11 september Chile 1973 – vi glömmer aldrig, vi förlåter aldrig

42 år har passerat sedan den 11 september 1973. Ett datum skrivet i blod, den chilenska arbetarklassens blod. För miljoner människor står detta datum som symbol för borgarklassens hyckleri beträffande demokratiska rättigheter.

image

Ett våldsamt terrordåd riktat mot arbetarklassen och deras partier – socialistpartiet och kommunistpartiet skulle för en lång tid ta död på hoppet om fred och social rättvisa.
De politiska ledarnas illusionerna i den borgerliga demokratin fick de sedan betala med tårar och blod för generationer fram.
Än idag lever tiotusentals med såväl fysiska som psykiska ärr från diktaturtiden.

Med den USA finansierade militärkuppen mot den demokratiskt valde socialistiska president Salvador Allende  borde alla illusioner om den borgerliga demokratin och imperialismen ha avlivats för alltid.

De svarta blad som skrivits med resterna av torterade kroppar över den chilensks arbetarklassens historia slår hål på alla borgerliga myter om den neutrala staten.
Denna tragedi återuppspelas nu i Honduras och Egypten. Och världens befolkningen har allt att lära om händelserna i Chile 1973.

Borgarklassen vars partier årligen uppmärksammar 11 september 2001 efter terrordådet mot World trade center har inte visat något intresse av att hylla några offer för den terror arbetarklassen drabbats av detta datum.

Kuppen 1973 genomfördes och stöddes av det internationella storkapitalet för att öka profitmöjligheterna åt den chilenska överklassen och dess allierade.
Efter salpeterkriget hade Chile blivit en av Sydamerikas ledande ekonomiska makter.
Gruvnäringen var en källa till pervers rikedom för samhällets övre skikt samtidigt som den ledde till misär och lidande för dess nedre skikt.

I takt med de sociala framstegen ökade arbetarklassens medvetenhet om dess sociala betydelse, i takt med det växte även dess politiska radikalisering vilket också satte sin prägel på arbetarklassens två traditionella partier socialistpartiet och kommunistpartiet.
Den omfattande radikaliseringen gav sig i utryck genom Allendes valseger i valet 1970.
Socialistpartiet, kommunistpartiet tillsammans med en rad mindre vänster partier bildade tillsammans en enhetsfront som valallians.
Salvador Allende valdes på ett radikalt program.
Tvärtemot vad många borgerliga samhällsanalytiker vill tro, leder omfattande sociala reformer ofta till en skärpning av klasskampen då arbetarklassen ser vad som är värt att försvara.

Borgarklassen i Chile och imperialismen utomlands chockades över valsegern.
De blev fullständigt livrädda för  Allendes och ”folkets enhets” reformer och marxistiska språkbruk och vad de såg som dess revolutionära agenda.

I dagens nya period av revolution och kontrarevolution är de historiska lärdomarna ovärdeliga.
Salvador Allende och hans ”folkets enhet” genomförde verkligen ett seriöst försök att bygga socialismen inom ramen för den borgerliga demokratin, vilket revolutionära socialister varnade för är en omöjlighet.
De reformer Allende genomförde i sina steg mot socialismen var att fördjupa fackliga rättigheter, genomförandet av en omfattande jordreform där tiotusentals jordlösa fick åkermark, 64 procent av jordbruksarealen bytte ägare – och storkapitalets makt beskars genom  lagstiftning.
Men den mest omfattande och betydelsefulla åtgärdern var nationaliseringen av koppargruvorna.
Stödet och entusiasmen från arbetarklassen gavs i uttryck i kommunalvalen 1971. Stödet för ”folkets enhet” och Allende bekräftade stödet för bygget av socialismen då röstetalet steg ytterligare.

Men det ödestigna misstaget för Allende och hans enhetsfront var att inte ha en klar syn på statens karraktär. Avsaknaden av förståelsen om staten och dess roll kom att kosta dem dyrt.
Den ”den lagliga vägen till socialism” ledde raka vägen till nederlag. Reformisternas svaghet då som nu är att de saknade förmåga att genomskåda den borgerliga statens karaktär och faran med dess väpnade gren.
Revolutionära socialister har allt sedan Marx och Engels till Lenin och Trotskij varnat för att staten inte är neutral. Den borgerliga staten kan inte övertas i arbetarklassens tjänst.

Arbetarklassen hade här ur kampen dragit de nödvändiga lärdomarna och förstått situationens allvar, men deras ledare släpade efter, deras oförmåga att leda en total samhällsomvälvning och socialistisk revolution låg till grund för nederlaget.
Allende och de politiska ledarna talade om ”respekten för de demokratiska institutionerna” men borgarklassen hade ingen tanke på att respektera detta.
Den chilenska överheten, stödd av USA och storkapitalet gjorde allt för att sabotera för den demokratiska regeringen.
Arbetsgivarna genomförde ekonomiskt sabotage genom lockouter och investeringsstrejker.
För marxister står det klart att ingen stat frivilligt överger sin klasskaraktär.

