Splittring i toppen inför iranska valet – Massornas kamp avgör framtiden

Det iranska presidentvalet den 14 juni står mellan tre falanger inom den islamiska diktaturen. För fyra år sedan utlyste presidentvalet massdemonstrationer med miljontals deltagare och en revolutionär kris som skakade regimen.

iran

Alla fundamentala problem och kriser kvarstår eller har fördjupats sedan dess. Det kokar fortfarande på arbetsplatserna, en krutdurk som när som helst kan explodera.

De tre huvudkandidaterna är Esfandiar Rahim Mashaei (allierad med den sittande presidenten Ahmadinejad som inte får ställa upp igen enligt konstitutionen), Saeed Jalil (kandidat för den än mer konservativa falangen under ”den högsta ledaren” Khamenei) och Akbar Haschemi Rafsanjani, fd president och Irans rikaste man som stödde den ”gröna rörelsen” vid valet 2009.

Det finns inga garantier för att nya protester inte bryter ut i anslutning till årets val och det är uppenbart att regimen fruktar presidentvalet.

Såväl Mashaei som Rafsanjani har populistiskt talat om ”fria val”. Khameneis anhängare, inom militären, Väktarrådet, media har kallat parollen ” fria val” för ”upprorsmakarnas krigsförklaring” och ”klarsignal för angrepp mot den islamiska ordningen”.

Militären har deklarerat att detta ”uppror” kommer att krossas. Splittringen i toppen kan också ses i att delar av iranska regimen nu vill ställa sittande presidenten inför rätta för att ha brutit mot valregler. ”Mahmoud Ahmadinejad kan få 74 piskrapp eller sex månader i fängelse om han straffas i den fulla omfattningen av lagen för att bryta mot valreglerna genom att göra sällskap med sin stabschef att registrera sig som kandidat i Irans kommande val”, skriver The Telegraph.

Sprickorna i toppen handlar inte om en ideologisk strid. Motsättningarna handlar om makt och inflytande. Årets iranska presidentval har hamnat i skuggan av inbördeskriget i Syrien, uppsplittringen av Libyen och de pågående revolutionerna i Tunisien och Egypten.

Även om utgången i valet inte är huvudfrågan så är utvecklingen i Iran viktig för hela regionen. Maktbalansen har förändrats i Mellanöstern och Iran vill stärka sin roll som regional maktfaktor.

Arbetarklassens verkliga val handlar inte om att rösta eller på vem de röstar, utan ett val om att organisera sig och ta kamp för att fälla diktaturen. Regimen känner sig hotad av arbetarorganisering och strejker inom landet och svarar med ökad repression. I april månad avrättades 36 personer genom hängning som ett sätt att sätta skräck i befolkningen.

Hur ställer sig socialister i valet?

Det finns ingen demokrati i Iran även om presidenten, parlamentet och ledamöter till lokala beslutsfattande organ utses i ”allmänna val”. Dessa institutioner är underordnade de religiösa makthavarna, och framför allt den högste ledaren, som inte utses genom val och som har oinskränkt makt.

Den yttersta makten i landet besitter den högste ledaren Seyyed Ali Hosseini Khamenei. Han utses av Expertförsamlingen och har kontroll över landets politiska riktning och är högste ansvarig för den iranska krigsmakten. Han har befogenhet att tillsätta domare och de sex mullorna som ingår i Väktarrådet.

Väktarrådet ska se till att landet styrs i enlighet med den islamiska konstitutionen. Väktarrådet har vetorätt mot de lagar som stiftas av parlamentet, och makten att godkänna kandidater i val. Ingen kandidat  som står utanför den högsta elitens kontroll kan således ställa upp i valet. Arbetarklassen har ingen kandidat eller röst i detta bluffval.

Hur påverkas arbetarklassen av krisen?

Arbetare och fattiga går igenom hårda prövningar, inte bara genom att stå emot det ständigt närvarande dödshoten från den islamiska republikens diktatur och dess attacker, utan framförallt också den kapitalistiska krisen som är ständigt närvarande.

Valutan förlorade 75 procent av sitt värde i förhållande till dollarn under 2012 vilket utlöste omfattande strejker på basarerna mitt i Teherans ekonomiska hjärta. Den iranska arbetarklassen lever under hårda levnadsförhållanden.

Under Ahmadinejads tid vid makten har livsmedelspriserna i Iran stigit med 400 procent, enligt iranska regimens officiella rapport.

