”Jag vill bara överleva”

Fida Nazari är 17 år gammal och lever med ett utvisningshot efter Migrationsverkets avslag på hans asylansökan. Migrationsverket genomförde en godtycklig åldersuppskrivning och bedömer honom som vuxen. Han riskerar utvisning till Afghanistan, ett land han aldrig satt sin fot i. Jag kommer in i lägenheten där vi bestämt träff och Fida lagar mat:

– Han vill bjuda på pakistansk mat, berättar Fidas svenska syster Elisabeth Jonsson från den familj han nu blivit en del av.

Det är genom Elisabeth vi fått kontakt med Fida efter ett desperat rop på hjälp i ett facebook-inlägg.

”jag är bara så jäkla ledsen och besviken på vårt Sverige, på hur vårt land väljer att behandla Fida och så många andra. Jag är ledsen för alla barn och ungdomar… Hjälp min bror att få stanna”, skriver hon bland annat.

Idag är andra gången vi träffar Fida, han är lite öppnare och pratar mer även om han är märkbart tagen och rädd över framtiden. Det är tydligt att det är jobbigt för honom att prata om vad han varit med om, många gånger stannar han upp, chippar efter andan innan han fortsätter.

Fida är hazar med föräldrarna från Afghanistan, själv har han aldrig varit där då föräldrarna flydde diskriminering, död och förtryck innan han föddes. Hazarernas historia är blodig allt sedan 60 procent av deras land tagits ifrån dem i slutet av 1800-talet. Än idag pågår ett tyst folkmord mot hazarer i Afghanistan. Att förflytta sig längs med vägarna är förenat med livsfara då både IS och Talibanerna genomför riktade attacker mot hazarer. Hundratusentals hazarer har därför lämnat landet och flytt till grannländerna.

Fida är född på flykt och uppvuxen i Balochistan, som ockuperas av Pakistan, i hazara-communityt i huvudstaden Quetta, där lever omkring en miljon hazarer.

Han har aldrig gått i skolan utan lärde sig läsa och skriva på urdu på egen hand med hjälp av en granne, hemstudierna fick dock upphöra när han var 10 år gammal och han började arbeta.

– Min far dog när jag var 10 år, jag började då försörja min familj som skoförsäljare, berättar Fida.

Fida vet lite om Afghanistan och hur det är att leva där, det han vet har han fått berättat för sig av nya vänner i Sverige som flytt.

– Mina föräldrar ville aldrig prata om Afghanistan, berättar han.

Att växa upp i Quetta som hazar var allt ifrån riskfritt. Pakistanska militären ockuperar området och islamiska grupper riktar sitt våld mot hazarerna. Fida var inte gammal då han första gången fick uppleva våld och död som riktades mot hans folk.

I Quetta finns två områden som befolkas av hazarer. Att röra sig mellan dem kan vara förknippat med livsfara. Under 2000-talet har över 1500 hazarer mördats i riktade attacker där ingen ställts inför rätta samt vid bombdåd på marknader

– Vid en självmordsattack mot en biljardhall kom jag strax efter händelsen. Jag såg människors lemlästade kroppar. Blodiga män och kvinnor utan armar och ben, en man hade bara huvud och ben men ingen kropp, det var fruktansvärt. Jag kunde ha kommit tidigare och då varit en av dem, säger Fida.

Två av Fidas vänner mördades vid två andra riktade attacker. En sköts påväg att laga sin mopedtaxi och den andra påväg till fotbollsträningen. Båda skjutna för att de var hazarer.

– Jag fick se mina vänners kroppar. Båda skjutna i huvudet.

Fida pekar med handen var kulorna träffade hans vänner, han håller tillbaka gråten och lyfter glaset med vatten till sin mun. Händer darrrar och han fortsätter.

– Då bestämde mamma att jag skulle fly. Jag ville inte lämna min mamma men hon var rädd att jag också skulle dödas.

Efter att säkerhetsläget försämrats för hazarer valde han att göra som sina föräldrar en gång gjort, han valde att fly.

Någon gång i maj-juni lämnade han Quetta, de var 13 pojkar som gav sig av. Genom att ta sig över till den del av Balochistan som ockuperas av Iran skulle de vidare till Turkiet.

