Iransk kvinnoaktivist: ”Systemet är problemet”

Shameni är inte problemet, Ahmadinejad är inte problemet, vårt problem är systemet och dessa bödlar är idag systemets representanter, säger Ghazal Shamloo till Offensiv.
Hon har flytt från den islamiska republiken Iran på grund av förtrycket mot kvinnor och politiskt aktiva. Ghazal Shamloo är en av närmare hundra politiska flyktingar från Iran som flera veckor i rad protesterat mot den iranska regimen och för rätten till asyl. Hon berättar i en intervju med Rättvisepartiet Socialisterna om situationen i Iran och sin kamp i Sverige.

– Arbetare har inte fått lön på sju månader. Den ekonomiska situationen förvärras för var dag. Kvinnors situation idag är värre än för 30 år sedan.
– Situationen i Iran är att vi lever i en religiös, fundamentalistisk stat där kvinnan är andra klassens medborgare, vi är mindre värda. Regimen har en fascistisk syn på kvinnan och många får betala med sina liv.
– Jag är musiker, musik och kultur blev således mitt redskap mot regimen. Vi spelade underjordiskt men en dag fick vi nog och bestämde oss för att spela på gatan. Polisen grep oss direkt. Vi hotades att kastas ut från universitetet och jag slutade att studera.
– Unga inranier är medvetna, de lever i en ilska som ligger och gror, men ingen organiserad grupp kan kanalisera ilskan.
– Regimen använder alla möjliga metoder mot ungdomarna för att hålla dem nere. Hot, repression men också påtvingade drogmissbruk.

Vi diskuterar fram och tillbaka om de olika proteströrelser som vuxit fram och slagits ned genom åren som Kvinnorörelsen och studentrörelsen. Om den så kallade gröna rörelsen berättar hon.

– Efter förra valet såg vi den gröna rörelsens snabba framväxt, men det kom inte från ingenstans. Det gav utlopp för ilskan som finns hos befolkningen. Men det var medelklassens rörelse.
– Vissa tror att det bara finns två val. Mousavi eller Ahmadinejad. Men det finns ett tredje val och det är kamp mot dem båda och mot hela systemet. Shameni är inte problemet, Ahmadinejad eller Mousavi är inte problemet, vårt problem är systemet och dessa bödlar är idag systemets representanter, säger Ghazal Shamloo med ilska.
– Befolkningen lever i en svår ekonomisk situation. Medelklassen vände sig till Mousavi i valet. Utgången av valet skapade sedan massiva protester med uppemot tre miljoner på gatorna. Men arbetarklassen deltog aldrig i gatuprotesterna organiserat och strejkerna som är vanligt förekommande uteblev under den här perioden. Jag var i Iran under den här perioden men jag röstade inte. Jag är inte en del av dem som kännetecknar sig till den  gröna rörelsen men likt miljoner andra var jag ute på gatorna.
– Jag kunde inte sitta hemma när jag såg vad de gjorde mot systrar på gatan. Många likt mig var på gatorna utan att stödja Mousavi. Folkets situation provocerade fram protesterna, men det var långt ifrån en rörelse för Mousavi det var en rörelse mot Ahmadinejad. Men då de som satt sig som rörelsens ledare valt Mousavi som sin förebild kunde inte rörelsen utvecklas. Arbetarklassen och ungdomen vill inte dö på gatan för ytterligare en representant för regimen, förklarar Ghazal Shamloo.

Vi fortsätter att tala om den politiska situationen och kommer in på hennes egna kamp.

– Vår hemmastudio stängdes ned, polisen slog igen den. Vi kunde inte spela på gatan, men inte heller underjordiskt. Man ville ta död på alla våra sätt att uttrycka oss. Så jag åkte till Indien för att kunna utveckla min musik, men efter två år tvingades jag återvända till Iran.
– Jag blev hemma i sex månader. Men jag stod inte ut. Allt hade förvärrats. Jag bestämde mig att fly.

Ghazal Shamloo har nyligen fått ytterligare ett avslag på sin asylansökan rädslan, besvikelsen och bitterheten är påtaglig.

– Det handlar om vår rätt att leva, en rätt att leva i fred och säkerhet. Rätt till demokrati. Men vi förnekas detta.
– Vad är demokrati? Var är min rätt att leva som människa? Jag flyr för att leva. Sverige kallar sig demokrati, men jag nekas att leva här. I Iran är det den islamiska regimen som förnekar mig rätten till livet och i Sverige är det de svenska myndigheterna som nekar mig samma sak, vad gör då skillnaden mellan dem.
Vad är skillnaden mellan Sverige och Iran när det gäller min och andras rätt att överleva?

Ghazal Shamloo har bott ett år och fyra månader i Sverige och berättar att hon vidat sin syn på allt under den här tiden. Mina ögon har öppnats som det globala system vi lever i.

– Vår kamp handlar inte bara om vår egen rätt till asyl. Det handlar om vilken värld vi vill leva i. Diktatur, rasism, sexism, kvinnoförtryck. Det är vad det kapitalistiska systemet erbjuder oss. När ekonomin hotas är till och med de mest demokratiska borgare beredda att stödja fascismen för att behålla rikedomarna.

Trots rädslan för att utvisas talar om hon framtiden med stor framtidstro och hopp.

– Ingen annan är vi själva skapar framtiden. Det är en process av förändring och den startas av oss själva, när vi väl bestämt oss och går samman kommer inget kunna stoppa oss.
– De rika kontrollerar regeringarna, de skapar vår kultur, våra ideal.  Som jag sa, systemet är problemet, det kapitalistiska systemet. Vad vi behöver är revolution, en total förändring, en socialistisk revolution. De intellektuella kommer inte kunna prata bort regimen, den måste fällas, säger  Ghazal Shamloo och fortsätter:
– Kvinnor i Iran måste tro på att de kan skapa verklig frihet, det betyder självständighet, rätten till ekonomiskt oberoende, möjligheten att välja sin egen väg och styra sina egna liv. Ibland förminskas frågan om frihet till en fråga om att kasta slöjan eller rätten att rösta,  men det handlar om mer än det. Arbetarkvinnans kamp handlar om social rättvisa och ekonomisk självständighet.
– Genom att bli ekonomiskt oberoende från mannen kan kvinnan börja skapa sig sin frihet. Men religion och tradition är också ett hinder i vår frigörelse. Vi måste krossa kapitalismen, riva ned det och återuppbygga ett nytt samhälle från grunden.

Om vilka de är som bär nyckeln till framtiden säger hon:

– Bara arbetarklassen kan förändra samhället, de måste bara tro på sin styrka. När folket känner sin styrka, kvinnorna, ungdomarna och arbetarklassen reser sig då kommer världen att förändras. Men arbetarna kommer inte ge sig in i kampen om de inte tror att de kommer vinna, de kommer inte spilla sitt blod i någon annans intresse än sitt eget, avslutar  Ghazal Shamloo.

Intervju: Kristofer Lundberg

Foto: Hanna Tellholt

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s