.

I juli 2006 dömdes fyra aktivister från nmr och deras tidigare ungdomsförbund av Högsta Domstolen för hets mot folkgrupp.

2006 häktades och dömdes också nmr:s Simon Lindberg för misshandel efter att sökt upp RFSL medlemmar i deras lokal och misshandlat dem.

2007 hyllade nmr på nytt den grupp som angrep Ung Vänsters spelning i Farsta, där flera personer misshandlades grovt, genom att publicera ett pressmeddelande från gruppen på sin hemsida.

Hösten 2007 dömdes två män med kopplingar till nmr till fängelse för en rad brott. Den ena dömdes till 2,5 års fängelse för misshandel, grov misshandel, olaga frihetsberövande, olaga tvång, olaga hot, stöld, försök till grov stöld, försök till rån, narkotikabrott, brott mot knivlagen, två fall av dopningsbrott samt vapenbrott. Han var sedan tidigare dömd för misshandel av två invandrare, ett brott han begick tillsammans med två personer medlem i nmr. Den andre mannen dömdes till två månaders fängelse för vapenbrott och framkallande av fara för annan.

I slutet av 2007 dömdes en aktivist inom nmr och en sympatisör till två års fängelse för mordbrand och skadegörelse mot RFSL:s lokaler i Piteå, som ägt rum åren innan.

Vid samma tid dömdes Niklas Frost, nmr. i hovrätten till fem års fängelse för försök till dråp efter ha knivhuggit en person i nacken vid Slussen. Frost hade flera år varit aktiv i organisationen och var sedan tidigare dömd för flera fall av misshandel, våld mot tjänsteman, olaga hot och hets mot folkgrupp.

I samband med ett torgmöte i Brunnsparkeni Göteborg den 28 september 2008 misshandlades fyra medlemmar i Rättvisepartiet Socialisterna, samt en medlem ur Moderata ungdomsförbundet av nmr:s medlemmar.

I mars 2008 beslagtog polisen ett stort antal vapen och sprängämnen i vapengömmor på Värmdö och i Västerort. Tre män från nmr häktades, misstänkta för vapenbrott och förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse.

Sommaren 2010 gick nmr-medlemmar till fysiskt angrepp mot ordningsvakter under festivalen Piteå dansar och ler, då dessa skulle hålla ordningen. 

2010 dömdes ansvarig utgivare för organisationens webbplats Patriot.nu för hets mot folkgrupp.

2011 dömdes ansvarig utgivare för Patriot.nu för hets mot folkgrupp.

2012 dömdes ansvarig utgivare för Patriot.nu för hets mot folkgrupp.

2012 dömdes en nmr-aktivist för mordet på Joakim Karlsson i Vallentuna, en annan nmr-medlem är fortfarande på fri fot och efterlyst för mordet.

2013 dömdes ansvarig utgivare för den nya webbplatsen Nordfront.se för hets mot folkgrupp.

Samma år inleddes flera förundersökningar mot Nordfront.se, angående hets mot folkgrupp och uppvigling.

I december 2013 skedde den omtalade Kärrtorpsattacken av en grupp nmr-medlemmar som attackerade en fredlig antirasistisk demonstration i Kärrtorp, 23 medlemmar dömdes med anledning av attacken. Samtliga dömdes för våldsamt upplopp och några dömdes även för brott som hets mot folkgrupp, brott mot knivlagen, våld mot tjänsteman, olaga hot, stöld och skadegörelse. 

Sommaren 2016 mördas en 61årig kvinna. Hälften av de som åtalats hade kopplingar till nmr.

Augusti 2016 misshandlades en man till döds av nazister i samband med en nmr-aktivitet i Helsingfors.

Den 19 september 2016 utsattes ett socialdemokratiskt kommunalråd i Skurup för mordbrand och nmr:s logotyp sprejades på hans garagevägg.

Våren 2017 greps personer från nmr för inblandning i två bombningar och ett bombförsök i Göteborg, i anslutning till två flyktingboenden samt Syndikalistiskt forum i Göteborg. En person fick livshotande skador. De gripna har åtalats för allmänfarlig ödeläggelse och mordförsök.

