Majoriteten unga saknar egen bostad

I ett samhälle med svår arbetslöshet, bostadsbrist och växande sociala orättvisor lämnas ingen plats för att sockra framtidsvisionen för morgondagens studenter och att de går en mörk framtid till mötes är ingen hemlighet.

I förra veckan kom Hyresgästföre­ningen ut med sin undersökning Unga vuxnas boende, som visar hur unga människor mellan 20-27 år i Göteborgs- och Stockholmsregionen samt Malmö och Lund lever och hur deras boendesituation ser ut idag. Undersökningen visar inga överrask­ningar, utan snarare är det ännu ett bevis på att bostadsbristen ­fortsätter att öka markant i Sverige och på hur fler och fler ungdomar idag saknar och efterfrågar en bostad.

I Stockholm mäts
andelen unga vuxna som bor i egen bostad till rekordlåga 44 procent, i Göteborg 48 procent och i Malmö och Lund 49 procent.
Undersökningen visar också att många ungdomar mot sin vilja tvingas att bo kvar hos sina föräldrar; i Göteborg handlar det om 20 100 ungdomar, varav 87 procent av ­dessa hade valt att bo i egen bostad om möjligheterna funnits. Samtidigt ­visar också undersökningen på att runt 50 procent av de unga som har en egen bostad i samtliga regioner, inte har mer än 5 500 kronor kvar att leva på när boendet är betalt, vilket är under Konsumentverkets beräkningar på hur mycket en människa i åldrarna 18-30 år behöver för att klara sig.
Det råder en akut bostadsbrist. Av de 2 000 studentbostäder som år 2010 lovades bort i Göteborg fram till 2015 har140 hittills byggts. Som vanligt handlar det inte om bristande resurser, utan om den sedvanliga sneda resursfördelningen.
Enligt Anna Lönn Lundbäck som är regionchef på ­Hyresgästföreningen i Göteborg, så skulle det krävas att 24 000 bostäder byggdes idag för att täcka det behov som finns.

Under torgockupationen som
Rättvisepartiet Socialisterna i Göteborg anordnade 2012 under parollen ”Förorten flyttar in”, uppdagades det rena skräckexempel på hur ungdomar tvingas leva i väntan på en egen bostad.
Vi mötte studenter som tvingats sova på parkbänkar och unga som slussas runt i tillfälliga boenden. En av dem berättade att han inte hade något val, han hade inga möjligheter att riskera sin plats på sin drömutbildning genom att flytta hem till sina föräldrar. I tre månader hade han vid den tidpunkten packat sin väska varje morgon, gått till skolan och hoppats på att han skulle få sova under tak natten därpå. Och det är ­inget undantagsexempel, så ser verkligheten ut för många människor.
I Stockholm, där bostadssituationen är som värst, hör det till vanligheterna att personer som är över 30 år fortfarande flyttar mellan andrahandskontrakten i väntan på ett förs-tahandskontrakt.
Där är det mer än var fjärde person som bor i osäkra upplåtelseformer, d v s hos anhöriga eller kompisar, i studentbostad, har andrahands­kontrakt, hyr in sig i rum eller liknan­de.

Så hur långt ska det behöva gå ­innan politikerna trycker på stopp­knappen? Svaret ser vi redan överallt omkring oss, svaret är att det kan gå hur långt som helst så länge överklassen klarar sig. Därför måste vi, ung som gammal, enas i en massiv byggkampanj för byggandet av nya bostäder, men också för en upprustning av miljonprogrammen, för arbete åt alla och en upprustning av våra förorter.
Caroline Holmgren

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s