Del 1: Hyresgästföreningen 100 år

Den 30 juli 1917 samlades omkring 20 SKF-arbetare i Gamlestaden i Göteborg. Bland arbetarna var missnöjet stort över gasransoneringen och de beslutade att bilda en kommittée för att gemensamt föra fram sina klagomål.

Den 4 augusti, bara fyra dagar senare, samlade den nybildade kommittén till möte. 30 arbetare slöt upp och de beslutade att bilda SKF-arbetarnas Hyresgästförening, som kom att bli Gamlestadens Hyresgästförening tre år senare.
Föreningen är den äldsta bland Göteborgs hyresgästföreningar, men utgör även grunden till vad som är Hyresgästföreningen idag.

Den första Hyresgästföreningen som finns kvar idag bildades i Nynäshamn år 1915, men det var först med den omfattande kampen i Göteborg som rörelsen tog fart och kom att bli en landsorganisation.
Vid bildandet rasade ännu världskriget. Runt om i landet pågick hungerkravaller, bröduppror och potatisrevolution där arbetare och soldater marscherade för bröd, fred och fulla demokratiska rättigheter. I Göteborg hade våren varit fylld av protester där uppemot 
40 000 hade marscherat och 8 000 deltagit i kravaller mot polis och militär. Vid sidan av hungern kämpade arbetarna med andra problem, gasrestriktionerna var ett av dessa.
I SKF:s arbetarbostäder fanns enbart gasspis, medan det i andra hushåll var vanligt med vedspis som komplement till gasspisen. Arbetarna på SKF protesterade därför mot orättvisan att vid överförbrukning få betala dryga böter med en redan ansträngd ekonomisk situation.
Hyresgästföreningen gjorde två framställningar hos Gasverket och organiserade samtidigt de boende. De krävde att gasmängden skulle ökas för de hushåll som saknade vedspis och arbetarnas beslutsamhet resulterade snabbt i att tilldelningen ökade. De vann även en seger i att betalningsvillkoren förbättrades.
Även den andra framställan om att avskaffa myntlådorna resulterade i seger och de ersattes med ett modernare polettsystem.
SKF-arbetarna var således de första i Göteborg att bilda en Hyresgästförening som ännu lever kvar nu hundra år senare.

Den unga föreningen växte snabbt från 30 till 100 medlemmar, och när verksamheten hade kommit igång och arbetarna såg att organiseringen gav effekt växte den till över 400 medlemmar. Möten hölls till en början utomhus för att möjliggöra för fler att kunna delta.
Föreningen var inte bara den första, utan även en mycket aktiv och stridsbenägen. De lyckades sänka värmekostnaden i SKF-bostäderna och förhandla med företaget om uppsägningar när hyresgäster lämnade sina anställningar hos SKF.
Under 1920-talet lyckades Hyresgästföreningen i Gamlestan efter hårda förhandlingar och protester förhindra SKF från att avhysa ett 40-tal hyresgäster. 
SKF hade fått rätt i hyresnämnden att avhysa arbetarna från dess hem med argumentet att de inte arbetade kvar, men företaget tvingades på reträtt av det kollektiva agerandet från föreningen.
Hyresgästföreningens tvister med SKF var många de första åren. 1919 blev en kraftmätning mellan företaget och rörelsen. SKF meddelade sina hyresgäster att de skulle dra 59 kronor och 29 öre för bränsletillägg, ett belopp arbetarna redan hade fått avdrag på lönen för. Hyresgästerna var av en annan åsikt och började mobilisera.
Vid föreningens jubileumsskrift för dess 25-årsjubileum står att läsa: ”Hallen och trappan var till trängsel fyllda av medlemmar. Direktör Ekman var tydligen en klok man, trots allt, och på stående fot och på ovanligt kort tid träffades en överenskommelse, att varje hyresgäst hade att på avlöningskontoret nästa dag avhämta det dragna beloppet”.
Vad som sades inne på förhandlingarna förtäljer inte historien, men det visar på vilken handlingskraft dessa pionjärer hade. Förhandlingar fördes inte bara i slutna rum, utan genom att samtidigt samla rörelsen till förhandlingen och låta medlemsleden vara med och godkänna beslut.

