Kan Honduras socialister ta makten?

Den 24 november går Honduras till val, fyra år efter den väpnade militärkuppen som fällde president Manuel Zelaya. Honduras upplever den värsta ekonomiska och sociala krisen i sin historia. Landet har sedan kuppen 2009 präglats av våld och placerat sig som den nation med flest mord per invånare, 92 per 100 000. Det innebär 18 mord per dag. Efter kuppen flydde en miljon av landets åtta miljoner invånare. Förhoppningarna om förändring finns genom det nybildade Partido Libre, Frihetspartiet och dess presidentkandidat Xiomara Castro.

libre

Honduras är ett av Latinamerikas fattigaste länder med två miljoner arbetslösa, 700 000 deltidsarbetslösa. 60 procent lever på 14 kronor om dagen och 30 procent på sju kronor om dagen. Enligt siffror från 2011 dör 17 personer av hunger dagligen varav nio av dem barn.

Kuppen mot Zelaya 2009 skedde mot bakgrund att presidenten inlett en rad progressiva reformer. Han höjde minimilönen med 100 procent, 400 grupper av bönder som ockuperat jorden fick rätten till jorden, han avskaffade bränslemonopolet och anslöt Honduras till ALBA. Han hade valts in som kandidat för det liberala partiet men successivt rört sig åt vänster som ett resultat av pressen från massorna. Detta blev för mycket för den inhemska eliten som iscensatte kuppen med stöd av USA som såg sin chans att slå mot medlemsländerna i ALBA.

Kuppen födde sin motreaktion och snabbt formerade sig FNRP, Nationella motståndsfronten som samlade 10 000-tals aktivister över hela landet. Demonstrationerna blev de största i landets historia med uppemot en miljon deltagare. Det politiska våldet ökade markant efter militärkuppen, 36 journalister och närmare 350 politiker, fackligt aktiva, bönder och studenter knutna till FNRP och Partido Libre har mördats sedan 2009. Under 2013 har 18 av partiets medlemmar mördats. Totalt har över 5 000 personer mist livet sedan kuppen. Regelbundna attacker riktas mot ursprungsfolket, fackföreningarna, kvinno- och HBT-rörelsen. De riktade morden och attacker mot vänstern för tankarna tillbaka till Honduras mörka historia under 70- och 80-talets militärdiktatur.

Motståndsfronten placerade sig gång på gång i kampens frontlinje. Rörelsen blev ett kraftfullt svar från befolkningen och motståndsgrupper bildades på arbetsplatser, universitet, på landsbygden och i bostadsområden. Inom FNRP fanns efter två års hård kamp två olika linjer om kampens fortsättning, en representerad av den organiserade vänstern och fackföreningarna som ville se upprättandet av en revolutionär konstituerande församling och en av de liberaler runt Zelaya som brutit med liberala partiet och anslutit sig till FNRP som ville ställa upp i val. Zelayafalangen vann och den 28 juni 2011 samlade fronten till kongress med 1 600 delegater där de beslutade om att ombilda FNRP till politiskt parti, som i oktober 2011 kom att bli Partido Libre, i folkmun Libre.

FNRP hade mobiliserat massorna i en heroisk kamp mot kuppen, men avsaknaden av ett revolutionärt ledarskap som hade auktoritet och politiskt program för att kanalisera missnöjet till en kamp om makten gjorde att chansen för stunden gick förlorat, istället avleddes massorna till att ta kampen i ett borgerligt val två år framåt i tiden. Att arbetarklassen inte insåg sin egen styrka och behovet av en självständig politik gjorde att liberalerna fick ta initiativet. Efter en tillfällig nedgång av kampen har massorna genom valkampanjen nu återfått sitt självförtroende.

xiomara

Partido Libre samlar idag arbetarklassen och sociala rörelser och har i takt med repressionen också radikaliserats. Xiomara Castro, presidentkandidaten hyllas på massmöten med 10 000-tals och byar och städer hon besöker färgas rött av fanor och banderoller med kravet på socialistisk förändring. I alla opinionsundersökningar leder Partido Libre över de traditionella högerpartierna. Den pågående valkampanjen är på många sätt historisk. Vänstern har möjlighet att segra och bryta tvåpartisystemet mellan de två högerpartierna de konservativa och liberalerna. De båda högerpartierna backas av oligarkin, storföretagen, extremhögern och det internationella kapitalet, alla de krafter som låg bakom kuppen 2009.

Men frågan är om valet blir rättvist?

Dagligen sker attacker på Libres valarbetare, fackligt aktiva och aktivister, tortyr och försvinnanden. Den härskande klassen gör allt för att stoppa Libres framgångar. Polischefen har avslöjats med direkta band till dödspatruller och paramilitära grupper som upprättats för att slå mot vänstern. Militärer tränade i USA har upprepade gånger öppnat eld mot bönder, student- och arbetarprotester. Paramilitärer agerar tillsammans med statens säkerhetsstyrkor. Den nuvarande armén är sammankopplad till droghandeln. Det pågår ett långtgående samarbete mellan USA och Honduras. USA använder argumenten om ett krig mot drogerna om sitt ekonomiska stöd till Honduras.