I juni 2017, Nordfronts utgivare Emanuel Lärkestål åtalas och senare döms för hets mot folkgrupp. 

Vilken väg ska antifascismen gå?

Kampen mot rasism, nazism, fascism eller för den delen för flyktingars rättigheter är ingen moralisk fråga. Det är i allra högsta grad en politisk fråga och bör en bör därför aldrig nöja sig med att bara manifestera sitt missnöje med nazisternas närvaro.
Utgångspunkten bör alltid vara att stoppa dem på plats och såklart på sikt. 
För att fysiskt stoppa nazisterna är massornas direkta ingripande helt avgörande. Polisen eller andra myndigheter kommer inte att göra det. I vår demokrati så är det deras roll att möjliggöra deras marschväg och kunna föra ut sitt budskap. Självklart finns här många saker att anmärka varför de skulle kunna stoppa dem, även ur ett ”demokratiskt” perspektiv, bl a;
1) Risk för ordningsstörande.
2) Förberedelse till brottslig handling
3) Eller omöjligt att tillgodose önskemål pga andra större evenemang på önskad dag/tid/plats.

Men detta har aldrig skett och kommer heller aldrig ske. En måste komma ihåg att fascismen, om än den utgör ett hot mot vår demokrati så ifrågasätts inte den ekonomiska makten och utgör därför inget hot mot den ”rådande ordningen”, varför det inte finns något intresse att exempelvis dra in ett tillstånd.
Tvärt om har dessa en stark nationalistisk grundsyn, som inte är ett främmande kort från staten eller etablissemanget att dra då det lämpar sig.

Dessa grupperingar kan därför bara stoppas av dem som är emot deras vidriga grundsyn, dvs du, jag, våra grannar, kollegor, klasskompisar och vänner, alla som värnar demokrati och öppenhet.
Att stoppa nazisterna framställs gärna och ofta som något odemokratiskt, vilket självklart inte är fallet. Gäller demokratin bara nazisterna exempelvis 30 september? Om majoriteten Göteborgare i detta fall, går ut på gatorna och säger ”stopp, ni är inte välkomna här” så är väl det något i det största demokrativäg.

Inte allt för sällan vid dessa typer av evenemang drabbas alla utom de som ska ut och sprida sitt hat och sina lögner, dessutom begå brott.
En hel stad belägras av stor del av poliskåren, gator och torg spärras av, affärer tvingas stänga, bussar och spårvagnar ställs in. För vad? För demokratin och yttrandefriheten. Vad hände med rörelsefriheten? Vad hände med alla andras rätt att uttrycka sig denna dag?
Så alla som är emot nazism och fascism måste självklart ut på gatorna vid dessa tillfällen.
Självklart kommer motdemonstrationen vara mycket större. Men det är inte bara antalet som räknas. Det är också hur den stora massan människor förhåller sig till situationen på plats, huruvida den agerar kollektivt eller inte. 
Genom åren har det varit tillfällen där den antifascistiska sidan har haft de nummerära förutsättningarna till att lyckas stoppa nazisterna. Det har dock inte blivit så pga passivitet, splittring och/eller en polisiär taktik som varit starkare än antifascisters förmåga att agera kollektivt.
Dessa samlingar har dock bara varit tillräckligt stora, men de har inte varit massiva i tusentals. Senaste åren har vi dock sett större antirasistiska mobiliseringar i allmänhet, vilket förbättrar förutsättningarna.
Rättvisepartiet Socialisterna står för en offensiv antifascism med målet att stoppa dem då de dyker upp. Det finns aldrig ett färdigt recept vid det enskilda tillfällen, men nätverk med representanter från flertalet organisationer om allt från gemensamma paroller till taktik med kollektiva möten inför är a och o.
Vi har länge pekat på behovet av den samlade fackföreningsrörelsens närvaro i kampen. Vi kommer fortsätta trycka på behovet av en enad rörelse med tydliga paroller och mål.