Tiden för Hyresgästföreningens framväxt var en svår tid. Många arbetarfamiljer led nöd och trångboddheten var fruktansvärd. Fattigdomen och hungern var utbredd och hyrorna steg kraftigt under första världskriget. 30 procent av lönen gick direkt till hyra till privata fastighetsägare som kontrollerade bostadsmarknaden. Det var i denna tid som arbetare gick samman för att kämpa gemensamt för sin rätt till människovärdiga bostäder till rimliga hyror, genom sin kamporganisation Hyresgästföreningen.
Hyresgästföreningen bildades av aktiva inom arbetarrörelsens olika grenar. Här fanns socialdemokrater, socialister, kommunister och syndikalister.
”I Gamlestaden var det hårda politiska strider på Hyresgästföreningens möten”, står det att läsa i jubileumsskriften HCF 60 år.
Från år 1917 och framåt hade Hyresgästföreningarna spridits över staden och till andra delar av landet. År 1922 togs ett initiativ till att bilda Hyresgästföreningarnas Centralförsamling. Då fanns föreningar i Gamlestaden, Kålltorp, Kungsladugården och Rambergsstaden i Göteborg. Föreningarna vann hyressänkningar och förhindrade vräkningar.
HCF:s uppgift var att bilda föreningar ute i stadsdelarna. Det krävdes ett stort organisationsarbete och agitation. De ledande pionjärerna hade det tungt. Allt arbete utfördes på fritiden efter långa arbetsdagar och med hungrande familjer där hemma.
Arbetsuppgifterna var många och dagarna långa, samtidigt som kampen fördes på flera fronter – de aktiva kämpade mot såväl sjunkande löner som stigande hyror.
Hyresstegringslagen som kom år 1918 upphörde 1922 och fastighetsägarna fick på nytt full frihet att höja hyrorna. Bostadsbristen var fruktansvärd.
Den 5 september 1922 bildades en förening i Olskroken. Föreningens kamp kom att bli historisk för Hyresgästföreningen, arbetar- och folkrörelsen, där den största striden som har utspelat sig i svensk historia gällande hyreslägenheter var ”Slaget om Olskroken” 1936-1937 (läs mer i del 2 i nästa nummer). Samma år bildades senare ytterligare fyra föreningar och år 1923 hade HCF över 1 000 medlemmar.

I takt med att rörelsens organisering ökade, ökade också behovet av en egen politisk röst för information och agitation. HCF beslutade därför att starta en egen bostadspolitisk tidning – Hyresgästen. Tidningen kom att bli avgörande för rörelsens utveckling.
HCF hade vid tidpunkten varken anställda eller någon expeditionslokal. Möten hölls hemma hos styrelsens medlemmar och deras familjer. Efter ett år med HCF anställdes den första, Ragnar Andersson, som började sin anställning den 1 november 1924 med 2 kronor och 50 öre i veckan. 
Utgångspunkten blev HCF:s första lokal på Husaregatan, samma gata där kravallerna rasade år 1917. Där fanns även Hyresgästens redaktion och expedition.

HCF:s ordförande Anders Svahn skrev i Hyresgästen år 1923 att ”det redan från början stod klart för HCF:s ledning det önskvärda i att samarbete kom till stånd mellan landets alla Hyresgästföreningar. Det skulle ge rörelsen den kraft som behövdes för att den skulle vinna gehör för sina krav”.
När HCF samlade till årsmöte 1923 föreslog därför styrelsen att landets alla Hyresgästföreningar skulle bjudas in för att bilda ett riksförbund. Årsmötet röstade bifall till förslaget och den 16 september 1923 samlades 13 föreningar från olika delar av landet i Göteborg där man beslutade att bilda Hyresgästernas riksförbund.