– Men regeringen är droghandlarna, den militär som betalas för att stoppa drogerna är den som transporterar dem. Kriget mot droger är ett krig mot de sociala rörelserna, säger Dana Frank, professor om Honduras till Al Jazeera.

På en fråga ställd till tv-kanalen om vad USA tänker om valet svarar hon:

– De är livrädda att Xiomara överlever valkampanjen.

Libres framväxt visar hur revolutionära situationer har sin egen logik och att ingen process är den andra lik. Mycket har hänt sedan 2009 och med befolkningens medvetande och krav. Protester mot kuppen har ersatts med en rörelse för socialism. Det visar också hur snabbt situationen kan förändras. Partido Libre föddes ur motståndskampen mot militärkuppen. Den har sitt ursprung i en situation där vänstern i rörelsen satte tonen på gatan och på arbetsplatserna men liberalerna i den politiska debatten. Idag har även de liberala demokratidelarna av rörelsen pressats till vänster av rörelsen och talar om behovet av demokratisk socialism. Xiomara Castro har inför 10 000-tals åhörare på massmöten talat om jorden åt de som brukar den, inga barn på gatan utan alla ska ha rätt till utbildning, att återuppbyggnaden av Honduras handlar om att bryta med det ekonomiska systemet och slutligen hon inte är liberal utan demokratisk socialist.

Vad innebär det? Detta är givetvis positivt och radikaliserar processen i ett av Latinamerikas fattigaste länder med en presidentkandidat som lyfter frågan om socialismen, samtidigt innebär det att socialister måste ha en klar syn och förklara vad verklig socialism innebär. Hur skulle ett socialistisk samhälle se ut och hur kan det byggas? Socialismen kommer inte att kunna samexistera med kapitalismen utan kommer kräva att systemet krossas och återuppbyggs från grunden. Frågan är om Xiomara är beredd på det? Det är därför viktigt med arbetarklassens självorganisering.

Libre står inför många svårigheter. Hur fortsätter man kampen om man inte tillåts att ta makten genom ett demokratiskt val? Hur ska man besvara repression och valfusk? Men också vad gör man om man vinner valet? Vilka åtgärder måste vidtas? Vad gör man med polis och militär? Vad gör man med USA:s baser och vad gör man med utlandsskulden som förvärrar den ekonomiska krisen? Hur mobiliserar man massorna till att ta kontroll över samhället? För det är vad socialismen handlar om, arbetarkontroll och folkmakt. Om Libre ska ta kampen för socialismen kan man inte bli ett parti som förvaltar kapitalismen.

Det finns viktiga lärdomar att dra från Latinamerika, Nicaragua, Venezuela, Bolivia och Ecuador. De svårigheter folket möter i dessa länder idag har sin grund i att kapitalismen består trots talet om socialism. Avsaknaden av revolutionära socialistiska masspartier som lett kampen om kapitalismens störtande har skapat en situation där viktiga reformer rullas tillbaka. Utan att göra sig av med kapitalismen finns en stor fara för att kontrarevolutionen flyttar fram sina positioner.

Politiska partier bör analyseras utifrån kriterierna: social sammansättning, klasskaraktär, sitt ledarskap, program och politik. Libres sociala sammansättning har sin bas i arbetarklassen och de fattiga och börjar vinna ett skikt inom medelklassen, Libre behåller alltså den breda folkliga bas som FNRP vann genom motståndskampen, partiet samlar de fackliga organisationerna och sociala rörelserna men också tidigare medlemmar från liberala partiet. Men Libres ledarskap och program är trots dess tal om socialism inomkapitalistiskt. Libre återspeglar den motsägelse som finns mellan partiets sociala bas och dess inomkapitalistiska ledarskap och politiska program. Trots detta är det rätt av marxister att delta i Libre men med utgångspunkten att föra makten till arbetarklassen.

Socialismen handlar om en fördjupad demokrati, om ett ökat folkligt deltagande, om demokratiskt planerad ekonomi under arbetarklassens kontroll och styre för att säkra befolkningens behov. Att valda ledare står ansvariga inför folket och delar dess villkor. De motståndsgrupper som formerats på arbetsplatser och i bostadsområden och byggt upp den apparat som blivit Partido Libre bör bli ryggraden i arbetarklassens maktorgan. Marxister kan inte ha några illusioner i att Honduras grundläggande problem fattigdom, arbetslöshet, utsugning, våld och förtryck kan förändras utan ett brott med kapitalismen.

Den revolutionära socialistiska vänstern inom Partido Libre har ett ansvar för att samla, utbilda och leda massorna till en strid för ett socialistiskt program som sätter arbetarklassens maktövertagande i främsta rummet, för en arbetarnas och böndernas socialistiska regering. Kan Libre säkra detta kan de öppna dörren för en ny revolutionär socialistisk process i hela regionen och visa vägen till ett Latinamerikas förenta socialistiska stater och en helt ny världsordning.

Kristofer Lundberg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s