Stoppa Turkiets och Irans bomber mot Kurdistan

Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och vår internationella sammanslutning Committee for a Workers’ International (CWI) säger skarpt nej till alla militära aktioner i gränstrakterna till Kurdistan.
Vi fördömer den iranska regimens bomber och försök till ockupation av södra Kurdistan.
Vi fördömer den turkiska armens bomber mot civila i Kurdistan.

Kurderna har varit förtryckta, trakasserats och förnedrats allt sedan de imperialistiska makterna delade upp Kurdistan mellan sig efter andra världskriget.

Sedan turkiska armén inledde flygbombningarna den 17 augusti har 124 byar tvingats evakuera och flera civila har dödats i attackerna. Den iranska regimen själv startade sina angrepp mot Kurdistan den 16 juli.

Sedan 1984 har 500 000 kurder fängslats, över fyra miljoner har tvingats fly och 40 000 har dött. Över 7 000 byar har förstörts och en tredjedel av den kurdiska skogen har bränts ned. 15 miljoner människor har förvägrats att tala sitt eget språk eller uttrycka det i skrift.

Kurder lever under ett brutalt förtryck inte bara i Turkiet och Irak, utan även i Iran och Syrien.
Ett berättigat krav för kurderna är därför rätten att få styra sina egna liv.

RS/CWI menar att det kurdiska folket självt måste få bestämma sin framtid, makten ska inte ligga i Ankara, Bagdad, London eller Washington.

Rättvisepartiet Socialisterna stödjer kurdernas rätt till självbestämmande och rätten till en egen stat, om man vill ha det. För marxister är kurdernas kamp en del av en internationell kamp mot kapitalet.

När kurder attackeras av den turkiska och iranska armén eller polisen eller när Turkiet och Iran går in i Kurdistan har det kurdiska folket rätt att försvara sig. Det går inte att bekämpa den turkiska och iranska arméerna på pacifistisk grund.

Turkiet har den näst största vapenmakten inom NATO, efter USA.
Den turkiska militären har genomfört fyra kupper sedan 1960-talet för att inte tappa sin maktställning i samhället.

Det kurdiska folket har rätt till ett väpnat självförsvar, men detta bör organiseras demokratiskt underifrån. Samtidigt måste den väpnade kampen kombineras med appeller till kurdiska och turkiska arbetare inne i Turkiet om att själva ta kamp och stödja det kurdiska motståndet.

Kurder utgör cirka 15 procent av befolkningen i Turkiet. För att turkiska arbetare ska stödja den kurdiska kampen måste de också veta att dess egen säkerhet är garanterad. Det är endast en enad arbetarklass som besitter den styrka som kan skaka regimen i grunden.

RS/CWI förespråkar de kurdiska massornas demokratiska kontroll av sin egen kamp genom folkliga gräsrotskommittéer, som skulle kunna erbjuda en verklig grund till ett genuint arbetarstyre. Det kurdiska folket kan bara lita till sin egen styrka.

Att tro att EU, USA eller FN skulle kunna erbjuda någon lösning är en farlig illusion. Historien har visat att dessa imperialismens redskap har svikit kurderna gång på gång.

Kampen för ett fritt och demokratiskt Kurdistan också är en kamp för ett socialistiskt Kurdistan.
Kurdernas kamp handlar om jordreform, modernisering av jordbruket, konfiskering av alla utländska bolags tillgångar, en planerad ekonomi och mat istället för vapen. Detta är förutsättningar för en verklig demokrati som kan garantera och skydda alla minoriteters rättigheter. Det är vad som krävs för att vända på den nuvarande utvecklingen.

RS/CWI står för kampen för ett fritt, demokratiskt och socialistiskt Kurdistan i en frivillig socialistisk federation i Mellanöstern.
I hela Mellanöstern pågår en desperat kamp mot klockan – alternativen är socialism eller barbari.

Revolutionerna i Nordafrika visar vägen framåt. Tunisien och Egyptens arbetare och fattiga har visat att även den starkaste vapenmakten kan smulas sönder när arbetarklassen sätts i rörelse.

Arbetare och ungdomar i hela världen måste stödja varje steg och initiativ som kan påskynda bygget av en revolutionär socialistisk rörelse i Kurdistan och Mellanöstern.

Kanske är det i den kurdiska delen av Iran som den politiska kampen är som mest utvecklad. Ett tydligt socialistiskt genombrott i ett land skulle snabbt inspirera arbetarklassen och de fattiga i hela regionen. Detta är det enda alternativet till det blodiga sönderfall som kapitalism och imperialism har att erbjuda.

Kristofer Lundberg