Klassförakt bakom siffrorna

Det finns olika skäl till varför ett barn eller en ung människa inte kan bo hemma.

Det kan bero på att föräldrarna av olika skäl tappat taget om livet och därför inte orkar fungera som föräldrar längre.
Det går fort år 2013 att hamna i totalt utanförskap, både vid sjukdom, arbetslöshet eller för stor oro om hur nästa dag ska bli.
Missbruk, kriminalitet och barnmisshandel är också vanliga orsaker till varför ett barn eller en ung person inte anses kunna bo hemma.

Ungdomar blir många gånger även placerade utanför sitt biologiska hem på grund av ”eget beteende”. I alla dessa fall kliver samhället in och ska bli den som tillgodoser och skyddar barnen och ungdomarna. De blir som det som brukar kallas ”omhändertagna”.
Det kan ske frivilligt eller med tvång. Sker det med tvång sker det med stöd av lagtexten i LVU (lagen om vård av unga). Detta är alltså barn och ungdomar med samhället som föräldrar i en vid mening. Samhället har i dessa fall formen av ett jourhem och/eller familjehem eller ett HVB-hem (Hem för Vård och Boen­de).
Varje år omhändertas drygt 26 000 barn och unga. De placeras på beslut av en socialnämnd som varje kommun har.

Socialstyrelsen publicerade helt nyligen utvärderingen ”Vård och omsorg om de placerade barnen”. Rapporten ger en alarmerande bild av de placerade barnens uppväxt, hälsa och utbildning:
• Dödligheten är nära fem gånger så hög bland ungdomar som är eller varit placerade jämfört med andra unga i åldern 15-24 år.
• Tio gånger fler barn och unga som är placerade på HVB har vårdats för självskador än barn och unga som inte varit placera­de.
• 15-19 gånger fler barn och unga som är placerade i HVB tar regel­bundet sömnmedel, antidepressiva eller antipsykotiska läkemedel jämfört med barn och unga i hela befolkningen.
• Bara 6 av 10 som placerades ­före 10 års ålder går ut grundskolan med grundläggande gymnasiebehörighet jämfört med 9 av 10 i hela ungdomsgruppen. För dem som placerades första gången efter 12 års ålder är förutsättningarna ännu sämre.
• Det är fem gånger vanligare med långvarigt ekonomiskt bistånd bland unga vuxna som varit placerade i familjehem jämfört med dem som inte varit placerade.

Det ligger ett stort klassförakt i siffrorna ovan! Det är inte medelklas­sens eller överklassens barn som blir omhändertagna, för att vara övertydlig.
Forskningen visar alltså att place­rade barn ofta inte får sina behov tillgodosedda när det gäller framför allt utbildning och hälsa. Med vilken rätt missköts dessa barn och ungdomar? Med vilken rätt slår sig samhället för bröstet och säger ”Titta, vi räddade ett barn ur misär”, utan att sedan varken ta hand om barnet ­eller vilja förändra ”misären”?
Att inte klara av att på ett fullgott sätt ge dessa barn rätt ­förutsättningar redan från start är en skam i sig. Att sedan kliva in i barnets eller den unges liv och med myndig stämma påstå att ”Nu ska allt bli bra, lilla vän” för att sedan ännu en gång svika borde få varje politisk nämnd och varje politiker i riksdag och regering som vill ha hedern i behåll att rodna sig röda bortom allt rött.

Victoria Olin, socialarbetare i Göteborg och RS-medlem

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s