Fidel är död – Försvara den kubanska revolutionen

Miljontals arbetare, ungdomar och fattiga på Kuba, i Latinamerika och hela världen sörjer idag Fidel Castros bortgång. Det finns ingen politisk ledare i modern tid som har åtnjutit hans popularitet hos massorna.Trots 638 olika mordförsök fick gerillaledaren stillsamt somna in 90 år gammal.


Medan världens borgare, med Vita huset i spetsen, idag firar och redan gnuggar händerna i sina planer för kapitalismens återupprättande på Kuba, kommer arbetare och fattiga minnas Fidel Castro som en stor revolutionär och frihetskämpe som ledde störtandet av den hatade Batistadikturen.

En värld av fattiga kommer vara i sorg över hans bortgång och ilska över kapitalistklassens smaklösa jubel. 

Miamikubanerna och deras barn hoppas nu på sin återkomst som makthavare med stöd från den amerikanska härskande klassen.

Därför måste vi som försvarar den kubanska revolutionens verkliga ideal avslöja hyckleriet och ge vårt stöd till den kubanska arbetarklassen och stödja en fortsatt kamp mot kapitalism och försvara den planerade ekonomin mot de inom den kubanska regimen som vill fördjupa marknadsöppningar.

På Kuba kommer Fidel att efterlämna ett stort tomrum som den framgångsrika ledare han var. Ledare för den segerrika kubanska revolutionen, störtandet av kapitalismen och upprättandet av ett samhälle med sociala förmåner som inte setts i Latinamerika eller resten av världen.

De populära och livsnödvändiga  reformer hans regering införde innebar ett avgörande slag mot den härskande klassen och kapitalismen.

I en period av nyliberalism, nedskärningar, privatiseringar och åtstramning lyste de åtgärder Kuba vidtagit för att minska fattigdomen som en flammande eld. 

Ingen stans i Latinamerika åtnjuter arbetarklassen de sociala förmåner som revolutionen fört med sig.

I en period av global kontrarevolution och då socialistisk medvetenhet trycktes tillbaka stod Kuba upp och försvarade den planerade ekonomin mot marknadens diktatur.

Borgarklassens i hela världen åtnjuter ett enormt hat mot både Fidel och det kubanska systemet för att det representerade något annat, ett system som borgarklassen avskyr med gratis skola och sjukvård. Det handlar om klasshat och inget annat.

Fidel var älskad av sitt folk på ett sätt andra politiska ledare bara kunnat drömma om.

Han utmärkte sig i en tid när gapet mellan massan och de politiska ledarna varit gigantiska.

Efter Fidels död sköljer nu en våg av fördömanden, attacker och skriverier mot denna ”diktator” och ”envåldshärskare” men borgarklassen kan inte förklara varför gatorns på Kuba inte följs av de jubel och folkliga fester som skedde efter Tatchers död i Storbrittanien.

Högerns profftyckare och de kapitalistiska politikerna kan inte förklara hur en politisk ledare som vägrar ta avstånd från ”socialismen” omringad av kapitalistiskt fientliga stater och som utsatts för USA-imperialismens blockad och militära angrepp kan hyllas av sitt folk.

Rättvisepartiet Socialisterna har inte stått okritisk till Fidel Castro, Kubanska kommunistpartiet eller dess enpartisystem.

Men vi har inget gemensamt med de politiker och grupper som försvarar storföretagen, den gamla diktaturen eller återupprättandet av marknadens diktatur i de superrikas intressen.

Den kubanska revolutionen segrade över den hatade Batistadikturen, man bygde ett samhälle med sociala förmåner.

En revolution som förtjänar vårt fulla stöd. Marxisters skylldighet är att fira segrar och erkänna misstag.

Den kubanska revolutionen var inte  socialistisk vid sin inledning, utan borgerligt demokratiskt. Det var USA:s aggression som tvingade Fidel och den nya regimen till att förstatliga nyckelindustrier. Det var således kontrarevolutionen som tvingade in den i socialistisk riktning.

Det var inte heller arbetarklassen som spelade den avgörande rollen i revolutionen som dess avantgarde utan bönder och studenter i gerillan ledd av Fidel Castro och Ernesto Che Guevara.

Gerillans hiarki avspeglades sedan på staten och att Sovietunionen gav sitt stöd till Kuba tvingade revolutionärerna i armarna på Moskvabyråkratin.

Det Moskvatrogna Kommunistpartiet som stått på sidan om under revolutionen välkomnades med öppna armar och de trotskister som riskerat sina liv under revolutionen fängslades som kontrarevolutionärer på order av Sovjetunionen.

Deras brott var att argumentera för fortsatt revolution och avskaffandet av kapitalismen på Kuba, något som Fidel och Sovjet ansåg äventyra goda relationer med USA.

Trotskisterna hade en massbas i arbetarklassen men begick ödestigna misstag, däribland att upplösa sin organisation och istället ansluta sig till gerillan. Där missades chansen att ge arbetarklassen en aktiv roll i revolutionen.

Fängslandet av trotskisterna gjorde Che Guevara rasande, han besökte personligen fångarna och beordrade efter sitt besök deras frigivning.

Trotskisterna ville tidigt fördjupa revolutionen i upprättandet av arbetardemokrati och genuin socialism.

Arbetarklassen och fattiga hade möjlighet att ta över driften av samhället och bygga en socialistisk demokrati. Tyvärr valde Fidel att sätta den i händerna på partiet.

Direkt efter revolutionen 1959 inledde CIA sina planer att störta den kubanska revolutionens ledning och mörda Fidel Castro.

Arbetare och ungdomar på Kuba har sällskap av den internationella arbetarklassen och solidaritetsrörelsen och Kubas framtid avgörs inte bara på Kuba, utan kommer avgöras av hur avancerade massornas kamp mot kapitalismen är runt om i världen.

För att försvara den kubanska revolutionen måste vi analysera den kubanska nutidshistorien och den senaste händelseutvecklingen.

Sådana utsikter understryker det brådskande behovet för arbetarklassen och de fattiga att samlas för att besegra de som förespråkar marknadsekonomi och fullborda den revolutionära processen genom att ta makten i egna händer med ett program för att omvandla Fidels ”socialistiska strävanden” till verklighet.

Kapitalistklassen har inte lyckats vinna ett sådant folkligt stöd som Fidel någon stans det är därför de idag fruktar den revolutionära potential som lever vidare efter Fidel.

Stödet för den revolutionära processen, idén om socialism och försvar av reformerna djupt inrotade i samhället.

Raul åtnjuter inte samma stöd som sin bror, utan när chocken lagt sig kan en ny period kanalisera en ny fas i arbetarklassens och de fattigas kamp för att försvara den planerade ekonomin och uppbygget av socialistisk demokrati på Kuba och bli en inspiration för Latinamerika och arbetarklassen i hela världen.

“En revolution är en kamp till döden mellan det förflutna och framtiden” som Fidel Castro sa. Hans död markerar inte slutet på kampen för socialismen utan ett nytt kapitel börjar nu.

Kristofer Lundberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s