Uruguay: Från välfärdsstat till fascistisk diktatur

50 år sedan attacken på Soledad Barett Viedma och kampen mot fascismen

1962 attackerades en ung tjej, Soledad Barett Viedma endast 17 år gammal i Uruguay. Hennes far var i politisk exil från Paraguay. Hon togs på gatan av fyra män från de fascistiska kretsarna. De försökte tvinga henne att skrika död åt Fidel, leve Hitler. Då hon vägrade ristades två stora svastikor in på hennes ben och hon misshandlades svårt. Fascisternas självförtroende hade ökat och de attackerade folk helt öppet på gatorna.

Uruguay befann sig mitt i en finanskris, i vanlig kapitalistisk ordning var det arbetarklassen som skulle betala priset för krisen. Den härskande klassen hade inget intresse för att dela med sig av de vinster de fyllt sina fickor med. Arbetarklassen formerade motståndet. Frente Amplio föddes, den 5 februari 1971 som en radikal kropp av Uruguays militantaste partier. Vänsterfronten spreds snabbt, samma år fick man 14 procent av rösterna i valet. Marken skakade under de etablerade partierna och finanskapitalet. Vänsterns enade i en front hade skapat förtroende i arbetarklassen och växte snabbt. En betydande kraft i denna front var Kommunistpartiet PCU som var en massorganisation med betydande inflytande i arbetarklassen, där fanns också andra grupper av betydande storlek som Socialistpartiet, stadsgerillan Tupamaros men även trotskisterna och radikala kristdemokrater. Men Frente Amplios stundande framgång skulle avbrytas av en kommande militärkupp 1973.

Den 27 juni 1973 tog diktaturen tog sitt grepp i landet efter att parlamentet upplöste sig själva och överlämnade makten till militären. Borgarklassens rädsla att förlora sina ekonomiska tillgångar ledde till att president Bordaberry i praktiken genomförde en kupp mot sig själv och gav militären fria händer. Detta var två och en halv månad före Augusto Pinochets militärkupp i Chile. Den härskande klassen valde att överlämna makten till fascisterna på grund av arbetarklassens ökade medvetenhet, organisering och inflytande. I skräck för arbetarklassens växande styrka och en trolig valseger för Frente Amplio eller vad de fruktade än värre, en framtida arbetarrevolution. För att forsvara det kapitalistiska systemet och sina privilegier valde borgarklassen att ge upp makten och överlämna den till fascisterna. Deras rädsla låg också i att de såg hur Allendes valseger i Chile med omfattande reformer på dagordningen kunde bli verklighet även i Uruguay.

Arbetarrevolution eller militärdiktatur?

Hotet om fascistisk diktatur hade gett varningens tecken långt innan, de fanns överallt, fascisternas seger var långt ifrån given från början, men in i det sista hoppades vänstern att de kunde ta makten på reformistisk väg genom val och på så sätt förändra samhället, ett ödestiget misstag. 1962 attackerades en ung tjej, Soledad Barett Viedma endast 17 år gammal. Hennes far var i politisk exil från Paraguay. Hon togs på gatan av fyra män från de fascistiska kretsarna. De försökte tvinga henne att skrika död åt Fidel, leve Hitler. Då hon vägrade ristades två stora svastikor in på hennes ben och hon misshandlades svårt. Soledad kände igen en av gärningsmännen men ingen rättegång inleddes och polisen ville inte ta tag i fallet. Denna typ av attacker var inte ovanligt, men Soledad blev en symbol och hennes historia spreds över landet genom media. Hennes ökade kändisskap ledde till ökade hot och hon tvingades fly till Havanna och sedan vidare till Brasilien där både hon och hennes man senare mördades 1970 respektive 1973, hon blev 28 år gammal.