Den dagliga prövningen handlar om att få vardagen att gå ihop och mat på bordet. I en genomsnittlig familj krävs två försörjare med två jobb vardera för att få brödfödan att gå ihop. I Teherans stora lyxiga köpcenter arbetar hundratals arbetare 12 timmar om dagen, med ledigt en dag i månaden för mellan 600 och 770 kronor.

Avsked, växande arbetslöshet, visstidskontrakt, osäkra anställningar och outbetalda löner är växande problem för en allt större del av befolkningen som tvingats ned under fattigdomsstrecket.

Avsaknad av fackliga- och demokratiska rättigheter samt brist på bostäder gör livet hårt för den iranska arbetarklassen och dess familjer. Perioden inför presidentvalet präglas av hunger och nöd och där även medelklassen proletariserats. De iranska arbetarna står idag inför sin kanske svåraste period på årtionden. De officiella siffrorna säger att över 100 000 arbetare förlorade sina jobb mellan maj 2011 och maj 2012. Hälften av de iranska fabrikerna inom tillverkningsindustrin har stängt eller är nära konkurs. De stora iranska fabrikerna går på sparlåga och producerar omkring 30 procent av sin kapacitet. Fyra av fem arbetare är anställda på visstidskontrakt. Arbetare saknar försäkringar och trygghet på arbetsplatsen. De iranska arbetarna och fattiga knuffas in i fattigdom och desperation vilket oundvikligen kommer leda till nya kamputbrott.

Till exempel sågs jordbrukarprotester i Isfahan. Den förre chefen för Revolutionsgardet, Mohsen Rezaie, varnade då att ”jordbrukarnas protester riskerar att utlösa ett massivt socialt uppror som skulle kunna hota systemets stabilitet”.

”Tusentals industriarbetare över hela landet har gått i strejk med krav på att få outbetalda löner”, rapporterar Kommittén för hjälp att bilda arbetarorganisationer i Iran. Tidigare i år deklarerade regeringen en 25 procentig ökning av minimilönen till 921 kronor som en eftergift till strejkerna. Men inflationen är omkring 32 procent enligt officiella siffror, 50 procent enligt ekonomer.

Trots förbudet och i många fall brutal repression och konstant övervakning och press från säkerhetstjänsten fortsätter de självständiga fackföreningarnas att välja sina ledare. Teherans arbetarsyndikat, bussförarfacket, Haft Tapehs sockerarbetare och Irans fria fackförening fortsätter trotsa regimen.

Deras representanter väljs underifrån på golvet och företräder arbetarintresset. Denna kamp är otroligt viktig för hela den iranska arbetarklassen och tjänar som föredöme. Men det har också krävt sina offer och de fackliga ledarna utsätts för personliga tragedier och möter hård repression av den maktapparat som berikat sig själva under årtionden.

Många sitter fängslade på långa fängelsestraff. En växande desperation och uppdämd ilska gör att det kokar på arbetsplatserna.

Den 29 april inledde den iranska regimen en riktad attack mot arbetarrörelsen för att förhindra eller i vårt fall begränsa demonstrationer och protester på första maj. För att förebygga framtida protester från arbetarna har den islamiska kapitalistregimen inlett en våg av arresteringar av arbetaraktivister och arbetsledare.

Reza Shahabi som tillfälligt släpptes från Evinfängelset den 7 januari 2013 efter tre veckor hungerstrejk och massiva nationella och internationella påtryckningar fördes åter till fängelset den 15 april. Förtrycket har även hårdnat för arbetarledare som sitter fängslade “Afshin Osanloo som suttit fängslad i tre år på falska grunder har nekats medicinsk hjälp för de skador som kommit som ett resultat av tortyr i Evin- och Sanandajfängelset”.

Inget stöd till den gröna rörelsen
Att de två så kallade oppositionsledarna Mir Hossein Mousavi och Mehdi Karroubi ännu sitter i husarrest visar också på splittringen i toppen för den härskande klassen. Arbetarklassen och socialister ger inget som helst politiskt stöd till de som internationellt kallas ”reformvänner”.

Ledarna för den gröna rörelsen har inget med en rörelse för demokrati att göra. Mousavi ansvarar själv för massaker på 10 000 tals studenter under sin tid som premiärminister 1980-88. Inte heller en av Mousavis främsta uppbackare Khatami är att lita på.