För att stoppa rasistiska tankar och/eller nazistisk aktivitet behöver grunden rivas upp för det som rasistiska och nazistiska organisationer har som rot, dvs missnöjet, rädsla och nationalismen.
Rasismen i samhället är ingen isolerad fråga i samhället och därför kan aldrig antirasismen drivas parallellt från andra politiska frågor.
Att utnyttja människors vardagliga ilska och frustration över ekonomiska eller sociala frågor är vad som görs.
Situationen i skolan, vården, bostadsbristen, arbetslösheten, de låga lönerna och framförallt pensionerna är några av dessa frågor det råder ett enormt missnöje kring. 
Det är också dessa frågor som i första hand Sverigedemokraterna driver och i samma andetag skuldbelägger flyktingar och invandrare. Samtidigt som SD legitimerat rasismen i samhället flyter de än mer extrema, organisationer som nmr med på samma våg. De har dragit nytta av SD:s framgångar och har möjlighet att driva frågorna snäppet längre, å ena sidan pga människors mer desperata situation och ett allmänt hårdare klimat, å andra sidan i brist på ideologi från de framförallt traditionella arbetarpartierna. Både socialdemokratins och vänsterpartiets högervridning har resulterat i en stor nyliberal sörja av partier som i praktiken bedriver samma politik och SD blir på något sätt de enda som på något sätt sticker ut och kan vinna billiga politiska poänger.
Samtidigt är Sverige inte på något sätt isolerat från övriga Europa och världen.
De nykoloniala förhållandena där väst hittat nya sätt att exploatera tredje världen, med ökad instabilitet och antiimperialistiska stämningar som följd. Där extremistiska grupper kunnat vända det till sin fördel och på så sätt skapat ett hot med ökad terror som mål.
Detta som i sin tur tjänar extremhögern och deras mål. Påhejat av media kan de spela på människors rädsla för terrorism och öka rasismen ytterligare.
En mörk nedåtgående spiral är vad vi ser där det ena bara leder till det andra. Samtidigt som det traditionella etablissemanget står handfallna och oförmögna att vända den då det är dessa partier som stått för den politiska utvecklingen vi nu ser. Och istället för att bryta tränden så slåss de om vem som ska vara mest lik SD i retoriken utan att för den delen förknippas med dem, från stängda gränser till prat om ”svenska värderingar”. 

30 september 
Självklart så måste det samarbetas med de som på allvar vill bekämpa fascismen, men då krävs också en öppenhet i dialog och kritik gällande såväl var fascism har sin grogrund till taktik hur de kan stoppas vid det enskilda tillfället.
Det är ingen hemlighet att det finns delar den antifascistiska rörelsen som lika gärna nöjer sig med en konfrontation med polisen istället för att kollektivt hitta en metod att stoppa fascisterna. 
Det är heller ingen hemlighet att ju närmre 30 september vi kommer så får vi se och höra fler antifascistiska proffstyckare och politiker som i årtionden lyst av sin frånvaro i kampen och nu då en växande rörelse håller på födas, vill sola sig i glansen och hämta röster inför stundande valår.
Skriverier att faktiskt stoppa marschen kan låta överdrivet. Och visst vore flera tusentals antifascister på Göteborgs gator en seger. Men en nazistisk samling som tillåts marschera från punkt A till punkt B, vore ändå ett nederlag.
I fjol fick nazisterna ett bord på bokmässan, vilket resulterade i 1000 nazister på våra gator. Vad ska det i så fall resultera i imorgon?

Inte en meter åt fascisterna!

RS Göteborg

Del 1: Hyresgästföreningen 100 år

Den 30 juli 1917 samlades omkring 20 SKF-arbetare i Gamlestaden i Göteborg. Bland arbetarna var missnöjet stort över gasransoneringen och de beslutade att bilda en kommittée för att gemensamt föra fram sina klagomål.

Den 4 augusti, bara fyra dagar senare, samlade den nybildade kommittén till möte. 30 arbetare slöt upp och de beslutade att bilda SKF-arbetarnas Hyresgästförening, som kom att bli Gamlestadens Hyresgästförening tre år senare.
Föreningen är den äldsta bland Göteborgs hyresgästföreningar, men utgör även grunden till vad som är Hyresgästföreningen idag.