I Göteborg fortsatte Hyresgästföreningen att utmärka sig som en kamporganisation som inte bara tog kamp mot oskäliga hyror, utan också ledde debatten om bostaden som en social rättighet.
Inom hyresgäströrelsen i Göteborg poängterades det att samhället hade ett socialt ansvar att se till att varje familj hade en bostad med en rimlig standard. 
Det var Hyresgästföreningen som i första hand tog strid för bättre bostäder och genom egen kraft visade att det gick att bygga bra och billiga bostäder som vanligt folk hade råd att bo i. ■

Kristofer Lundberg 

”Kampen finns i husen och i byggnaderna”

– Livet i sig är en konstant konsthandling där människan genomför kreativa handlingar för att lösa problem och ta sig fram. Konst är bara ett mer medvetet uttryck för denna kreativitet.

– Men vi nekas att utveckla vår kreativitet i dagens samhälle. Vi passas in i formar och hålls tillbaka. I slutändan handlar det inte om vad konst är utan för vem och var den ska vara. Ska konsten bara vara för eliten eller för folket. Jag vill föra konsten till folket, för folket, av folket, säger Rob MacDonald, från Barcelona.

Hammarkullen Urban Art Festival har avslutats. Sju konstnärer har färdigställt sina målningar och skulpturer.

Rättvisepartiet Socialisterna och tidningen Offensiv följde festivalen på plats på en daglig basis.

Konstnärerna som spenderat tre veckor i området har lyckats bekanta sig med dess invånare, delvis genom att bo hemma hos dem och genom två större gårdsfester. Det är också uppenbart att samtalen med områdets invånare politiserat dess innehåll.

Den mexikanska graffitikonstnären Sens målade en 35 meter hög afrikansk flyktingpojke på en båt över Medelhavet, i hans ansikt syns flera ansikten och han får symbolisera alla de som flytt över havet. Pojken är dock inget offer utan en  stark och självständig superhjälte.

– Berättelserna jag mött här påminner om de Latinamerikaner som genom Mexico försöker ta sig till USA för att söka en bättre framtid. Samtalen i området har berört mig och jag vill uppmärksamma dessa hjältar, säger Sens.

Även stenkonstnären Rob MacDonald hade Medelhavet som tema. Hans första konstverk ”Kampen till havs” är ett skepp från vilket det reser sig knutna nävar.

– Jag kom till Hammarkullen och slogs genast av områdets mångfald, människors berättelser om dess väg hit, om kampen på flykt. Många flydde till havs och vi vet att tusentals varje år inte tar sig ändå fram, de drunknar i samma hav som de internationella brigadister som för 80 år sedan drunknade på väg att bekämpa fascisterna i Spanien under inbördeskriget.

– Konstverket i Hammarkullen blir därför ett systermonument till ”Solidarity Park” som jag är inblandad i. Ett minnesmonument till båten Ciudad de Barcelona som sänktes av en fascistisk torped och dödade mellan 50 och 150 internationella brigadister.

– Människor flyr från krig och diktatur över Medelhavet, det borde inte vara så och vi vet att det inte behöver vara så.

Lösningen är vad som enar de två historierna. Internationalism och solidaritet, kampen för ett annat samhälle, densamma som brigadisterna stred för under 30 talet.

Rob har haft flera besök och samtal under sin tid i Hammarkullen och Angered. Till exempel talade Rob på ett möte med 60 personer i Hjällbo organiserat av Hyresgästföreningen och i konstnärspanelen på folkets hus organiserat av Urban konst.

– Vi måste få unga att förstå att de kan. Vi kan med detta skapa en ny generation artister. Om 20 år kommer folk att fråga sig varför är det så många konstnärer från Hammarkullen och vi kan säga att ett frö såddes under Hammarkullen Urban Art 2017, säger Rob.

– Gatukonst ska inte bara beskriva samhället, det ska ge uttryck på vad som krävs för att förändra det. På det sättet så kan gatukonsten också ses som revolutionär, konstaterar Rob.

Knutna nävar blev lite av ett tema. Även Nabila Abdul Fattah och Nor Ajami inspirerades av områdets kamp och organisering.

– Målningen visar att vår kamp finns i husen och hedrar den kamp och sociala mobilisering som Hammarkullen kännetecknas av, säger Nabila.