Fler varningar om vad som komma skulle sågs i mordet på den kände veterinärstudenten Liber Arce tillika medlem i kommunistpartiet. Han attackerades den 12 augusti 1968 och avled två dagar senare, 28 år gammal. Skjuten, mördad för att ha kämpat mot samhällets klassorättvisor. Hans begravning förvandlades till en massiv demonstration mot fascistvåldet och 10 000 tals kom på begravningen som fyllde gatorna. Mordet på Liber Arce blev ett tecken på den inledning av kommunistjakten som sedan skulle driva 380 000 människor i exil och fängsla 10 000 tals. En vändpunkt kom då åtta stycken kommunistpartimedlemmar mördades i PCU:s partilokal. Lokalen omringades och åtta arbetarna sköts till döds. PCU var då fortfarande ett legalt part med valda representanter i parlamentet. PCU var starkt och influerade samhället på alla nivåer vilket skrämde den härskande klassen. De som inte dog direkt av militärens kulor släpades ut på gatan där de fick ligga och plågas till döds. Detta skulle bli en varning till PCU och dess medlemmar. Men PCU som var hårt ansatta av såväl fascisterna som statens väpnade styrkor inledde inte något väpnat försvar av sina medlemmar, möten eller partilokaler.

Som en reaktion mot högern repression och fascisternas ökade attacker bildades istället Tupamaros gerillan 1968. De växte fram i protest mot Uruguays korrupta styre och mot USA:s inblandning i regionen bland de som såg kommunistpartiet som dogmatiska och passiva. Tupamaros var speciellt starka på landsbygden och bland studenter medan kommunistpartiet var stark i den traditionella arbetarklassen.

Till sin hjälp mot vänsterns växande inflytande hade den Uruguayanska högern ekonomiska och militära experter från USA som stöd. En av dem var tortyrexperten Daniel A. Mitrione. Han var amerikansk polis, FBI-agent och en av CIA:s tortyrexperter dvs ”rådgivare” i Latinamerika. Mitrione hade varit stationerad i Brasilien vid Office of Publik Safety (OPS) från 1960 till 1967. Mitrione uppgift var att utbilda Brasiliens poliser i tortyr. Han blev ökänd för att använda fångar och hemlösa som försökskaniner i sina experiment.

1967 hade Mitrione återvänt till USA där han delade med sig av sina erfarenheter om antigerillakrigsföring vid Agency for International Development (AID), i Washington DC. 1969 skulle han återigen stationeras i Latinamerika, denna gång i Uruguay. Där blev hans uppgift tortyr av politiska fångar. Fruktansvärda tortyrmetoder i Uruguays fängelser blev under hans tid rutin. Fångar som överlevde vittnar om att förhållandena i fängelserna förvärrades brutalt under Mitriones ledarskap. Rapporter visar att tortyren i Uruguay blev så normal att det snarare var regel än undantag att tortera politiska fångar från PCU, Tupamaros och andra.

Men Tupamaros skulle så småningom slå tillbaka. Gerillan kidnappade Mitrione den 31 juli, 1970. De förhörde honom om hans tortyrarbete i Uruguay, hans förflutna i Brasilien och om USA:s inblandning i Latinamerika. De meddelade senare myndigheterna att de skulle släppa Mitrione i utbyte mot 150 Tupamarosmedlemmars frigivning. Militärledningen och USA:s regering vägrade förhandla. Mitrione hittades senare död i en bil, skjuten i huvudet.

En orgie i våld släpptes ut riktad mot arbetarklassens avantgarde. Paramilitära grupper etablerades i början av 70-talet, dödskvadroner, en form av säkerhetspolis att jämföra med nazistiska SS. De etablerades för att göra slut på vänstern. Våldet fortsatte sedan att eskalera 1971, 72 och 73 fram till stadskuppen. Ledarna från Kommunistpartiet, facket och de sociala rörelserna mördades och försvann. 230 personer av de som rövades bort under diktaturtiden är än idag försvunna. Det innebär 230 familjer som aldrig fått svar. De rövades bort på gatan, i hemmet, på upplösta möten och sågs aldrig mer. Än idag hittas massgravar med ben av oidentifierbara kroppar. Bland dem flera barn som kidnappades. Vissa av de kidnappade barnen hamnade troligen i nya hem hos barnlösa högt uppsatta politiker, militärer och näringslivspampar.

