”Vi har accepterat det faktum att Migrationsverket vägrar hjälpa”

Sieros Raoofi är född och uppvuxen i den iranska delen av Kurdistan. Under kriget tvingades han att som 15-åring fly till Irak, där hans politiska aktivism tog sin början. Han kom i kontakt med en politisk organisation som han hade ett nära samarbete med under sina tolv år i Irak. När kriget tog slut visste Sieros Raoofi att de skulle dö om de stannade kvar, så 1991 flydde de tillbaka till Iran. Men han kom inte längre än till gränsen innan kaos utbröt.

IMG_5402

– Jag blev direkt plockad av iranska trupper och fängslad av iransk säkerhetspolis i en månad. Efter det tvingades jag ut i exil i sju år i staden Bandar Abbas i Iran, berättar han. I början var jag tvungen att gå till polisen varje vecka för att lämna min namnteckning som ett bevis på att jag inte försvunnit. Sen räckte det att gå dit en gång i månaden. I sju år.

Sieros Raoofi var även tvungen att be om tillstånd vid de tillfällen som han skulle resa och hälsa på familjen i Kurdistan och väl på plats fick han gå till polisen och checka in och berätta hur länge han skulle stanna. Han var ständigt under bevakning och kunde inte göra någonting utan att be om tillstånd hos polisen först.

Under åren i exil fick han inte tillgång till identitetshandlingar. Men 1996 kom äntligen en vändning. Han fick ett id-kort och kunde äntligen gifta sig och fick en son. Han ansökte om att få flytta till Teheran och kunde påbörja ett nytt liv. I Teheran fanns större möjligheter att fortsätta det politiska arbetet, inte minst tack vare närheten till Kurdistan. Han träffade nya vänner som var läkare och tillsammans kunde de senare öppna flera privatmottagningar.

– Det var den lugnaste tiden i mitt liv, säger han.

Vid de stora demonstrationerna mot valresultatet i Iran 2009 jobbade Sieros oppositionellt. Åter igen hamnade han i fängelse, men blev frisläppt mot borgen efter 60 dagar. Efter det började säkerhetspolisen att kartlägga hans liv. Medan han väntade på en fällande dom fick han checka in hos polisen varje vecka och han var åter under ständig bevakning.

En kväll ringde telefonen hos Sieros Raoofi och hans familj. Hans far hade fått en stroke och han åkte abrupt till Kurdistan utan att anmäla sin resa till myndigheterna. Veckan innan händelsen hade han rest till Kurdistan för att ta med sig politiskt material tillbaka till Teheran.

– Eftersom allt gick så fort hann jag inte gömma det politiska materialet när jag åkte. På plats i Kurdistan ringde min granne i Teheran. Polisen hade på kvällen brutit sig in i min lägenhet och tagit med sig mitt pass och det politiska materialet. Då visste jag att det var kört, berättar han. Om det inte blir avrättning så visste jag att ett långt fängelsestraff var att vänta.

Så de flydde till Irak. De tog kontakt med hans politiska organisation och bodde på dess bas tills de fick tag på en person som kunde smuggla dem till Europa. Sieros Raoofi skickade över hans fru och sina två barn först, eftersom han inte kunde få ihop tillräckligt med pengar att skicka alla samtidigt. Familjen smugglades till en annan stad och därifrån kunde de med falska pass flyga över till Europa och från okänd ort tog de sig sedan med bil över till Sverige. Under tiden hade de lyckats få fram bevismaterial och en bekräftelse från partiet om varför de var tvungna att fly från Iran. Det tog två månader för Migrationsverket att ge familjen uppehållstillstånd. När Sieros Raoofi kom till Sverige bad han om att få hans fall behandlat med familjens, eftersom det var hans fel att de tvingats fly. Men Migrationsverket vägrade och menade att då han kom ensam till Sverige så ville de inte blanda fallen. En månad senare blev familjen anmäld till Migrationsverket och uppehållstillståndet drogs tillbaka. Anonyma uppgifter visade att familjen hade farit med osanning i sin historia. Sieros Raoofi blev kallad till intervju. Då hade hans och familjens fall plötsligt kopplats samman.