Symboliskt blir det också att den pryter ett av de hus som kommunaliserades efter folkliga protester mot riskkapitalistiska ägarna. Ett hus som nu kommer renoveras som ett resultat av Hammarkullens kamp och organisering.

– Jag är uppväxt i Hammarkullen, orten har gett mig så mycket. Nu vill jag ge tillbaka. Jag kommer alltid bära Hammarkullen med mig och jag är glad att min första mural blev här, nu vet jag att jag finns här fram till dess att jag kommer tillbaka.

– Denna vägg är en hyllning till Hammarkullen som uppfostrade mig och min aktivism och en hyllning till alla orter som fortsätter att kämpa, konstaterar Nabila.

-Det känns bra att få vara med i konstfestivalen och att få göra en målning som är en så stark symbol för Hammarkullen. 

– Att få jobba med en så härlig människa som Nabila och de andra gjorde festivalen ännu bättre, fyller Nor i.

Det är i detta tema som Robs andra konstverk också går ”Hammarkullen reser sig ur sten” en hyllning till den sociala och politiska kampen.

– Skulpturen symboliserar lokalbefolkningens kamp som kämpar för sina rättigheter. Alla platser jag mött här har en historia av protester, allt från fritidsgård till badhus och bibliotek.

Hammarkullen är omgivet och byggt på berg och sten därför blir symboliken så bra för den nya familj jag skaffat mig här.

– Konst ska skapa tankar och reflektion. Det offentliga rummet är en plats för konflikt, säger Daniel Terrez, en av områdets huvudarrangörer tillsammans med Stella Pilback.

– Hammarkullen har aldrig fått något gratis, allt vi har är ett resultat av kamp och självorganisering. Även den sociala service som finns kvar är ett resultat av protester skola, bibliotek, badhus, fritidsgård samlingsplatser som mobiliserats och försvarats av områdets sociala och politiska rörelser. Det som är självklara saker i andra områden får vi kämpa för här, säger Daniel.

En av samarbetsparterna i festivalen var Hyresgästföreningen. 

– Konstfestivalen har lyckats lyfta frågor om trångboddhet, bostadsbrist, eftersatt underhåll, otrygghet, bristen på arbete och utbildning, säger Jimmy Lied ordförande i Hammarkulletorgets Hyresgästförening.

– Vi vill ge områdets befolkning redskap att förändra och förbättra sitt område. Visa att de både har kunskapen och makten att göra det, säger Jimmy Lied.

En av de lokala konstnärerna var 22 åriga Iman Josef Husein. Hon berättar om idén till sin målning.

– Jag var på konstmuseet i centrala Göteborg, jag fascinerades av en staty som genast fångade mitt öga och tänkte att människor från Hammarkullen troligen inte kommer komma och se den. Jag tog därmed min tolkning av den till Hammarkullen.

Resultatet blev en tio meter hög målning av den grekiska konstguden Apollo, Imans första muralmålning.

Urban Art Festivalen är ett stort projekt som involverat lokalsamhället i en demokratisk process genom medskapande och deltagande, genom samtal och agerande, lärdomar och idéer för framtiden kan nu utvecklas och en grund har lagts för nya lokala konstkollektiv och social mobilisering.

Text och foto: Kristofer Lundberg 

Privatiseringsskandal blir regeringskris

Högeralliansens samtliga fyra partier har idag (onsdagen den 26 juli) begärt att de tre ministrarna Anna Johansson, Anders Ygeman och Peter Hultqvist ska avgå. Samtliga tre ministrar är socialdemokrater. De fyra högerpartierna begär vidare att en extra inkallad riksdag ska ta ställning till misstroendeförklaringen.  

Allianspartierna har därmed anslutit sig till Sverigedemokraterna, som tidigare sagt att man kommer att begära misstroendevotum mot de tre ministrarna när riksdagen öppnar i slutet av september. I och med Alliansens och Sverigedemokraternas misstroendeförklaring är en ny regeringskris ett faktum.

Det är möjligt att regeringen avgår redan idag, vilket kan leda till nyval, eller extraval inom några månader.