Arbetarklassen svarar med generalstrejk

När parlamentet upplöste sig själva och överlämnade makten till militären den 27 juni 1973 svarade arbetarklassen med en total generalstrejk och fabriker och arbetsplatser ockuperades. Massdemonstrationerna avlöste varandra och studenterna ockuperade universiteten. I hela landet fanns motståndsgrupper. Den 9 juli möttes demonstranter av brutal repression och besvarade denna, gatustrider och barrikader restes i Montevideo. Efter en lång konfrontation mellan demonstranter på ena sidan och polis och militär på den andra splittrades demonstranterna. Kampen mot kuppen pågick fram till den 12 juli, då krossades ockupationerna och rörelsen hade blodigt slagits tillbaka. Flera 100 hade dödats och 1 000 tals fängslats.

Efter detta blev det omöjligt med att samlas offentligt mot diktaturen. Grupper på fler än tre upplöstes, militär ockupation skedde i de centrala delarna av städerna och på nyckelarbetsplatser. Träden efter avenyn och kända parker sågades ned för att lättare hålla uppsikt med helikopter mot folksamlingar. I takt med detta intensifierade Tupamaros sina väpnade attacker. De menade att de fredliga protesternas tid var förbi, nu skulle våldet besvaras med samma medel och det revolutionära kriget inledas för att bekämpa fascisterna. Även PCU tvingades nu att bilda en militär gren, dels som försvar av partiet men också för att inte tappa medlemmar till Tupamaros.

Under hela 70 talet försökte man göra motstånd. Informationskampanjer och propaganda slutade aldrig. Solidariteten mellan arbetarfamiljer var total. Man samlade pengar till familjer vars försörjare fängslats, tog hand om fängslade politiska aktivisters barn. Underjordiska tryckerier spred olagliga flygblad och tidningar. De personer som avslöjades försvann spårlöst.

USAs hjälpande hand

Uruguay blev snabbt det land i världen med flest politiska fångar per capita. Bara under en enda militärrättegång i Montevideo dömdes 4 300 personer samtidigt. I fängelserna torterades fångarna av militär tränad av USA och CIA. Tortyren var rutin. Fängelserna fylldes med politiska aktivister och hotell i Montevideo förvandlades till militärkaserner.

De stora fängelserna räckte inte till. Runt om i landet men framförallt i Montevideo sattes så kallade ”tillfälliga” fängelser upp, dessa var permanenta under hela diktaturen. I San Jose 50 kilometer utanför Montevideo invigdes ett sådant den 1 oktober 1972, ett kvinnofängelse. Från 1972 och fram till 1985 fängslades där 2 873 politiska fångar. 1 400 av dem satt där permanent under de 13 åren. I förorten Punta de Reiles 15 kilometer från Montevideo sattes ett tillfälligt fängelse upp redan 1968 där fängslades 400 kvinnor fram till 1973 och fördes därefter till en ny närliggande militärbas där gripna politiska fångar hölls mellan 1973 och 1985. Under den tiden fängslades 700 kvinnor där. I kvinnofängelserna var våldtäkter en del av tortyren. Den 4 mars 1985 flyttades de sista 26 fångarna till centralfängelset där de friades mellan den 10 och 14 mars. I landet fanns över 20 000 politiska fångar under diktaturtiden.

