”Vi hör bomber och skottlossning utanför”

”Jag är 31 år gammal och första gången i mitt liv blir jag rädd för mörkret” det berättar Sara för Rättvisepartiet Socialisternas tidning Offensiv direkt från Nusaybin.

image

Sara är från Nusaybin men har i 16 år bott i Sverige. Hon läser till socionom och har en vilja om att öppna en kvinnojour.
Hon brinner för kvinnors rättigheter och sedan 3,5 månader tillbaka är hon på praktik i östra Turkiet, Mardin. När hon är ledig tillbringar hon tiden i Nusaybin med sin mamma och syster.

– Perioden efter valet blev ett hellvete för kurderna. AKP:s utökade valseger följdes av utegångsförbud och våld, berättar Sara.

– Det exploderar bomber och raketer skjuts mot civilas hus. Civila som arbetat och jobbat hela livet för att bygga sina hus och affärer förlorar nu allt. Allt de byggt upp rasas med en bomb.

Det är 6:e utegångsförbudet på en period på 2 månader när vi talar med Sara.

– Utegångsförbuden varar i flera dagar. Vi hör bomber och skottlossning utanför. Under flera dagar som utegångsförbud råder har vi haft varken el eller vatten, berättar Sara.
– Vi satt i korridoren i mörkret, många människor går ner i källaren när de börjar bomba för att söka skydd. Jag är 31 år gammal och första gången i mitt liv blir jag rädd för mörkret.

Mot militärens belägring och utegångsförbud mobiliserar YDG-H en ungdomsgrupp som sympatiserar med Kurdiska arbetarpartiet PKK som nu beväpnat sig.

– YDG-H har i självförsvar byggt barrikader, de gräver hål i gator och minerar dem mot polisbilar och turkiska militärfordon.

– Men detta har inte förbättrat situationen för de civila. Militären attackerar nu gator och hem med förevändning att de strider mot rebeller.
YDG-H är en stor grupp som kämpar för kurdernas rättigheter och de har spridit sig till Nusaybin och flera andra städer som Cizre, Slopi, Diyarbakir, säger Sara.

– När man sitter där rädd i mörkret undrar jag hur familjer med små barn har det, hur påverkar detta barnen?

– Så fort de häver utegångsförbudet för några dagar så flyr många familjer området. Vissa flyttar för att de inte orkar eller för att det förlorade allt när dess hem raserats.
– Andra stannar kvar för att de inte har någonstans att ta vägen eller för de inte vill lämna sina hus, andra stannar för att kämpa för sina rättigheter.

– Staden har våldtagits, människors hus och liv är förstörda. Jag har träffat så många gamla som suttit utanför sina rasade hus och bett om hjälp, de vill att deras röst blir hörd, att omvärlden får veta.

– Vissa områden är nästan tömt på folk. Många lämnar sina hem, allt de jobbat för, sina drömmar, sina skolor, sina vänner och grannar, sin familj, säger Sara.

– Demokrati finns inte i Turkiet. Frågan man ställer sig är när ska helvetet ta slut? Den turkiska militären mördar våra mödrar, fäderoch barn och omvärlden står tyst.

Men trots att Sara är rädd så tänker hon inte lämna Nusaybin.

– Jag kom till min praktik på egen risk, jag viste att det kunde bli rörigt. Men allt har förvärrats under tiden, men jag kommer stanna kvar.
–  Jag kan inte lämna min mamma och min syster, samtidigt gillar jag min praktikplats som hjälper folk som har flytt Syrienkriget. Jag kan inte fly från att hjälpa de som flytt.

Kristofer Lundberg

Foton: Sara

image

image

image

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s