Han lyfte inte ett finger som president för de studenter var massiva rörelse slogs ned i blod 1999. De ”gröna” är en del av regimen men vill hitta annan metod att behålla makten. Att den internationella kapitalistklassen fokuserar på frågan om kärnvapen och invasionshot, tenderar att öka stödet för regimen.

När Ahmadinejad inom Iran anklagas för att ha misskött ekonomin, skyller han i sin tur på de amerikanska och europeiska sanktionerna. Västimperialismens hårda ekonomiska sanktioner mot Iran stärker snarare regimen och försvagar folket som är de som drabbas.

När imperialismen hotar Iran med invasion med förevändning av kärnvapen, gynnas den iranska regimen som pekar på västvärldens vapenskrammel och gör allt för att skapa en iransk enighet mot den gemensamma fienden. Speciellt efter Israels bomber mot Syrien, en nära allierad till Iran. Imperialismen är inte ute efter att exportera demokrati utan stärka sin makt och kontroll i regionen över oljerikedomar. Kaoset och våldet i dagens Libyen är ett tydligt exempel. Verklig demokrati byggs underifrån av folket. En militär attack skulle begränsa möjligheterna för det iranska folket att resa sig mot regimen.

Hur agerar socialister i rörelser?

En majoritet av Irans 70 miljoner invånare är ungdomar. För socialister i Iran är uppgiften att ena och föra samman de kämpande kvinnor och män, arbetare och studenter, gamla och unga som kämpar mot den islamiska diktaturen. Som socialister och revolutionärer uppmanar vi partier, aktivister och fackliga organisationer att enas i sitt stöd för den iranska arbetarklassen.

RS och CWI står för uppbygget av ett nytt massförankrat arbetarsocialistiskt parti.  Ett sådant parti kommer inte enbart vara sprunget ur de befintliga partierna utan måste vara ett enande av flera partier, grupper, fackföreningar och kämpande arbetaraktivister som trots skillnader och olikheter enas efter klasståndpunkt i en gemensam kamp mot diktaturen.

Kommunister och socialister har en skyldighet att bistå arbetarklassen med sina aktivister och lärdomar. Det handlar om att enas kring grundläggande frågor och slå tillbaka.  Kampen mot islamiska republiken handlar om att ena kvinno-, student- och arbetarrörelsen i en gemensam kamp.  Även om strejkerna fortsätter är det lokala öar av kamp och inte samordnade. Det är defensiva strejker i självförsvar.

Det är ett arbetarpartis uppgift att hjälpa till att föra samman dessa lokala kamputbrott till en gemensam och mer omfattande rörelse i offensiv kamp mot den islamiska diktaturen.

Borgarklassen i opposition planerar redan en alternativ regering och håller hemliga politiska möten internationellt för att kunna installera en makt den dag som den islamiska regimen störtas.

Arbetarklassen måste göra det samma. För att vinna massorna måste kampen kopplas till de sociala frågorna. De som kan sätta de verkliga dagsfrågorna på dagordningen inför folket, frågor som demokrati, mänskliga-, politiska- och fackliga rättigheter, mat, arbete, bostad och ge framtidstro, de kommer vinna arbetarklassen. Vi socialister och arbetaraktivister, partier och fackföreningar utanför Iran måste stå upp för den iranska arbetarklassen, det är vår skyldighet. Vi har ett ansvar att ge politiskt stöd och stödja varje initiativ till kamp.

Utan ett genuint internationellt solidaritetsarbete kommer våra iranska klassbröder och systrar ha en betydligt svårare tid framför sig. Rättvisepartiet Socialisterna och vår internationella sammanslutning CWI är tillsammans med andra partier, organisationer och aktivister en del av den internationella solidaritetsrörelsen för att försvara arbetarklassen i Iran. Vi vill hjälpa till att vara den iranska arbetarrörelsens röst internationellt för att sprida kampen mot den islamiska republiken.

Vi kräver frigivandet av politiska fångar, ett stopp på dödsstraffet. För socialister och arbetaraktivister i Iran handlar det nu att inleda diskussioner om hur man ska bygga rörelsen och agera i och efter valet. Många unga har radikaliserats under massprotesterna 2009-10 men också sett den gröna rörelsens begränsningar.

De ungas nyvunna erfarenheter kombinerat med den äldre generationens erfarenheter från revolutionen 1979 då massiva strejker och arbetarkamp fällde Shahens diktatur kan inleda ett nytt kapitel. En ny revolution behövs mot mullornas diktatur. Den islamiska diktaturen kan inte reformeras den måste störta

Kristofer Lundberg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s