Den första Hyresgästföreningen som finns kvar idag bildades i Nynäshamn år 1915, men det var först med den omfattande kampen i Göteborg som rörelsen tog fart och kom att bli en landsorganisation.
Vid bildandet rasade ännu världskriget. Runt om i landet pågick hungerkravaller, bröduppror och potatisrevolution där arbetare och soldater marscherade för bröd, fred och fulla demokratiska rättigheter. I Göteborg hade våren varit fylld av protester där uppemot 
40 000 hade marscherat och 8 000 deltagit i kravaller mot polis och militär. Vid sidan av hungern kämpade arbetarna med andra problem, gasrestriktionerna var ett av dessa.
I SKF:s arbetarbostäder fanns enbart gasspis, medan det i andra hushåll var vanligt med vedspis som komplement till gasspisen. Arbetarna på SKF protesterade därför mot orättvisan att vid överförbrukning få betala dryga böter med en redan ansträngd ekonomisk situation.
Hyresgästföreningen gjorde två framställningar hos Gasverket och organiserade samtidigt de boende. De krävde att gasmängden skulle ökas för de hushåll som saknade vedspis och arbetarnas beslutsamhet resulterade snabbt i att tilldelningen ökade. De vann även en seger i att betalningsvillkoren förbättrades.
Även den andra framställan om att avskaffa myntlådorna resulterade i seger och de ersattes med ett modernare polettsystem.
SKF-arbetarna var således de första i Göteborg att bilda en Hyresgästförening som ännu lever kvar nu hundra år senare.

Den unga föreningen växte snabbt från 30 till 100 medlemmar, och när verksamheten hade kommit igång och arbetarna såg att organiseringen gav effekt växte den till över 400 medlemmar. Möten hölls till en början utomhus för att möjliggöra för fler att kunna delta.
Föreningen var inte bara den första, utan även en mycket aktiv och stridsbenägen. De lyckades sänka värmekostnaden i SKF-bostäderna och förhandla med företaget om uppsägningar när hyresgäster lämnade sina anställningar hos SKF.
Under 1920-talet lyckades Hyresgästföreningen i Gamlestan efter hårda förhandlingar och protester förhindra SKF från att avhysa ett 40-tal hyresgäster. 
SKF hade fått rätt i hyresnämnden att avhysa arbetarna från dess hem med argumentet att de inte arbetade kvar, men företaget tvingades på reträtt av det kollektiva agerandet från föreningen.
Hyresgästföreningens tvister med SKF var många de första åren. 1919 blev en kraftmätning mellan företaget och rörelsen. SKF meddelade sina hyresgäster att de skulle dra 59 kronor och 29 öre för bränsletillägg, ett belopp arbetarna redan hade fått avdrag på lönen för. Hyresgästerna var av en annan åsikt och började mobilisera.
Vid föreningens jubileumsskrift för dess 25-årsjubileum står att läsa: ”Hallen och trappan var till trängsel fyllda av medlemmar. Direktör Ekman var tydligen en klok man, trots allt, och på stående fot och på ovanligt kort tid träffades en överenskommelse, att varje hyresgäst hade att på avlöningskontoret nästa dag avhämta det dragna beloppet”.
Vad som sades inne på förhandlingarna förtäljer inte historien, men det visar på vilken handlingskraft dessa pionjärer hade. Förhandlingar fördes inte bara i slutna rum, utan genom att samtidigt samla rörelsen till förhandlingen och låta medlemsleden vara med och godkänna beslut.