Det är en helt unik situation som rymmer många scenarier, varav extra val är ett även om varken regeringen eller Alliansen önskar det. Men den politiska krisen är djupare nu än 2014 som följdes av den så kallade Decemberöverenskommelsen (DÖ), och manöverutrymmet är mycket mindre.

En misstroendeförklaring mot tre ministrar och krav på extra inkallad riksdag har aldrig hänt tidigare. Det är svårt för den förenade högern – Alliansen och SD – att backa från denna krigsförklaring. Misstroendeförklaringen ger också Alliansen möjlighet att använda SD som stödparti utan att det ifrågasätts i media.

Samtidigt som regeringen och statsministern inte bara kan låta sig decimeras. För det handlar ju, som Svenska Dagbladets politiske kommentator Göran Eriksson skriver idag ”om mycket tunga statsråd. Alliansen har i ett annat sammanhang diskuterat att fälla finansministern, och då dragit slutsatsen att det skulle innebära att hela regeringen skulle falla. Här handlar det om försvarsministern och inrikesministern, som har ansvar för mycket viktiga delar av regeringens säkerhetspolitik. Just detta talar för att Stefan Löfven drar slutsatsen att regeringen bör avgå”. Men vad som därefter händer är en öppen fråga.

 Upprinnelsen till denna snabba vändning och fördjupade politiska kris är den nyliberala avreglerings- och privatiseringspolitik som både högeralliansen och regeringen står bakom. När Transportstyrelsen år 2015 beslöt att att outsourca driften av bland annat fordon – och körkortsregistret till det amerikanska multinationella bolaget IBM, som lagt det lägsta budet och som främst skulle förlägga driften till östeueropeiska låglöneländer och Serbien, så reagerade varken regeringen eller högeralliansen. Trots att det var en affär var värd omkring 800 miljoner kronor och en av de största outsourcingaffärer som gjorts på myndighetssidan. Dessförinnan hade Transportstyrelsen på politikernas önskan redan börjat outsourca flera andra verksamheter.

– Vi har en multisourcingmiljö med olika partner på olika områden och har en bra balans i dag, sa Daniel Karlsson, en av cheferna på Transportstyrelsen till tidningen Computer Sweden den 15 april 2015 i en kommentar till att IBM fått kontraktet och till den verksamhet som myndigheten redan lagt ut.

Men trots att det fanns tidiga varningar, från bland annat anställda på Transportstyrelsen och Säpo, fick IBM med dotterbolag runt om i Europa ta över driften i slutet av 2015. Det gjordes med hjälp av uppenbara lagbrott från Transportstyrelsens ledning och med uppenbart stöd från såväl regering som högeralliansen som naturligtvis var medveten om att Säpo i november 2015 begärt att outsourcingen skulle stoppas.

Exakt när och vilka ministrar och departementstjänstemän som först fick information lär vara svårt attgräva fram, men det är inte heller avgörande.

Alla papper på bordet, är ett självklart krav. Men för det krävs en oberoende kommission och inte någon utredning som topparna och de ansvariga tillsätter för att skydda sig själva.

Det är högerpolitiken som bär ansvaret för denna skandal.

– En del tror jag är att allt skulle privatiseras när Alliansen regerade, deras sätt att låna modeller från svenskt näringsliv, tillsammans med den svenska förvaltningsmodellen går inte riktigt ihop”, svarade statsvetaren Marja Lenne när hon fick frågan om hur kunde IT-skandalen uppstå.

Det var också Alliansregeringen som under våren 2011 uttalade att ”det är önskvärt att en större del av myndigheternas IT-behov tillfredsställs med hjälp av outsourcing”, Computer Sweden i den 23 maj 2011 under rubriken ”Regeringen vill se mer outsourcing”.

 S-MP-regeringen har fortsatt outsourcingpolitiken. ”Statliga krav driver på outsourcing” som fackförbundet ST:s ordförande Britta Leijon skrev på SvD Debatt den 24 juli och slog fast att: ”System som är viktiga för rikets säkerhet, rättsväsendet eller som innehåller känsliga personuppgifter bör drivas i statlig regi och inte läggas ut på privata entreprenörer.”

