35 000 gripna i Turkiet

Oklarheterna runt generalerna som försökt avsätta Erdogan genom militärkupp i torsdags börjar klarna.

Klart är att försöket misslyckades och vändes till sin motsats genom att Erdogan lyckades stärka sin ställning som följd av att kuppen slogs ned.
Generalerna bakom kuppen ska ha fått information om att Erdogan förberett en våg av arresteringar mot flera tusen officerare och domare och därmed skridit till verket med kuppförsöket för att försvara sina egna positioner.

Splittringen i toppen kunde ses i att Erdogan kallade ut folket på gatorna för att försvara regeringen då han inte litade på stora skikt inom militären.
Kuppgeneralerna meddelade genom övertagen statlig TV att de tagit makten i landet för att ”återupprätta mänskliga fri- och rättigheter, demokratin och rättssamhället”. För att säkra maktövertagandet utlystes utegångsförbud.
Erdogan svarade tillsammans med Turkiets drygt hundratusen imamer genom en privat TV- kanal och via moskeernas minarethögtalare uppmana folket ut på gatorna för att försvara regeringen mot militärkuppen.

Strider utspelade sig sedan även mellan regimens väpnade grenar polis och militär.

De mest extremistiska religiösa skikten tog sig ut på gatorna med skjutvapen, kebabknivar och svärd för att försvara Erdogan. Resultatet blev avrättningar, massgripanden och utrensningar. AKP och MHP:s anhängare har sedan skurit halsen av soldater, piskat dem på gatorna och flera har misshandlats till döds. Den massiva uppslutningen underlättades av moskeernas uppmaning.
Miliären har flera gånger genomfört militärkupper för att påverka det sociala och politiska livet i Turkiet 1960, 1971 och 1980 och den demokratiska oppositionen mot Erdogan kan inte ha något förtroende för militären.

Klart är att militären inte står för några demokratiska värderingar utan brutalt förtryck riktat mot arbetarklassen, vänstern och minoriteter.

Såväl kuppen som motståndet mot den handlar om att säkra den härskande klassens privilegier. Delar av militären anser att de måste göra sig av med Erdogan innan de får en revolution på halsen, andra menar att de måste försvara Erdogan för att inte få en revolution på halsen. Gemensamt är att de båda är livrädda för den turkiska och kurdiska vänsterns potentiella styrka och inflytande som tydligast gett sitt uttryck i stödet för HDP och de kurdiska massornas mobilisering som fått stöd av den turkiska vänstern.
Erdogan skärper nu sitt grepp om makten och ökar förtrycket mot all form av opposition i hela landet.

I lördags dagen efter kuppförsöket sparkades 2 745 domare.

Över 3 000 officerare och 200 domare vid högsta domstolen greps. 8 000 poliser är tagna ur tjänst. De anklagas ha ingått i att konspirera mot presidenten. Totalt har över 35 000 personer gripits.

Även universitet och skolor har blivit måltavlor i den turkiska statens jakt på politiska motståndare.

21 000 pedagoger på privata skolor har fått lärarlicensen indragen, 15 200 vid statliga skolor stängts av från tjänstgöring, 1 577 skolchefer har beordrats lämna turkiska universitet.
Erdogans svar har varit en total repression där varje journalist som kritiserar honom, varje parlamentsledamot som inte röstar med honom och varje rättsinstans som inte följer hans vink ses som förrädare.
Nu pekar Erdogan och hans domstolar ut alla turkiska kritiker oavsett läger som anhängare av terroriststämplade Hizmet-rörelsen och alla kurder oavsett läger som anhängare av terrorstämplade PKK.

Det gäller officerare, journalister, politiker och myndighetspersoner.
Kuppen kommer som ett svar på splittringen i toppen i den turkiska staten.

Utan egen majoritet skulle Erdogan ställas inför rätta för sin roll inom den största korruptionshärvan i landets historia som han och hans familj varit inblandad i.
Nationalisterna som stärkts av AKP regeringens retorik har flyttat fram sina positioner och skulle Erdogan avsluta kriget mot kurderna skulle det kunna resultera i att han tappar sin majoritet vid nästa val. MHP driver hårt på för ett fullskaligt krig mot kurderna.

Vid demonstrationer och upplopp har fascisterna ropat slagord för folkmord.
Kriget mot kurderna har redan krävt över 8 000 människoliv, drivit 500 000 på flykt och jämnat 9 kurdiska städer med marken.

De kurdiska städerna attackerades för att det prokurdiska vänsterpartiet HDP vunnit majoritet i dessa städer  och i parlamentet blockerat att AKP fick egen majoritet.
Såväl Human Rights Watch som FN har konstaterat att civila massakerats i ett tiotal kurdiska städer som bombats sönder. Detta måste givetvis utredas av oberoende domstolar. Även Amnesty kritiserar Turkiet för dess kollektiva bestraffning av kurderna efter valet.

Men den svenska regeringen och EU är fortsatt tysta. EU:s flyktingavtal med Turkiet som förhandlades fram under pågående massakrar i kurdiska städer, är den stora orsaken till den svenska och europeiska regeringarnas tystnad.
Endast en massiv mobilisering från de turkiska och kurdiska massorna kan stoppa militären, stoppa Erdogan och måste därefter inleda en nödvändig socialistisk revolution för att garantera fred och frihet.

Kristofer Lundberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s