Tiden för Hyresgästföreningens framväxt var en svår tid. Många arbetarfamiljer led nöd och trångboddheten var fruktansvärd. Fattigdomen och hungern var utbredd och hyrorna steg kraftigt under första världskriget. 30 procent av lönen gick direkt till hyra till privata fastighetsägare som kontrollerade bostadsmarknaden. Det var i denna tid som arbetare gick samman för att kämpa gemensamt för sin rätt till människovärdiga bostäder till rimliga hyror, genom sin kamporganisation Hyresgästföreningen.
Hyresgästföreningen bildades av aktiva inom arbetarrörelsens olika grenar. Här fanns socialdemokrater, socialister, kommunister och syndikalister.
”I Gamlestaden var det hårda politiska strider på Hyresgästföreningens möten”, står det att läsa i jubileumsskriften HCF 60 år.
Från år 1917 och framåt hade Hyresgästföreningarna spridits över staden och till andra delar av landet. År 1922 togs ett initiativ till att bilda Hyresgästföreningarnas Centralförsamling. Då fanns föreningar i Gamlestaden, Kålltorp, Kungsladugården och Rambergsstaden i Göteborg. Föreningarna vann hyressänkningar och förhindrade vräkningar.
HCF:s uppgift var att bilda föreningar ute i stadsdelarna. Det krävdes ett stort organisationsarbete och agitation. De ledande pionjärerna hade det tungt. Allt arbete utfördes på fritiden efter långa arbetsdagar och med hungrande familjer där hemma.
Arbetsuppgifterna var många och dagarna långa, samtidigt som kampen fördes på flera fronter – de aktiva kämpade mot såväl sjunkande löner som stigande hyror.
Hyresstegringslagen som kom år 1918 upphörde 1922 och fastighetsägarna fick på nytt full frihet att höja hyrorna. Bostadsbristen var fruktansvärd.
Den 5 september 1922 bildades en förening i Olskroken. Föreningens kamp kom att bli historisk för Hyresgästföreningen, arbetar- och folkrörelsen, där den största striden som har utspelat sig i svensk historia gällande hyreslägenheter var ”Slaget om Olskroken” 1936-1937 (läs mer i del 2 i nästa nummer). Samma år bildades senare ytterligare fyra föreningar och år 1923 hade HCF över 1 000 medlemmar.

I takt med att rörelsens organisering ökade, ökade också behovet av en egen politisk röst för information och agitation. HCF beslutade därför att starta en egen bostadspolitisk tidning – Hyresgästen. Tidningen kom att bli avgörande för rörelsens utveckling.
HCF hade vid tidpunkten varken anställda eller någon expeditionslokal. Möten hölls hemma hos styrelsens medlemmar och deras familjer. Efter ett år med HCF anställdes den första, Ragnar Andersson, som började sin anställning den 1 november 1924 med 2 kronor och 50 öre i veckan. 
Utgångspunkten blev HCF:s första lokal på Husaregatan, samma gata där kravallerna rasade år 1917. Där fanns även Hyresgästens redaktion och expedition.

HCF:s ordförande Anders Svahn skrev i Hyresgästen år 1923 att ”det redan från början stod klart för HCF:s ledning det önskvärda i att samarbete kom till stånd mellan landets alla Hyresgästföreningar. Det skulle ge rörelsen den kraft som behövdes för att den skulle vinna gehör för sina krav”.
När HCF samlade till årsmöte 1923 föreslog därför styrelsen att landets alla Hyresgästföreningar skulle bjudas in för att bilda ett riksförbund. Årsmötet röstade bifall till förslaget och den 16 september 1923 samlades 13 föreningar från olika delar av landet i Göteborg där man beslutade att bilda Hyresgästernas riksförbund.

I Göteborg fortsatte Hyresgästföreningen att utmärka sig som en kamporganisation som inte bara tog kamp mot oskäliga hyror, utan också ledde debatten om bostaden som en social rättighet.
Inom hyresgäströrelsen i Göteborg poängterades det att samhället hade ett socialt ansvar att se till att varje familj hade en bostad med en rimlig standard. 
Det var Hyresgästföreningen som i första hand tog strid för bättre bostäder och genom egen kraft visade att det gick att bygga bra och billiga bostäder som vanligt folk hade råd att bo i. ■

Kristofer Lundberg 

”Kampen finns i husen och i byggnaderna”

– Livet i sig är en konstant konsthandling där människan genomför kreativa handlingar för att lösa problem och ta sig fram. Konst är bara ett mer medvetet uttryck för denna kreativitet.

– Men vi nekas att utveckla vår kreativitet i dagens samhälle. Vi passas in i formar och hålls tillbaka. I slutändan handlar det inte om vad konst är utan för vem och var den ska vara. Ska konsten bara vara för eliten eller för folket. Jag vill föra konsten till folket, för folket, av folket, säger Rob MacDonald, från Barcelona.

Hammarkullen Urban Art Festival har avslutats. Sju konstnärer har färdigställt sina målningar och skulpturer.

Rättvisepartiet Socialisterna och tidningen Offensiv följde festivalen på plats på en daglig basis.

