Lärarnas Riksförbund har låtit SCB ta fram uppgifter om 400 000 elever i fyra årskullar, vilket bland annat visar på att skillnaderna mellan svaga och starka i skolan har ökat med hela 30 procent mellan åren 1999-2011.
Rapporten bygger på elever som har fått slutbetyg från grundskolan 1999, 2003, 2007 och 2011. Det man har tittat på har bland annat varit invandrarbakgrund och utbildningsnivå i hemmet. Den visar att elever med lägst utbildningsbakgrund i hemmet klarar sig klart sämre i skolan än de med hög utbildningsbakgrund i hemmet. Denna skillnad har även ökat markant mellan 1999-2011: skillnaden mellan den tiondel av eleverna som presterade sämst kontra högst uppgick 1999 till minst 160 meritvärdespoäng, 2011 var skillnaden minst 210 poäng – en ökning på otroliga 30 procent. Föräldrars utbildningsbakgrund har stor betydelse för de elever som har det tuffast i skolan.
Låga kunskapsresultat finns även för elever födda utanför Norden, där skillnaden mellan dem och nordiska födda i meritvärdespoäng var 31 procent 2011, medan den 1999 var på 17 procent. Det är alltså snudd på en fördubbling, och här kan man se en klar koppling till att den sociala nedrustningen i landets förorter på skola, fritidsgårdar och mötesplatser leder till sämre skolresultat.
Skillnaden mellan landets olika kommuner vad gäller elevresultat skiljer sig också väldigt mycket. Bland de större kommuner som har misslyckats med det kompensatoriska uppdraget (det vill säga misslyckats med att motverka klassklyftor och skillnader i skolresultat på grund av socioekonomisk bakgrund) finns Malmö, Södertälje och Göteborg att hitta. I tre av de kommuner som lyckas bäst, Övertorneå, Pajala och Sotenäs, har eleverna en låg utbildningsbakgrund i hemmet men lyckas ändå bra. Det är exempel på att det går att kompensera för det. De kommuner som ligger i botten på listan visar på en oförståelse till att ökade resurser till skolan är en förutsättning för bättre resultat, bättre elevhälsa, bättre arbetsmiljö och så vidare.
Rapporten pekar på samma sak som många andra rapporter också har pekat på: sedan skolan kommunaliserades 1991 så har likvärdigheten minskat drastiskt. Nästan hela lärarkåren var emot kommunaliseringsförslaget, och deras oro visade sig vara riktig. Såsom de befarade har deras status sänkts, deras löner urholkats och deras tid för förberedelser och efterarbete har bytts ut mot en mängd andra uppgifter som inte har med lärarrollen att göra, såsom olika administrativa uppgifter. Skolpersonalens och elevernas allmänna välbefinnande har också den minskat markant.
Detta beror på den högerpolitik som Sverige har och har haft under en väldigt lång tid: alla dessa nedskärningar inom skolan som leder till färre lärare, specialpedagoger och elevhälsovårdande personal samt till ett större antal elever per lärare omöjliggör att skolan kan fånga upp många av de elever som behöver särskilt stöd. Skolnedskärningarna är en direkt koppling till oroligare och otryggare arbetsmiljöer för både elever och skolpersonal.
Det står alldeles klart att klassklyftorna inom skolan ökar och det är en spegling av att klassklyftorna också i samhället ökar. Vilken socioekonomisk bakgrund man har har väldigt stor betydelse för vilken slags utbildning man får. Detta har många orsaker: kommunaliseringen av skolan, fria skolvalet, införandet av skolpengen och friskoleeländet, där vinstintresset ofta har större prioritet än utbildningskvalitén. Det som måste styra och genomsyra en skola är vilka behov som finns och en satsning utefter dessa behov och inte utefter vinstintressen. En gemensam kamp mot nedskärningspolitiker och kapitalister är vad som kan få till stånd en likvärdig, trygg och bra skola där elevernas och skolpersonalens behov får stå i första rummet.
Robert Bielecki
Rättvisa & Socialism Göteborg 