Alliansens misstroendeförklaring är mycket ett sätt att dölja det egna ansvaret, vilket regeringen, bakbunden som man är av den egna högerpolitiken, bara noterar. Alliansen och SD ser nu en chans att trappa upp högerpolitiken I allmämhet och ”batongpolitiken” i synnerhet.

Ironiskt nog är Alliansens måltavlor de två ministrar, Ygeman och Hultqvist, som lett regeringens massiva satsning på polis och militär, “lag och ordning”. Men även om dessa två får gå kommer S-MP-regeringen sannolikt, om den sitter kvar, att i än högre grad prioritera en upprustning av statens hårda gärna – polis och militär. 

Misstroendeförklaringen måste riktas mot privatiseringspolitiken, som lett till ännu en lika misslyckad som skandalös upphandling av myndigheter som vägleds av marknads- och företags modeller med kapitalistiska hierarkier som göder mygel och hemlighetsmakeri.

Men en misstroendeförklaring underifrån växer fram i dagens kamp mot nyliberalismens härjningar och kaos samt den högerpolitik som etablissemanget förenats bakom. Den kampen måste enligt Rättvisepartiet Socialisterna också bli till en intensifierad kamp för ett nytt kämpade arbetarparti och demokratiska kämpande fack – för arbetarrörelsens socialistiska pånyttfödelse. Det är det bästa svaret som socialister kan ge till den politiska kris som nu snabbt fördjupas.

Per Olsson

Största CWI-skolan någonsin

I helgen avslutades CWI:s årliga internationella sommarskola i Barcelona, den största som internationalen någonsin organiserat med 500 deltagare. Veckan var på många sätt historisk. Inte bara för att det präglades av det historiska diskussionerna om 1917 och 1937 med den segerrika ryska revolutionen och den spanska revolutionen som 20 år senare försökte följa dess exempel i kampen mot fascism, utan för att veckan avslutades med en extra insatt världskongress som beslutade om enandet mellan CWI och Izquierda Revolucionaria. 

Izquierda Revolucionaria är baserade i Spanien, Venezuela och Mexico med en stark bas i arbetarklassen och bland unga. I Spanien har IR genom dess ställning inom studentfacket organiserat 25 generalstrejker bland unga mot regeringen och lett demonstrationer med 200 000 deltagare vilket tvingat regeringens skolreformer på reträtt.

Veckan visar tydligt att marxisters styrka inte är vårt nuvarande antal utan våra idéer. gemensamma slutsatser om världskapitalismens kris och dess svar har fört våra styrkor samman. 

Flera sektioner är på frammarsch med ökat medlemsantal och djupare rötter i arbetarklassen. Inte minst Socialist Alternative i USA med Seattles valsegrar och bygget av rörelsen för 15$ i timmen som segrat och kampen mot Trump, i Mineapolis har 15$ now nu vunnit och lagt en bra grund för SA kommande valkampanj och bygget av partiet.

Även i Brasilien har CWI sektion stärkts de senaste åren genom enandet med andra grupper vars samarbete lett till en gemensam organisation under LSR fana.

Under veckan höll CWI och Izquierda Revolucionaria ett framgångsrikt och levande möte till oktoberrevolutionens försvar den 19 juli. 600 arbetare fyllde mötessalen i Cocheras de Sants.

Mötet präglades av entusiasm och stolthet för att försvara minnet av historiska ryska oktoberrevolutionen. Men för marxister är det inte en intellektuell historielektion utan en uppmaning till handling.

Talade gjorde Ana Garcia ordförande i studentfacket Sindicato de Estudiantes, Paul Murphy, parlamentsledamot från Socialist Party på Irland som lett kampen mot vattenavgifter och genom masskampanj mot åtal segrat i rätten (JobstownNotGuilty), Juan Ignacio Ramos ordförande för Izquierda Revolucionaria, Peter Taaffe, ordförande i Socialist Party och en av grundarna av Militant samt socialistiska kommunfullmäktigeledamoten Kshama Sawant, från Socialist Alternative i Seattle, USA.

