Maj-Britt 85 år, en hängiven kämpe

Den 8 maj fyllde Maj-Britt Berntsson 85 år. Maj-Britt är en hängiven medlem i Rättvisepartiet Socialisternas partiförening i Biskopsgården. Offensiv träffar henne i hennes kök inför 85 årsdagen.

mbb

– 85, är du inte klok. 25 fyller jag, säger Maj-Britt och skrattar.

– Jag har varit Göteborgare sedan 53 år tillbaka, jag har uppfostrat fem barn och arbetat hårt. Visst har det varit tufft, säger hon och lutar sig tillbaka.

– När jag var femton år fick jag kläder som min mamma sytt, hon sydde alltid mina kläder, sedan sa hon. Nu har du hela och rena kläder och får klara dig själv, du får hitta dig ett arbete. Det var hårda tider. Jag började arbeta som barnflicka och fick därför flytta hemifrån. Jag bakade, tvättade och städade och skötte allt, berättar Maj-Britt.

När hon senare kom till Göteborg arbetade hon både på Eriksberg som städerska och sedan på Sahlgrenska.

– Jag har arbetat sönder min kropp. Jag är ett enda lapptäcke säger min läkare. Jag har räknat ut att jag legat på sjukhus i tre år av mitt liv totalt.

Maj-Britt skadade ryggen allvarligt 1972, sedan dess inte kunnat jobba som hon velat men hela tiden velat tillbaka till arbetslivet.

– I två år besökte jag min arbetsplats dagligen trots att jag förbjöds att arbeta av läkare.

– Barnen var små och man jobbade hårt, för att få ekonomi att gå ihop arbetade jag och min man i skift, vi möttes bara i dörren många gånger. Han kom hem från industrin och jag var på väg till Sahlgrenska, berättar Maj-Britt.

Samtalet pendlar fram och tillbaka, från barndomsben till ungdomsåren, till det politiska och tillbaka till den första kärleken vid 15 års ålder.

– Det enda misstaget jag gjort i mitt liv, att släppa den där John när jag var 15 år, det var en bra kille, varken tobak eller brännvin.

Personligt och politiskt berättar hon om sitt 85 åriga liv. Enda gången hon ilsknar till är när man talar om högerregeringen, annars är det med ett ständigt leende. En av de roligaste minnena säger Maj-Britt var ett av partiets sommarlägren i Stockholm.

– Det var roligt, man lär sig mycket på partiets läger. Jag har inte ätit så mycket smultron sedan jag var barn. Alla borde åka på dessa läger. Jag spelade fotboll med småkillarna, först tittade lite konstigt när jag kom med rollatorn, men när jag kom in i det gick det bra, berättar Maj-Britt och skrattar.

Maj-Britt är trots sin ålder med på större aktiviteter, manifestationer och demonstrationer. På första maj var hon besviken över att vara kvar i Göteborg.

– Jag var inne på att åka till Jönköping, inga nazister ska ta över arbetarnas dag.

Men till hennes besvikelse var det ingen resa till Jönköping men givetvis var Maj-Britt med på Järntorget och marschen till Brunnsparken.

– Jag var så arg för att ungdomarna gick så fort, nästa år då ska jag ta täten så vi kan hålla nere tempot eller inskaffa en bättre rollator.

– I Jönköping gjorde de rätt ändå, fortsätter hon, alla gick ut mot nazisterna. Prästen varnade i kyrkklockorna, protester och demonstrationer mötte nazisterna. De är viktigt, det var ett hellvete med Hitler.

– Jag kom ihåg tiden, vi var livrädda vi skolbarn. Även om Sverige inte var i krig var vi rädda. Egentligen förstod jag inte varför, men vina föräldrar var upprörda och det skrämde oss barn.
– Jag kommer ihåg militärerna på gatan när vi gick till skolan, 9 kilometer enkel väg, kliva upp klockan 06.00 fick man göra för att hinna. Hemma hade pappa gjort i ordning ett av rummen. Det var tvångsinkvartering av militären. Så fort det knackade på dörren blev man rädd, säger Maj-Britt och går snabbt över till protesterna i Göteborg vid Kvilletorget.

– Om jag var rädd det var en fråga jag fick av GP journalist när nazisterna marscherade mot moskén. Nä du svarade jag honom, mellan mig och nazisterna står en massa medlemmar i RS och vi är många fler, så snopen han blev.

Att det är antirasismen som är en brinnande fråga för Maj-Britt hör man tydligt.

– En annan gång, den gången var inte du med. Då hade vi tutor med oss, gamla flyglarm från militären. De vevade vi i så det levde om när Sverigedemokraterna skulle tala. När polisen sa till en så gick den till nästa hand. Men till sist tog polisen tutorna.

– Men då gick jag fram till ett ungt polisbefäl, max 50 år, och sa det att jag behöver min tuta för rollatorn, det är lag på ringklocka på cyckel, jag behöver tuta på rollatorn, och efter demonstrationen fick vi tillbaka den, säger Maj-Britt och skrattar.

En fråga som gör henne upprörd är våldet, i Göteborg.

– Men visst är det hemskt, ungdomar med hela livet framför sig skjuter ihjäl varandra. Titta på Biskopsgården, jag blir så förbannad att inget händer mot skottlossningarna. Tänk om dessa ungdomar hade något att göra, en ledare som kunde leda dem rätt. Den här politiken skapar ett trasigt folk, säger Maj-Britt.

– Jag tycker det är så roligt när det kommer nya ungdomar i partiet.

På frågan vad Maj-Britt tror om kommande valet svarar hon ilsket.

– Borgarna ska ut, jag svär inte, men vad fräcka de är. De bara fyller sina fickor och vi pensionärer får ingen ting. De är så orättvisa dessa herrar.

Maj-Britt reser sig upp och häller upp mer kaffe och tar fram tårtan ur kylen.

– Oj, denna hade jag ju glömt, så mycket jag berättar, nu får jag sluta annars blir ju detta en hel bok.

Kristofer Lundberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s