Bland de som inte fängslades tvingades många i exil. Från 1963 till 1985 gick totalt 380 000 uruguayaner i exil. Många flydde till en början till Chile där Allendes socialistiska regering vunnit valet, men efter militärkuppen gick man med i motståndsgrupper eller fick fly på nytt. Andra hamnade i Argentina, Venezuela och México men allt medan militärdiktaturerna tog makten i Latinamerika fick man fly till Europa och Asien. Många högt uppsatta PCU-medlemmar hamnade i Sovjetunionen, Östtyskland och på Kuba. De politiska grupperna placerade strategiskt ut ledare i flera europeiska länder, dels av säkerhet och också för att inleda politiska solidaritetskampanjen i exil.

Motståndet och de folkliga protesterna växte under 80 talet mot diktaturen och med sociala krav. Arbetslösheten och lönerna stod i förgrunden och med krav på frihet och demokrati. Ett tecken på vilken organisering som fanns sågs 1979, då var pressen underifrån så stark att till och med borgarpressen La Plaza började ge utrymme åt Frente Amplio och nyhetsspalter mot diktaturen.

1982 växte sakta utåtriktade manifestationer fram mot diktaturen igen, organiseringen ökade återigen. Under hela tiden sedan militärkuppen hade motstånd mot diktaturen pågått men inte i masskala. Det fanns olika typer av motstånd. Fackligt motstånd med strejker och ockupationer och ett väpnat motstånd från framförallt Tupamaros. Samt det politiska motståndet av de politiska partierna.

1982 var militärledningen så pressade att de utlyste vad de kallade för demokratiska val. Men dessa ”demokratiska val” äga rum utan att vänstern fick ställa upp. Liber Serergenivan var en tongivande person inom vänstern, han hade tillhört armen men ställde sig på motståndsrörelsens sida efter kuppen och blev en talesperson för Frente Amplio. Han uppmanade från sin fängelsecell på en blankröst i valet. Att rösta blankt var efter beslut olagligt i valet men när rösterna på valdagen räknades fanns 85 373 blanka röster, vilket visade på vänsterns inflytande.

Den uruguayanska fackföreningsrörelsen tillhör Latinamerikas äldsta och traditionellt starkaste och var en avgörande del i att tvinga bort militären från makten. 1983 växte rörelsen och nådde sin höjdpunkt. För första gången på 10 år lyckades man organisera en demonstration i samband med 1 maj, arbetarklassens historiska högtidsdag. Parollerna var högre löner, rätten till arbete och frigivande av politiska fångar. Demonstrationen organiserades av den fackliga centralorganisationen PIT-CNT tillsammans med de sociala rörelserna. Demonstrationen var högljudd med arbetarmassorna som slog på kastruller. Arbetarprotesterna gav inspiration till studenterna och under september 1983 organiserade studenterna vad de kallade en motståndsvecka med avslutande manifestation. Demonstrationen samlade 80 000 personer, vilket blev en vändpunkt, rädslan hade sakta försvunnit och repression var inte tillräckligt för att stoppa rörelsen framväxt. Den 9 november samlades 400 000 i en demonstration organiserad av studentfederationen, fackföreningarna, vänstern och de sociala rörelserna mitt i hjärtat av Montivideo. Detta blev början på slutet för diktaturen. Parollen var För Uruguay, För demokrati, Rättvisa nu, Släpp alla politiska fångar. Demokratin vanns tillbaka av arbetarrörelsens växande styrka och organisering 1985. Men marknadens diktatur skulle bestå.

Välfärden slogs sönder

Uruguay som redan under 1920-talet hade vuxit fram som en av de första välfärdsstaterna i världen hade byggt upp en väl fungerande och gratis skola, sjukvård och socialförsäkringssystem. Det växande välståndet finansierades av den omfattande exporten av kött och jordbruksprodukter till USA och Europa. I början av 1900 talet genomfördes sociala reformer som världen dittills inte skådat. Välfärdsstaten byggdes upp med åtta timmars arbetsdag, sjukpenning, fackliga avtal, stöd till ensamstående mödrar, motsvarande a-kassa. Allt detta slogs sönder av den nyliberala politiken som etablerades under åren av militärdiktatur.