Tre avslag senare står familjen idag helt utan rättigheter. Sieros Raoofis tonåriga son är den som drabbats hårdast av ovissheten. Han har hamnat i en chocktillstånd och mår psykiskt dåligt av beslutet. Nu får han hjälp och går hos en psykolog, men läget är instabilt.

– Vi försöker att vara samlade för barnens hälsa, men vi har accepterat det faktum att Migrationsverket vägrar hjälpa till. Tack vare dem har vi inga som helst rättigheter, säger han.

Både han och hans fru tvingas att jobba svart, trots det klarar de sig inte ekonomiskt utan stöd och hjälp från olika flyktingorganisationer. Sieros Raoofi har en högskoleutbildning som undersköterska från Irak, men i Sverige har han haft allt annat än glamorösa jobb.

Bland annat har han jobbat som byggnadsarbetare i fyra dagar då han fick flytta tio ton jord med en skottkärra för 50 kronor i timmen. Han tvingades också lyfta stenar som vägde 18 kilo för hand.

Det värsta han jobbat med var att göra baguetter som senare delades ut till olika mataffärer. Passen var mellan 23 på kvällen och 06 på morgonen, varje dag. Han tjänade 40 kronor i timmen och var bara tillåten att ha tio minuters rast per pass.

– Arbetsgivaren bad oss att gå på toa och göra det vi skulle göra innan passet började, för sen fanns det ingen tid till något annat än att jobba. Arbetsgivaren var så hård att jag till slut föredrog att vara hungrig än att jobba där, säger han.

Efter baguettestället blev det två veckor i en mattaffär. Där skulle han packa upp importerade mattor. För att inte insekter och småkryp skulle förstöra mattorna besprutades de med ett medel som Sieros Raoofi fick tvätta bort vid uppackningen. Helt utan skyddshandskar eller munskydd.

Innan han fick det jobb han har just nu, jobbade han tillsammans med tre andra på en privat biltvätt. Två av dem var papperslösa svartjobbare och de andra två var asylsökande som var anställda som praktikanter. Praktikanterna fick timlön medan Sieros Raoofi och den andre killen fick nöja sig med en dagslön på 300 kronor. Nu jobbar han mellan sex till åtta timmar fem dagar i veckan på en pizzeria. Han får 35 kronor i timmen i lön och även om det inte ger en värdig inkomst, har han haft det värre.

– Min fru däremot jobbar för tio kronor i timmen som hemhjälp hos en gammal dam. Fast hon måste köpa månadskort också för att komma dit, så det blir sju kronor i timmen.

För Sieros Raoofi fortsätter kampen mot regimen även i Sverige. Han har skrivit på flera regimkritiska hemsidor, publicerat med namn och bild och jobbar i ett lokalradioprogram i Göteborg som är knutet till oppositionen som han jobbade för. Tidigare har han varit med i olika TV-program och talat om kampen mot regimen. Men trots de protester som han deltagit i här i Sverige vars bilddokumentationer har publicerats av iranska säkerhetspolisen, så vägrar Migrationsverket att tro på hans historia.

– De säger att jag blev aktiv när jag kom till Sverige för att få uppehållstillstånd, säger han. De har ju fått ta del av alla bevishandlingar från min tid i Iran, men de vill inte gå tillbaka och kolla mitt fall från början. De vet att avrättning eller livstids fängelsestraff väntar om jag åker tillbaka. Att jag är en politisk flykting spelar ingen roll för dem. Jag är beredd att åka tillbaka till Iran och offra mig för att kunna rädda min familj, men till och med det möts med tystnad.

Caroline Holmgren

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s