Konstnärerna som spenderat tre veckor i området har lyckats bekanta sig med dess invånare, delvis genom att bo hemma hos dem och genom två större gårdsfester. Det är också uppenbart att samtalen med områdets invånare politiserat dess innehåll.

Den mexikanska graffitikonstnären Sens målade en 35 meter hög afrikansk flyktingpojke på en båt över Medelhavet, i hans ansikt syns flera ansikten och han får symbolisera alla de som flytt över havet. Pojken är dock inget offer utan en  stark och självständig superhjälte.

– Berättelserna jag mött här påminner om de Latinamerikaner som genom Mexico försöker ta sig till USA för att söka en bättre framtid. Samtalen i området har berört mig och jag vill uppmärksamma dessa hjältar, säger Sens.

Även stenkonstnären Rob MacDonald hade Medelhavet som tema. Hans första konstverk ”Kampen till havs” är ett skepp från vilket det reser sig knutna nävar.

– Jag kom till Hammarkullen och slogs genast av områdets mångfald, människors berättelser om dess väg hit, om kampen på flykt. Många flydde till havs och vi vet att tusentals varje år inte tar sig ändå fram, de drunknar i samma hav som de internationella brigadister som för 80 år sedan drunknade på väg att bekämpa fascisterna i Spanien under inbördeskriget.

– Konstverket i Hammarkullen blir därför ett systermonument till ”Solidarity Park” som jag är inblandad i. Ett minnesmonument till båten Ciudad de Barcelona som sänktes av en fascistisk torped och dödade mellan 50 och 150 internationella brigadister.

– Människor flyr från krig och diktatur över Medelhavet, det borde inte vara så och vi vet att det inte behöver vara så.

Lösningen är vad som enar de två historierna. Internationalism och solidaritet, kampen för ett annat samhälle, densamma som brigadisterna stred för under 30 talet.

Rob har haft flera besök och samtal under sin tid i Hammarkullen och Angered. Till exempel talade Rob på ett möte med 60 personer i Hjällbo organiserat av Hyresgästföreningen och i konstnärspanelen på folkets hus organiserat av Urban konst.

– Vi måste få unga att förstå att de kan. Vi kan med detta skapa en ny generation artister. Om 20 år kommer folk att fråga sig varför är det så många konstnärer från Hammarkullen och vi kan säga att ett frö såddes under Hammarkullen Urban Art 2017, säger Rob.

– Gatukonst ska inte bara beskriva samhället, det ska ge uttryck på vad som krävs för att förändra det. På det sättet så kan gatukonsten också ses som revolutionär, konstaterar Rob.

Knutna nävar blev lite av ett tema. Även Nabila Abdul Fattah och Nor Ajami inspirerades av områdets kamp och organisering.

– Målningen visar att vår kamp finns i husen och hedrar den kamp och sociala mobilisering som Hammarkullen kännetecknas av, säger Nabila.

Symboliskt blir det också att den pryter ett av de hus som kommunaliserades efter folkliga protester mot riskkapitalistiska ägarna. Ett hus som nu kommer renoveras som ett resultat av Hammarkullens kamp och organisering.

– Jag är uppväxt i Hammarkullen, orten har gett mig så mycket. Nu vill jag ge tillbaka. Jag kommer alltid bära Hammarkullen med mig och jag är glad att min första mural blev här, nu vet jag att jag finns här fram till dess att jag kommer tillbaka.

– Denna vägg är en hyllning till Hammarkullen som uppfostrade mig och min aktivism och en hyllning till alla orter som fortsätter att kämpa, konstaterar Nabila.

-Det känns bra att få vara med i konstfestivalen och att få göra en målning som är en så stark symbol för Hammarkullen. 

– Att få jobba med en så härlig människa som Nabila och de andra gjorde festivalen ännu bättre, fyller Nor i.

Det är i detta tema som Robs andra konstverk också går ”Hammarkullen reser sig ur sten” en hyllning till den sociala och politiska kampen.

– Skulpturen symboliserar lokalbefolkningens kamp som kämpar för sina rättigheter. Alla platser jag mött här har en historia av protester, allt från fritidsgård till badhus och bibliotek.