– Iransk polis upptäckte oss och beordrade oss att stanna men vi sprang. De började skjuta mot oss men jag tittade aldrig bak, tror att jag sprang i 30 minuter utan att vända mig om.

I Turkiet möttes de upp av en smugglare och sattes på en båt. 50 personer på en liten båt.

– Vi fick inte plats, jag höll min väska på huvudet. Jag var så rädd. Vi var kanske 8 timmar på öppet hav och jag kunde inte simma. Jag visste att om något händer är jag död.

I Grekland promenerade de i ett dygn.

– Jag hade så ont i fötterna. Vi kom senare till Aten med båt och senare vidare genom Europa.

– Det var först när jag stoppades av polis i Göteborg och fördes till Migrationsverket som jag fick veta att jag var i Sverige. Jag var inte påväg hit utan bara bort. Jag åkte buss och tåg genom Europa utan att veta var jag skulle.

Slutligen hamnade Fida i Lysekil. Han hade ingen studievana men var målinriktad. Han lärde sig skriva och läsa på svenska och pratar idag flytande.

– Jag kände ingen här men i skolan fick jag många vänner och jag trivs.

Han spelar fotboll i det lokala A-laget och är en duktig spelare. Fida borde med anledning av detta likt andra tonåringar ha drömmar om en fantastisk fotbollskarriär, men på min fråga om var han ser sig själv om tre år och vad han drömmer om svarar han med darrig röst och blänkande ögon;

– Att överleva.

Rädslan att utvisas till ett land han saknar anknytning till, där hans folkgrupp förtrycks och mördas tar upp hela hans medvetandet. Han har inte möjlighet till att tänka på framtiden. Fida sitter tyst, han tittar ned i bordet och man ser att tankarna snurrar.

Jag frågar om det finns något han vill tillägga. Fida tar ett djupt andetag, Han håller gråten tillbaka.

– Min vän, säger han och blir tyst igen.

– Min bästa vän Ismat, vi lärde känna varandra i Lysekil. Vi pratade varje dag. Vi cyklade tillsammans, spelade fotboll, badade. Vi umgicks hela tiden. Vi satt och pratade varje kväll. Men han är död.

Izmat var ensamkommande från Afghanistan. Hans ålder skrevs upp av Migrationsverket, han fick avslag och förflyttades till ett vuxenboende och försökte ta sitt liv. Första gången försökte han dränka sig i havet men någon upptäckte och räddade honom, andra gången skar han sig i hand- och fotleder men skrevs ut och sändes tillbaka till boendet. Fida var orolig för sin vän och höll nära kontakt.

– Han sa till mig att inte oroa mig, han sa att allt skulle bli bra, säger Fida och fortsätter, nu kan han inte hålla tårarna tillbaka.

– Izmat knöt ett bandage runt sin hals och hoppade från tredje våningen. Han hängde sig. Han hade bestämt sig, att dö i Sverige var bättre än att sändas tillbaka till Afghanistan, säger Fida och blir tyst igen. Han plockar upp sin mobil och vi avslutar här, det blev för jobbigt.

Elisabeth fyller i.

– Även Fida har fått sin ålder uppskriven. Migrationsverket har valt att lägga på två år för att kunna behandla honom som en vuxen. Detta trots att lärare, vårdanställda och socialtjänsten menar att hans troliga ålder är den han uppgett. Han är min bror nu, han är en del av vår familj och vi tänker inte på annat än att han måste få stanna.

Och Fida har ett stort socialt kontaktnät idag. Fotbollsklubben, skolan och grannar gör allt för att han ska få stanna.

Det är hög tid att hazarernas situation uppmärksammas och tas i hänsyn när Migrationsverket gör sina utredningar, tvångsdeportationerna måste upphöra för att i slutändan handlar det om var ska de ta vägen?

Att vår regering och svenska myndigheter tar något så grundläggande som drömmar ifrån de ensamkommande ungdomarna som inte önskar annat än att få leva i fred och frihet är vad som fött den nya asylrörelsen med anställda inom skolan, på flyktingboenden och inom idrottsföreningar att på nytt kräver flyktingamnesti.

Intervju: Kristofer Lundberg

Foto: Syskonen Fida Nazari och Elisabeth Jonsson (privat)

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s