Under två timmar behandlades lärdomarna från oktober och klasskampen idag. Det var tydligt att detta var ett möte organiserat av oktoberrevolutionen arvtagare. Oktoberrevolutionen leddes av Lenin och Trotskij tillsammans med hundratusentals anonyma hjältar. Oktoberrevolutionen lär oss om internationalismens betydelse och behovet av ett socialistiskt massparti. 

Bolsjevikpartiets maktövertagande innebär demokratiska reformer världen dittills inte skådat, expropierande av kapitalisternas tillgångar, jord åt bönderna, rättigheter till kvinnor och HBTQ personer, rätten till självbestämmande till förtryckta nationer och fred. De ryska arbetarna och ungdomarna visade för 100 år sedan vad som är möjligt idag.

Revolutionens seger hyllades globalt och gav människor hopp om att en annan värld är möjlig. Revolutioner spreds över Europa och nya socialistiska partier bildades i dess spår. 

Det lär oss också faran om kontrarevolutionen lyckas segra. Segern för kontrarevolutionen först stalinismen seger 1927 och sedan återupprättandet av kapitalismen 1991 betydde ett bakslag för arbetarklassen globalt samt en framgång för nyliberalismen. Detta innebar dock inte ett ”historiens slut” utan har skapat nya kriser och krig som sätter behovet av socialism på dagordningen.

Veckan genererade i inspiration i vår gemensamma kamp för att förbättra våra levnadsförhållanden. De objektiva förutsättningarna för en socialistisk värld finns men avsaknaden av en subjektiv faktor i form av revolutionära socialistiska masspartier har gjort historiens väg lång och krokig.

Men när rätt politik, perspektiv och analys kombineras med korrekt taktik och aktivt deltagande i klasskampen fylls de revolutionära leden.

Bygget av revolutionära masspartier genom deltagande i klasskampen kommer öka denna medvetenhet hos bredare skikt. Den ekonomiska krisens barn har insett att kapitalismen som att en inget har att erbjuda. 

CWI är idag den viktigaste socialistiska internationalen och varje seriös marxist bör ställa sig själv frågan om vad som hindrar denna att ansluta till oss. Kapitalismen som system är i kris, svaret är demokratisk socialism i världsskala.

Kristofer Lundberg 

Rättvisepartiet Socialisterna är den svenska sektionen av Committee for a Workers International, ett globalt världsparti för socialism med partier och medlemmar i 45 länder på alla kontinenter världen över.

Stöd Hamn4an

Konflikten mellan APM Terminals och hamnarbetarna i Göteborg fortsätter: Arbetare har redan fått besked om uppsägning. Totalt har APM Terminals varslat om 160 uppsägningar. Majoritetsfacket, Hamnarbetarförbundet, menar att det finns felaktigheter i uppsägningarna.

Enligt Lagen om anställningsskydd (LAS) finns det regler kring uppsägningstider som, enligt Hamn4an, inte fullföljs av APM Terminals, exempelvis att du har rätt till en uppsägningstid på sex månader om du har jobbat i över tio år. Hamn­4an har enligt sin hemsida träffat flera uppsägningshotade arbetare där deras uppsägningstid är kortare än den som lagen kräver. 
Om detta är fallet är det förmodligen ett försök från arbetsgivaren att smyga in uppsägningar under semestertiden. Detta måste besvaras med en enad kamp från arbetarna och med stödaktioner från andra.

Hamnarbetarna och andra arbetare som tar kamp angrips omedelbart av borgerligheten och dess media. Expressens ledare den 8 juli går till attack mot sopgubbarna i Stockholm och hamnarbetarna i Göteborg och menar att arbetsgivarens agerande är ”rimligt”. 
Det är skandalöst att LO-ledningen hittills har varit tyst, där vissa till och med har ställt sig indirekt på samma sida som APM Terminals när dessa har attackerat föreningsrätten och fackföreningsrörelsen. 
Det som behövs nu är att fackliga aktivister runt om i landet ordnar möten på sina arbetsplatser och om möjligt bjuder in någon eller några från Hamnarbetarförbundet till mötet för att diskutera läget i hamnen och situationen med APM Terminals, men även diskuterar regeringens utredning om att begränsa strejkrätten. 
Fackliga upprop behöver tas, till stöd för såväl de drabbade hamnarbetarna som sopgubbarna, men även med krav på att LO måste börja mobilisera. Tillåter arbetarrörelsen att en arbetargrupp slås ner öppnar det upp dörrarna för att fler blir av med sina rättigheter. 