Hammarkullen är omgivet och byggt på berg och sten därför blir symboliken så bra för den nya familj jag skaffat mig här.

– Konst ska skapa tankar och reflektion. Det offentliga rummet är en plats för konflikt, säger Daniel Terrez, en av områdets huvudarrangörer tillsammans med Stella Pilback.

– Hammarkullen har aldrig fått något gratis, allt vi har är ett resultat av kamp och självorganisering. Även den sociala service som finns kvar är ett resultat av protester skola, bibliotek, badhus, fritidsgård samlingsplatser som mobiliserats och försvarats av områdets sociala och politiska rörelser. Det som är självklara saker i andra områden får vi kämpa för här, säger Daniel.

En av samarbetsparterna i festivalen var Hyresgästföreningen. 

– Konstfestivalen har lyckats lyfta frågor om trångboddhet, bostadsbrist, eftersatt underhåll, otrygghet, bristen på arbete och utbildning, säger Jimmy Lied ordförande i Hammarkulletorgets Hyresgästförening.

– Vi vill ge områdets befolkning redskap att förändra och förbättra sitt område. Visa att de både har kunskapen och makten att göra det, säger Jimmy Lied.

En av de lokala konstnärerna var 22 åriga Iman Josef Husein. Hon berättar om idén till sin målning.

– Jag var på konstmuseet i centrala Göteborg, jag fascinerades av en staty som genast fångade mitt öga och tänkte att människor från Hammarkullen troligen inte kommer komma och se den. Jag tog därmed min tolkning av den till Hammarkullen.

Resultatet blev en tio meter hög målning av den grekiska konstguden Apollo, Imans första muralmålning.

Urban Art Festivalen är ett stort projekt som involverat lokalsamhället i en demokratisk process genom medskapande och deltagande, genom samtal och agerande, lärdomar och idéer för framtiden kan nu utvecklas och en grund har lagts för nya lokala konstkollektiv och social mobilisering.

Text och foto: Kristofer Lundberg 

Privatiseringsskandal blir regeringskris

Högeralliansens samtliga fyra partier har idag (onsdagen den 26 juli) begärt att de tre ministrarna Anna Johansson, Anders Ygeman och Peter Hultqvist ska avgå. Samtliga tre ministrar är socialdemokrater. De fyra högerpartierna begär vidare att en extra inkallad riksdag ska ta ställning till misstroendeförklaringen.  

Allianspartierna har därmed anslutit sig till Sverigedemokraterna, som tidigare sagt att man kommer att begära misstroendevotum mot de tre ministrarna när riksdagen öppnar i slutet av september. I och med Alliansens och Sverigedemokraternas misstroendeförklaring är en ny regeringskris ett faktum.

Det är möjligt att regeringen avgår redan idag, vilket kan leda till nyval, eller extraval inom några månader.

Det är en helt unik situation som rymmer många scenarier, varav extra val är ett även om varken regeringen eller Alliansen önskar det. Men den politiska krisen är djupare nu än 2014 som följdes av den så kallade Decemberöverenskommelsen (DÖ), och manöverutrymmet är mycket mindre.

En misstroendeförklaring mot tre ministrar och krav på extra inkallad riksdag har aldrig hänt tidigare. Det är svårt för den förenade högern – Alliansen och SD – att backa från denna krigsförklaring. Misstroendeförklaringen ger också Alliansen möjlighet att använda SD som stödparti utan att det ifrågasätts i media.

Samtidigt som regeringen och statsministern inte bara kan låta sig decimeras. För det handlar ju, som Svenska Dagbladets politiske kommentator Göran Eriksson skriver idag ”om mycket tunga statsråd. Alliansen har i ett annat sammanhang diskuterat att fälla finansministern, och då dragit slutsatsen att det skulle innebära att hela regeringen skulle falla. Här handlar det om försvarsministern och inrikesministern, som har ansvar för mycket viktiga delar av regeringens säkerhetspolitik. Just detta talar för att Stefan Löfven drar slutsatsen att regeringen bör avgå”. Men vad som därefter händer är en öppen fråga.

