Kapitalismen är största hotet mot Rojavas kantoner

Efter månader av intensiva strider mot IS utropade kantonerna i Västra Kurdistan, Rojavas försvarstyrkor, YPG och YPJ seger i Kobanê. Men nu väntar nästa stora prövning för befolkningen, återuppbyggnaden och Rojavas framtid.

roj


Segern i Kobanê blev en betydelsefull symbol för den folkliga mobilisering som stod upp mot, drev ut och besegrade IS belägring och attacker.
Vad ligger bakom segern över IS?
Hur kunde kurderna driva tillbaka IS tungt beväpnade terrorister?
I striderna mot IS och andra islamister stod kurderna i Rojava först ensamma i över tre års tid, de förde ett motstånd med undermåliga vapen och nästan utan annan militär utrustning.
Efter att IS tagit över Mosul och lagt beslag på tunga vapen och fordon av irakiska armen riktades dessa mot Rojava och framförallt den kurdiska revolutionens symbol Kobanê.
Kurderna ropade på internationellt stöd som uteblev, istället växte folkbeväpningen fram med tusentals invånare som tog till vapen och anslöt till försvarsstyrkorna YPG och YPJ.

Från Kurdistans alla fyra delar anslöt sig motståndsmän och kvinnor, inte minst PKK:s gerillasoldater från Bakur som bröt sig igenom turkiska avspärrningar för att bistå Kobanê.
Folkmobiliseringen, och den internationella solidaritetskampanjen med massdemonstrationer i hela världen satte press på USA att agera.
Idag vill imperialismen peka ut att segern möjliggjordes av internationella koalitionens flygbomber. Men även om bomberna spelade en viss roll i att försvaga IS så var de på intet sätt avgörande för Kobanês seger. Bombningarna var begränsade och syftade aldrig till att helt slå ut IS, utan bara begränsa IS spridning.
Samtidigt vittnade YPG-soldater till Rättvisepartiet Socialisterna att flygbombningar inne i staden försvårade motståndet och ödelade staden.
Den 3 december 2014 berättade YPG soldaten Rafael Rahl Qadr, stationerad vid fronten i Kobanê;
– Amerikanska plan har bombat sönder allt, vi hade klarat oss bättre utan detta. De har bombat sönder byggnader, men inte IS. De har bombat sjukhus, skolor – allt.

Det skulle ta fyra månader av intensiva strider och hundratals martyrer innan försvarsstyrkorna kunde utropa seger. Hur kunde IS då besegras?
Rättvisepartiet Socialisterna som i flera år samarbetat med kurdiska organisationer i exil hade ett möte med PYD-ledaren Salih Muslim i januari 2015. Han konstaterade;
– Befolkningen i Kobanê vet vad de har vunnit och vad de kan förlora. Därför anslöt de sig till YPG och YPJ.

Kobanês kamp och hela Rojavas motstånd är mer än ett försvarskrig. Det är ett offensivt motstånd som handlar om att försvara vad man redan vunnit. Det riktade sig mot IS men också mot imperialismens och den turkiska staten försök att isolera kurderna.
För socialister i Rojava och internationellt handlar det om att peka på att kantonernas kamp måste kopplas samman med den antikapitalistiska kamp som sker världen över. Att förhindra att imperialismen isolerar kurderna.

Nyckeln till motståndskampens framgång har legat i dess folkliga karaktär, i befolkningens beslutsamhet och politiska svar.
När Assaddiktaturen för tre år sedan tvingades dra tillbaka sina trupper från ockuperade områden i Västra Kurdistan (norra Syrien), på grund av inbördeskriget skapades ett maktvakuum. Kurderna var snabba att under ledning av PYD överta makten.
I Offensiv kunde vi rapportera om hur kurderna tog över nyckelbyggnader, ersatte regimen med egna strukturer och tog över makten över samhället.
Under flera år hade en folkmobilisering inletts, ett politiserande av samhället på alla nivåer.
PYD-ledaren Salih Muslim förklarade i december 2014 när han träffade Rättvisepartiet Socialisterna att;
– Det är inte PYD som har säkrat makten, utan partiet förberedde befolkningen på att göra det. Ur själva organiseringen växte folkmakten fram

På en stor konferens, utropades tre kantoner, Kobanê, Jazira och Afrin, som tillsammans utgör Rojava. Kantonerna arbetade fram ett socialt kontrakt, närmast att likna med en gemensam grundlag där man tar avstånd från den traditionella nationalstaten och statsbildningen.
Ur att Kurdistan sedan de imperialistiska länderna delade upp landet mellan sig varit ockuperat sågs riktigt behovet av att organisera kantonernas självförsvar.
Marxister har alltid pekat på att man inte kan ta den befintlig maktens institutioner och göra till sina egna, man måste krossa dem och ersätta med sina egna, så också polis och militär.