Fascisterna hade kunnat stoppas

12 år av brutal diktatur hade kunnat hindras. Kommunistpartiet hade innan diktaturen omkring 30 000 medlemmar och ungdomsförbundet lika stort, detta på en befolkning av 3 miljoner. De hade all möjlighet att organisera en massiv motståndsrörelse. När deras medlemmar började att mördas och försvinna skulle en försvarskampanj ha inletts. En beväpning av rörelsen för självförsvar. Men PCU tvekade. Istället var det Tupamaros som förde den väpnade kampen. De hade inte den ställningen i arbetarrörelsen som PCU hade, istället blev deras bas bland studenter och på landsbygden. Tupamaros växte sedan till att bli en stadsgerilla med över 2 000 soldater och ytterligare 5 000 stödmedlemmar, men de saknade den plattform i arbetarklassen som kommunisterna hade. Det var inte brist på heroism, varken hos kommunistpartiets medlemmar eller i arbetarklassen i stort som ledde till nederlag. Men de saknade en medveten revolutionär ledning med internationalistiskt program som kunde leda kampen framåt till seger.

Att besegra militären hade varit helt möjligt genom att organisera arbetarklassens beväpning och sätta upp kommittéer för arbetarklassens självförsvar. Ett väpnat självförsvar för att försvara strejker, demonstrationer och ockupationer. Detta samtidigt som man skulle ha vädjat till arbetarklassen i närliggande länder om stöd. En massiv motståndsrörelse i Uruguay skulle också ha kunnat förändra förutsättningarna i Chile som också vid tidpunkten befann sig i ett varnande situation. Där var medvetenheten om hotet högre och det var arbetarna som krävde vapen för att försvara sin regeringen. Men Allende trodde in i det sista att han hade militären på sin sida. Istället segrade diktaturen i Uruguay och sedan i Chile samma år. Arbetarklassens nederlag öppnade upp för en tid av militärdiktatur och död och nyliberalismens förödande utbredning på hela kontinenten.

Efter militärregeringens fall 1985 återtog Coloradopartiet makten men kraftigt försvagade på grund av dess band till diktaturen. Regeringen tog snabbt efter den nyliberala politik som införts under diktaturåren. Ett politiskt tänkande med Ronald Reagan och Margret Thatcher som förebilder och långt ifrån den välfärdsmodell som Uruguay kännetecknats med. Den viktigaste delen av den nya regeringens politik var att privatisera de statliga bolagen.

Den organiserade vänstern lyckades inte utmana högern, deras kadrer var mördade eller fördrivna på flykt. Arbetarklassen har ännu inte återhämtat sig från de svarta åren. Det skulle dröja till den 31 oktober 2004 för vänsterfronten Frente Amplio att segra i presidentvalet med 51 procent av rösterna. De övertog sedan makten den 1 mars 2005. I presidentvalet 2009 vann José Mujica, senator och tidigare ledare för Tupamaros som satt fängslad under sammanlagt 14 år. Valet av Mujica ses som en tydlig vilja om en vänstersväng i den Uruguayanska politiken. Om ett år stundar ett nytt presidentval i Uruguay. För den revolutionära vänstern idag handlar det om att kämpa för att FA går till val på ett socialistiskt program och ett brott med kapitalismen. För att föra fram kravet bör man organisera sig i ett revolutionärt block beredda att bryta med fronten om de inte bryter med den nylibarala politiken och i så fall inleda uppbygget av ett nytt socialistiskt arbetarparti.

Kristofer Lundberg

Montevideo

Annonser

En reaktion på ”Uruguay: Från välfärdsstat till fascistisk diktatur

  1. Carlinge Wisberg

    Sån här händelser tas aldrig upp av våra svenska likriktade medier ytterligare ett skäl till varför det behövs en stor socialistisk arbetartidning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s