Det fanns många varningar på att militären förberedde sig för att med vapenmakt krossa Allendes reformer.
Detta skulle bara kunnat förhindrats av en fördjupning av en socialistisk revolution och arbetarklassens beväpnade självförsvar.
År 1973 hade allt fler genomskådat den borgerliga statens neutralitet.
Breda skikt inom arbetarklassen ville se en total brytning med den naivitet som präglade dess ledare.
Det var tydligt att den borgerliga staten inte skille respektera demokratins spelregler.
En våldsam kraftmätning var nu  oundviklig.

Arbetarklassens nederlag var inte självklar i förväg. Men för att segra skulle det krävas att klassen rustades för strid för att en gång för alla krossa den borgerliga staten, fullborda den socialistiska revolutionen och bygga en arbetarstat.
Grunden till en sådan stat fanns i den självorganisering som växte fram i arbetardistrikten på industrierna och  arbetsplatserna som var frön till arbetardemokrati.

I juni 1973 genomfördes ett misslyckat kuppförsök av militären.
Detta borde ha skingrat alla tvivel om statens demokratiska karraktär.
10 000 tals arbetare demonstrerade utanför presidentpalatset och krävde vapen för att slå tillbaka en militärkupp, men enhetsfronten och Allende ville in i det sista ha en fredlig utveckling, det var troligen deras största misstag och kom att kosta Allende livet och tusentals med honom.

Med stöd av CIA och den inhemska borgarklassen genomförde överbefälhavaren Augusto Pinochet en skoningslös militärkupp.
Tisdagen den 11 september 1973 intog krigsmakten städer och arbetsplatser.
En militär ockupation med soldater på gatorna och stridsvagnar som kontrollerade in och utfarter. Stridsflyg bombade presidentpalatset.

Tiotusentals arbetare, socialister,  kommunister, fackföreningsaktivister,och vänsteraktivister skickades till koncentrationsläger och tortyr.
Närmare 300 000 personer torterades i de ökända fängelserna, i mörka källarlokaler och på idrottsarenor.Militärer tränade av CIA tortyrexperter genomförde de omänskligaste handlingar mot dem som vågade drömma om frihet och rättvisa.
Över 3 500 dödade och än idag saknas 1500 personer, 1500 familjer som ännu saknar svar.

Den kristna General Pinochet sa sig ha en ”helig mission” att utrota socialismen.
För att lyckas förvandlade han Chile till en fascistisk militärdiktatur där militära diktat ersatte lagar och förordningar.
Detta var inte bara ett mord på den chilenska demokratin, det var ett attentat av den härskande klassen för att försvara kapitalismens fortsatta existens och borgarklassens profiter.
Det var den politiska karraktären av denna kontrarevolution som gjorde att borgare världen över teg i samtycke.

Efter att ha drängt den chilenska demokratin och dess väg till socialismen i blod blev Chile en nyliberal exprimentverkstad, en lekstuga för kapitalet.
För att överklassen och det internationella kapitalet skulle lunna genomföra sin önskelista på arbetarklassens bekostnad styrde General Pinochet landet med järnhand och militärt våld.
Arbetarklassens fackliga och politiska rättigheter avskaffades helt.  800 nationaliserade industrier återprivatiserades, 6 miljoner hektar mark stals från bönderna och skänktes till överklassen.

Det var av Agusto Pinochet och hans gode vän brittiska premiärministern Margareth Tatcher som den fundamentalistiska nyliberalismen uppfanns. För att kunna genomföra detta var arbetarklassen tvungen att krossas av den brutala militärdiktaturen.
Det är denna politik som idag spridit sig över världen och legat till grund för dagens kapitalistiska kris.

Än idag betalar arbetarklassen och de kommande generationerna för efterspelet från militärkuppen den 11 september, den nyliberala exprimentverkstad som Chile blev slog hela välfärdssystemet i spillror och än idag vilar den chilenska konstitutionen på diktaturens grundval.

Det skulle ta nära 35 år för klassen att vakna och bryta demoraliseringen.
Men dagens massrörelser har öppnat dörren för framtiden, studenternas radikala kamp, mapuchefolkets beslutsamhet och arbetarklassens nya strejker sår frön för ett nytt Chile.
Uppgiften i Chile i dag är för arbetarklassen att återfå sitt politiska självförtroende och reorganisera sina styrkor i uppbygget av ett nytt revolutionärt socialistiskt arbetarparti för arbetarklassens maktövertagande.

Kristofer Lundberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s