De kurdiska försvarsstyrkorna har två grenar  en kvinnlig, YPJ, och en manlig, YPG.
Inom utbildningen till såväl militär som polis och det inre säkerhetsorganet Asayish består utbildningen av  jämställdhetsutbildning och politisk utbildning.
Till RS sa Salih Muslim vid vårt möte i december;
– Går du med eller ansluter till YPG får du också en ideologisk träning. Du kan inte försvara ett samhälle om du inte vet för vad du strider. Du kan inte förändra ett samhälle med beväpning. Man behöver en filosofi, värden och principer. Du behöver veta vad du försvarar  med ditt vapen, vad du strider för.

Mycket av Rojavas samhällsuppbyggnad, kantonernas och PYD:s retorik påminner om socialism och är klart antikapitalistisk men kallar det som PKK ledaren Abdulla Öcalan för ”demokratisk konfederalism” och ”demokratisk ekonomi”.
Vad detta ännu innebär är oklart, men det är viktigt att påpeka att en revolution är en process och dess väg avgörs av massorna.
Som socialister betonar vi att för att ersätta kapitalismen och marknadens diktatur krävs kamp för ett demokratiskt socialistiskt samhälle i Rojava och i hela Mellanöstern.

Otaliga exempel kan ges på misstag då rörelser och revolutioner stannat på halva vägen.
Den uttalade viljan i kantonerna är att gräsrotsdeltagande och självstyre ska ersätta marknadsdiktaten. Men för att möjliggöra detta måste nämnas att det kräver en kontroll över ekonomi och storföretag.
Ett positivt exempel är att i de kooperativ som vuxit fram är cheferna utbytbara och valda.
De råd som etablerats i kantonerna med gatu-, kvarter-, stad- och kantonsnivå måste utvidgas till att innefatta hela samhällets alla nivåer, för alla etniska grupper och religioner.

Det ökade inflytandet människor fått över sina liv och rädslan för IS religiösa fascistiska diktatur är en av grundorsakerna till befolkningens beslutsamhet till motstånd som ledde till seger. Kurderna kämpar inte bara mot IS, de kämpar för rätten att styra sina liv.
De har med de senaste tre årens utveckling fått känna på vad frihet kan innebära, de har för första gången fått vara med i beslutsprocessen, de får vara med att påverka sina villkor, de har fått nyckeln till att ta makten över sina liv.
Den kurdiska revolutionen är till stor del också en kvinnorevolution.
De kurdiska kvinnorna är inte bara en nyckel i motståndet. I Rojava har de genom sin roll i de kvinnliga försvarsstyrkorna YPJ men också i det politiska och sociala arbetet – för jämställdhet och mot feoddala kvarlevor av hedersförtryck –  kämpat till sig fri- och rättigheter som kvinnor i övriga Mellanöstern bara kan drömma om.
Kvinnornas deltagande och ställning i revolutionen i Rojava har varit avgörande.
Kvinnornas kamp är av dubbel karraktär, de kämpar dels mot IS fascism med sina liv som insatts samtidigt kämpar de för jämställdhet och mot fedodala kvarlevor av hedersförtryck.

Även om IS ännu inte är besegrat och Syriens inbördeskrig fortsätter är IS idag inte det största hotet mot Rojavas kantoner.
Största hotet är kapitalets intresse som nu hotar utnyttja Rojava för att flytta fram sina intressen och blockera vägen för en ökad antikapitalism.
I denna period är återuppbyggnaden av Kobanê en nyckelfråga.
Kobanê är jämnat med marken, i återuppbyggnaden kommer imperialismen att vara intresserade inte bara av att vinna kontrakt för återuppbyggnad utan också för att etablera sina företag och hitta nya marknader.
Om inte en medveten politik förhindrar detta kommer det vara en möjlighet för nyliberala aktörer att etablera sig och skaffa sig ett inflytande över kantonerna.
Återuppbyggnaden är därför den största utmaningen efter kriget.
För att verkställa Kobanês återuppbyggnad behövs betong. Den enda tillverkaren av cement i regionen är Turkiet vars styrande är motståndare till såväl kurdernas kamp som Rojavas självständighet.
Rojava utsätts redan för ett embargo som upprätthålls av den turkiska staten.
Turkiet vägrar släppa igenom varor till kantonerna, enda vägen in för befolkningen och handlare är att smuggla in nödvändigheter över gränsen. Detta försvårar idag återuppbyggnadsarbetet. Den internationella solidariteten måste därför vara att också kräva att Turkiet öppnar gränsen och häver embargot.

Rojava förtjänar den internationella arbetarrörelsens stöd ekonomiskt och praktiskt. Rojava utgör idag spjutspetsen i den kurdiska revolutionen och kan tända den nödvändiga gnistan för en löpeld av kamp och revolution i Mellanöstern och hela världen.

Kristofer Lundberg

För att bistå Kobanês uppbyggnad sätt in ett bidrag på PG 49 37 16 – 5 märk insättningen ”Rebuild Kobanê”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s