Krönika: Inte tillräckligt våldtagen för att räknas

Vårt samhälle blöder. Som ett stort, infekterat jävla sår som oavsett hur mycket vi än försöker linda in det och plåstra om det så blöder det igenom.
Det har inte bara gått åt helvete,
det har tagit helt fel avfart och kört så långt i fel riktning att vi någonstans har förlorat uppfattningen om vad som är upp och ner.
Vårt samhälle har blivit en teaterpjäs.
En tragikomisk föreställning där ingen vet om vi ska välja att skratta eller gråta.
För när sex pojkar väljer att våldta en ensam flicka på en fest och sen frias från brott, så kan det ju inte vara på riktigt?
Det sorgligaste av allt är att det är alldeles på riktigt.
Och det händer här.
Där vi andas, lever och verkar.
Pojkarna går fria och flickan bär ansvaret.
Hon blir ensam kvar och lämnas med den där ekande skuldkänslan som det ger henne.

Det var i mars i år som sex pojkar åtalades för att ha våldtagit en 15-årig flicka på en fest i Tensta.
Samtliga dömdes senare för samma brott.
Händelseförloppet går isär och en av pojkarna nekade också till att ens ha närvarit vid festen då våldtäkten ägt rum, vilket tingsrätten inte ansåg som troligt och dömde utefter flickans berättelse.
Men i Svea hovrätt gjordes vid överklagandet en helt ny bedömning och de tog pojkarnas parti och menade att det inte var så konstigt att de ljög eftersom de var nervösa. De menar också att flickan mycket väl kan ha varit i en utsatt situation men inte i ett hjälplöst tillstånd, eftersom hon haft möjlighet att lämna rummet men inte gjort det. Att vara i hjälplöst tillstånd innebär att offret av olika anledningar inte kan säga nej, exempelvis vid berusning eller medvetslöshet. Men åklagaren pekade på att rädslan är lika handlingsförlamande. Åklagaren ville i andra hand fälla dem för sexuellt ofredande men de friades även på den punkten.

Enligt lag så finns det ett perfekt våldtäktsoffer.
Hon var inte en av dem som skrek, gjorde inte tillräckligt mycket motstånd, lämnade inte rummet efter händelsen och kunde inte urskilja ansikten tillräckligt mycket i mörkret.
Med de orden friades hennes förgripare och hon lämnades med det knivskarpa anklagande som kommer att äta henne inifrån för resten av hennes liv
– hon blev inte tillräckligt våldtagen för att räknas.

Det går inte att sätta en mall på hur en människa bör bete sig efter en sådan händelse.
Vi är alla olika och reagerar olika.
När en våldtäkt har ägt rum så har den ägt rum oavsett hur reaktionen från offret blir.
Den faktorn, liksom klädsel, miljö och andra aspekter ska överhuvudtaget inte räknas in i huruvida händelsen har inträffat eller inte.

Vad sänder detta för signaler?
Hur långt ska det behöva gå innan någon drar i handbromsen och erkänner det smutsiga rättssystemet?
Pojkarna som i mars våldtog en ung flicka går fria utan ett skrapsår, istället lämnar de rättssalen med en ryggdunk för att de höll lampan tänd och försvårade för en fällande dom.
Men flickan som blev våldtagen, hennes liv är förstört för alltid.

Nyhetsflödet översvämmas av nya rubriker som passerar som vardagsmat i de dagliga rutinerna.
Igår innehöll sex av tio huvudnyheter orden sexuella trakasserier, våldtäkt eller ofredad i flödet.
Men orden har blivit så normaliserade att få orkar reagera på de längre.

I Sydafrika våldtas en kvinna var fjärde minut.
I Kongo är det farligare att vara flicka än soldat.
Varje fjärde kvinna i Sverige har eller kommer bli utsatt för sexuellt brott under sitt liv.
Runt om i världen är kvinnor fortfarande livegna och fångar i sina egna kroppar.

Allt står stadigt reglerat i den patriarkala könsmaktsordningen.
Kapitalisterna föder den och rättsväsendet göder den.
Att trycka undan kvinnors rättigheter och med alla medel frånta oss makten är ett led i det förtryckarsamhälle som vi lever i.
Våldtäkt är ett vapen och kvinnor är måltavlor.
Genom lagar och handlingar fortsätter män att ta makten över kvinnors sexualitet och kroppar.
Till den som lurats att tro att det blir bättre och mer jämställdhet så är det fel, för varje dag så rapporteras det om nya attacker på kvinnors rättigheter och under kapitalismens vingar som breder ut sig på allt större ytor och borrar sig djupare in i samhällsstrukturerna, kan vi också se hur kvinnors tillkämpade rättigheter dras tillbaka.

Varje dag hör jag hur en ny syster faller offer för det brutala maktutövandet.
Men jag blir inte lika förbannad som förr.
Jag brister inte längre ut i skakande frustration och vill slå sönder rutor och sparka ner män i protest.
Jag blir mer ledsen och känner hur hjärtat går sönder.
För en attack på en kvinna är en attack på alla kvinnor.
Men tillsammans kan vi orka fortsätta att kämpa.

Vi kan kräva att lagen ändras, att det blir hårdare tag och höjda straff.
Men det kommer inte att förändra situationen.
Det är när vi tillsammans går samman för att krossa patriarkatet som vi kan bli fria.

Caroline Holmgren

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s