Amer Mohammed Ali

”Ord som konst och kultur tillhör någon annan”

Hammarkullen Urban Art närmar sig och en av de stora namnen för boende i Hammarkullen är Nabila Abdul Fattah. Nabila är ett känt namn som artist, aktivist, fritidsledare men på senare år också som konstnär. En av de stora målningarna som kommer pryda husfasaderna kommer Nabila stå för. Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv pratar med henne inför festivalen.

​Vad har du för förväntningar?
– Mina förväntningar är att det kommer bli en grym festival på ett sätt som bara Hammarkullen kan erbjuda.

Vad betyder gatukonst för dig?

– Ska jag vara ärlig så har gatukonst inte inneburit något särskilt för mig ännu mer än att jag varit ett fan av vacker konst. Sedan har min smak alltid varit så att jag tycker om konsten utomhus för alla kan ta del av den. Det har varit vackrare än dom inne i museer och gallerior. 

Hur mycket betyder konsten som ett uttrycksmedel för den som annars inte har en plattform?

– För mig personligen är bildkonst ett relativt nytt uttryck. Jag har egentligen mer erfararenhet av andra konstuttryck. Men konsten och kulturen är alltid och har alltid varit ett sätt för människor att få sin röst hörd. Även om de kanske inte skulle sätta just epiteten konst på det. 

– Jag vet att jag har haft svårt och fortfarande har svårt att prata om begrepp som konst och kultur då de känns främmande för mig. Som att dessa ord tillhör någon annan och de är de som bestämmer om vad som innefattas i konst och kultur. Det är nog klassbetingat också. Jag trivs inte med ordet ”konstnär”. Jag bara ritar lite. 

Varför valde du att delta, betyder det extra mycket att det är i Hammarkullen?

– Det känns stort att få ge tillbaka något till Hammarkullen som gett mig så mycket. Och det känns fint att tänka på att jag för alltid kommer finnas i Hammarkullen även när jag inte är där fysiskt.

Intervju: Kristofer Lundberg

Foto: Haval Mulla Nasar

Stenkonstnär från Barcelona till Hammarkullen

Rob MacDonald är engelskfödd konstnär baserad i Barcelona. Han har varit involverad i en rad konstaktiviteter på den internationella scenen i snart 30 år. De senaste sex åren har han varit hemmahörande i ”la foundico del poble nou”. 

Hans arbete inkluderar musik, poesi och framträdande men de senaste tio åren har han fokuserat på stenkonst.

Rob skulpterar statyer i sten. Han sammankopplar ofta sin konst med politiska tankar, samhällsbyggande och underifrånperspektiv i sitt arbete, han var därför en självklar gäst att bjuda in till Hammarkullen under gatukonstfestivalen.

Rob har även en bredare syn på konsten ur ett såväl internationellt som historiskt perspektiv och är redaktör på den internationella världsomspännande konstmagasinet BadArt. 

Han är även deltidsarbetande och entusiastisk lärare i Samhälle och konst.

Robs senaste projekt är “Solidarity Park” ett minnesmanument över de internationella brigaderna som drunknade på skeppet Ciudad de Barcelona under det spanska inbördeskriget 1937.

Projektet innefattar en massiv skulptur i den Katalanska staden Malgrat de mar men i Robs anda och metod har den vuxit till att involvera såväl det lokala som internationella samhällsdeltagande.

Under juli och augusti kommer Rob till Göteborg och Hammarkullen för den stora konstfestivalen som växer fram underifrån i området med en rad internationella artister på plats.

Kristofer Lundberg