 Upprinnelsen till denna snabba vändning och fördjupade politiska kris är den nyliberala avreglerings- och privatiseringspolitik som både högeralliansen och regeringen står bakom. När Transportstyrelsen år 2015 beslöt att att outsourca driften av bland annat fordon – och körkortsregistret till det amerikanska multinationella bolaget IBM, som lagt det lägsta budet och som främst skulle förlägga driften till östeueropeiska låglöneländer och Serbien, så reagerade varken regeringen eller högeralliansen. Trots att det var en affär var värd omkring 800 miljoner kronor och en av de största outsourcingaffärer som gjorts på myndighetssidan. Dessförinnan hade Transportstyrelsen på politikernas önskan redan börjat outsourca flera andra verksamheter.

– Vi har en multisourcingmiljö med olika partner på olika områden och har en bra balans i dag, sa Daniel Karlsson, en av cheferna på Transportstyrelsen till tidningen Computer Sweden den 15 april 2015 i en kommentar till att IBM fått kontraktet och till den verksamhet som myndigheten redan lagt ut.

Men trots att det fanns tidiga varningar, från bland annat anställda på Transportstyrelsen och Säpo, fick IBM med dotterbolag runt om i Europa ta över driften i slutet av 2015. Det gjordes med hjälp av uppenbara lagbrott från Transportstyrelsens ledning och med uppenbart stöd från såväl regering som högeralliansen som naturligtvis var medveten om att Säpo i november 2015 begärt att outsourcingen skulle stoppas.

Exakt när och vilka ministrar och departementstjänstemän som först fick information lär vara svårt attgräva fram, men det är inte heller avgörande.

Alla papper på bordet, är ett självklart krav. Men för det krävs en oberoende kommission och inte någon utredning som topparna och de ansvariga tillsätter för att skydda sig själva.

Det är högerpolitiken som bär ansvaret för denna skandal.

– En del tror jag är att allt skulle privatiseras när Alliansen regerade, deras sätt att låna modeller från svenskt näringsliv, tillsammans med den svenska förvaltningsmodellen går inte riktigt ihop”, svarade statsvetaren Marja Lenne när hon fick frågan om hur kunde IT-skandalen uppstå.

Det var också Alliansregeringen som under våren 2011 uttalade att ”det är önskvärt att en större del av myndigheternas IT-behov tillfredsställs med hjälp av outsourcing”, Computer Sweden i den 23 maj 2011 under rubriken ”Regeringen vill se mer outsourcing”.

 S-MP-regeringen har fortsatt outsourcingpolitiken. ”Statliga krav driver på outsourcing” som fackförbundet ST:s ordförande Britta Leijon skrev på SvD Debatt den 24 juli och slog fast att: ”System som är viktiga för rikets säkerhet, rättsväsendet eller som innehåller känsliga personuppgifter bör drivas i statlig regi och inte läggas ut på privata entreprenörer.”

Alliansens misstroendeförklaring är mycket ett sätt att dölja det egna ansvaret, vilket regeringen, bakbunden som man är av den egna högerpolitiken, bara noterar. Alliansen och SD ser nu en chans att trappa upp högerpolitiken I allmämhet och ”batongpolitiken” i synnerhet.

Ironiskt nog är Alliansens måltavlor de två ministrar, Ygeman och Hultqvist, som lett regeringens massiva satsning på polis och militär, “lag och ordning”. Men även om dessa två får gå kommer S-MP-regeringen sannolikt, om den sitter kvar, att i än högre grad prioritera en upprustning av statens hårda gärna – polis och militär. 

Misstroendeförklaringen måste riktas mot privatiseringspolitiken, som lett till ännu en lika misslyckad som skandalös upphandling av myndigheter som vägleds av marknads- och företags modeller med kapitalistiska hierarkier som göder mygel och hemlighetsmakeri.

Men en misstroendeförklaring underifrån växer fram i dagens kamp mot nyliberalismens härjningar och kaos samt den högerpolitik som etablissemanget förenats bakom. Den kampen måste enligt Rättvisepartiet Socialisterna också bli till en intensifierad kamp för ett nytt kämpade arbetarparti och demokratiska kämpande fack – för arbetarrörelsens socialistiska pånyttfödelse. Det är det bästa svaret som socialister kan ge till den politiska kris som nu snabbt fördjupas.

Per Olsson