Ökade motsättningar i Libanon

Militären i Libanon har nu försökt ta kontroll över den norra hamnstaden Tripoli, och detta efter att strider brutit ut under natten till måndagen, mellan grupper som stödjer Al-Assad och grupper som stödjer rebellerna i den pågående konflikten i Syrien.

Ytterligare strider trots militär närvaro på gatorna bröt ut under tisdagen. 21 stridande arresterades. Detta är första gången militären sedan det 15-åriga inbördeskriget som militären fått ett uppdrag att ta kontroll över en konflikt.

Det här är det sjätte utbrottet av sekteristiska strider sedan mars i år i staden Tripoli. Konflikten har enbart i Tripoli hittills skördat över 100 liv. Källor till Reuters uppgav att trots militärens försök är det osannolikt att striderna kommer att upphöra. Krypskyttegevär och granatkastare har använts under striderna. Sedan lördagen 30 november har över tolv dödats och 61 skadats i Tripoli, varav tolv tillhört den libanesiska armén.

Skolor och butiker har tvingats stänga under striderna. Det blir allt tydligare att den sekteristiska konflikten i Syrien inte kommer att förbli isolerad. Fortsätter det i denna utveckling är risken för upptrappning av våldet i länder som Libanon överhängande.

Vid sidan av detta spänner både Hizbollah och den israeliska militären musklerna. I flera uttalanden har båda uttalat hot mot den andra parten. Natten till onsdagen 4 december avrättades en av Hizbollah-ledarna utanför sitt hem i Beirut. Det är fortfarande oklart vem som ligger bakom mordet, men Hassan Nasrallah, högste ledaren för Hizbollah, anklagar Israel för attentatet. Israel förnekar detta, och har i dagsläget förhållandevis lite att tjäna på en väpnad konflikt med Hizbollah då dess trupper är fullt upptagna i striderna i Syrien. En grupp som hittills varit okänd, Ahrar al-Sunna Baalbek Brigade har tagit på sig dådet. Dock är den israeliska militären oroad då Hizbollahs militära gren har både fått militär erfarenhet och lyckats beväpna sig mer, som ett resultat av konflikten i Syrien.

På tisdagen utfördes ett bombdåd nära ett av de palestinska flyktinglägren i staden Sidon i södra Libanon. Detta ägde rum under begravningen av en Fatah-medlem, bomben dödade ingen men ett flertal skadades, varav ett barn. Under söndagen blev två medlemmar ur Popular Front for the Liberation of Palestine (PFLP) skjutna till döds söder om samma flyktingläger. Flyktinglägret har under onsdagen genomfört en generalstrejk i protest mot våldet som blossat upp under veckan.

Samtidigt som konflikter skapat en rädsla i hela landet så står den libanesiska befolkningen inför svåra utmaningar, inte minst för arbetarklassen och fattiga och flyktingarna.

Libanons största industri –  turismen – har skadats hårt av konflikten i Syrien som hotar sen en tid tillbaka att välla över till det betydligt mindre landet. Detta hotar att öka arbetslösheten och att slå ut de mindre butikerna och gatuförsäljarna.

Gas och olja har hittats vid den libanesiska kusten, och trots att ekonomin är katastrofal, med en växande offentlig skuld och landets ekonomi är helt beroende av att låna av marknaden pågår en drivande kraft bland politikeretablissemanget en kampanj för att sälja ut reserverna till privata oljebolag. Bland ungdomar är arbetslösheten 34 % och kvinnor är endast 24 % av arbetskraften. Att nationalisera reserverna och ställa den under demokratisk kontroll skulle innebära en möjlighet att bekämpa arbetslösheten, men också att kvinnor fick naturligare roll i deltagandet av samhället.

Detta är förstås inte möjligt utan en kamp underifrån, fackföreningar har varit ute i protester tidigare, men aldrig riktigt utmanat ordningen. Men en sådan strid måste få en stark prägel av kvinnokamp.

Statens skuld motsvarade 2012  ungefär 140 % av BNP, i Sverige låg den på 38 % och i Grekland 174 %. Samtidigt har landet en omfattande korruption, där finansrådet kunnat undvika skatter väldigt lätt.

Fackföreningsrörelsen som mobiliserat ut till kamp tidigare har en viktig roll att spela, strejker, demonstrationer och kamp är avgörande, men det räcker inte. Arbetarklassens organisationer behöver tydligare inta den politiska arenan. Att samla alla progressiva krafter och utmana med ett eget parti skulle kunna skapa en motvikt, även om det partiet inte i slutändan blev ett revolutionärt massarbetarparti, som massorna desperat behöver.

Fadi Abboud, turistministern, uppmanade libaneser som bor utomlands att trotsa terrorismen och resa till landet inför de kommande festiviteterna till vintern bland annat jul och nyår, detta efter bombdådet mot iranska ambassaden 18 november, som skördade 28 liv och skadade över 100 personer.

Över 800 000 flyktingar har flytt från Syrien till Libanon. I det här har våldet mot kvinnor ökat, Human Rights Watch redogjorde förra veckan för hur flyktingar utsätts för hot och trakasserier. Kvinnor som utsätts för våldtäkt vågar oftast inte anmäla för att de fruktar att utsättas för våld av våldtäktsmännen, eller för att de saknar papper och fruktar repression från myndigheter.

En stor del av flyktingarna som flytt är palestinier, och i Libanon tvingas palestinier som flytt Israels terror att bo i flyktingläger sedan 1948. De räknas som statslösa och får inte libanesiskt uppehållstillstånd. I flera flyktingläger står libanesiska vakter och har id-kontroll, har du inte rätt papper får du inte passera.

Samtidigt finns det ett förbud för palestinier att jobba utan ett arbetstillstånd sedan många år tillbaka. Trots att palestinier är bland de största folkgrupperna i Libanon är det sällsynt att palestinier får tillståndet, delvis på grund av att palestinier inte får jobba med allt, det finns en lista som libanesiska staten beslutat om där det står vilka jobb de får ta eller inte ta. Delvis är det också så att palestinier i stor utsträckning inte söker dessa tillstånd då det innebär att de måste betala bland annat en avgift till en socialförsäkring, som täcker bland annat sjukvård, trots att de är underbetalda, något de sedan inte har rätt att ta del av.

Jobben är en viktig fråga i Libanon idag, många flyktingar tvingas till jobb som inte täcker hyran och framförallt flyktingar från Syrien skaffar sig skulder som växer allt eftersom tiden går.

Libanon saknar ett riktigt arbetarparti, hade ett sådant funnit hade det tagit sig an de frågor som rör arbetarklassen. En är självklart jobben, lönerna och villkoren, men en annan är förstås situationen i landet på grund av Syrienkonflikten och frågan om säkerheten. Ett parti som sträcker sig över etnicitet, kön och religion och som enar arbetarna skulle inte bara kunna kväsa de extremare organisationerna utan också utmana det kapitalistiska systemet.

Under början av 1900-talet bildades vänsterorganisationer i Libanon, deras roll i landet visar hur förhållandevis små organisationer kunnat påverka ett politiskt klimat till dess fördel.

Avsaknaden av ett massarbetarparti gör situationen i Libanon till rakt av farlig. Konflikten i Syrien har kommit innanför gränserna till Libanon, och risken finns att det kan eskalera.

Amer Mohammed Ali

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s