Friskolorna plundrar den kommunala skolan

En gång20120826-230546.jpg var den svenska skolan i topp gällande elevernas resultat och trivseln var hög hos barnen. Idag blir resultaten sämre och sämre. Samtidigt trivs eleverna allt mindre i skolan och vi rasar i internationella mätningar gällande kunskapen. Men det finns svar på varför skolan i Sverige inte längre håller måttet.

Trots sjunkande resultat och minskad trivsel i skolan pratas det internationellt om den ”svenska modellen”. Det är främst borgerliga politiker i Storbritannien och USA som vill ta efter. Men till och med dessa skruvar sig i frågan gällande privata vinster på skattebetalarnas bekostnad. Det är just detta som sker i Sverige idag. Riskkapitalister, företag eller ja vem som helst som väljer att driva en skola, kan idag plocka ut skattebetalarnas pengar rakt ner i egen ficka. Detta är vi i Sverige enda land i världen som tillåter.

Även om det fanns brister i den statliga, ålderdomliga skolan som sträckte sig in på 90-talet så kommer varken dagens traditionellt borgerliga regering eller oppositionen inom Socialdemokraterna ifrån att vi bland annat halkat från plats tre till nitton i läsförståelse enligt internationella mätningar, att var tionde elev inte når godkänt i kärnämnena, att var fjärde elev går ut 9:an med icke godkända betyg och att det 2010 var 13 476 elever som saknade behörighet att söka till gymnasiet.

Att 67 000 unga under en fem års period eller över 120 000 personer under en tio års period, inte ges möjlighet till en vidareutbildning efter grundskolan vore inget annat än en politisk skandal och detta är var vi är på väg.

Istället för att prata om lärande, olika pedagogiska inriktningar eller föra en dialog med personalen om vilken skola vi vill ha, pratar politiker och tjänstemän om barnen som siffror på ett papper. Konkurrenskraft, kunder och kostnader är ord som i den politiska debatten går före kunskap, måluppfyllelse, trivsel och behov.
Det fria skolvalet har gjort eleverna till en vara, med ett värde. Friskolorna lockar elever med egna bärbara datorer, flashiga reklamfilmer och indirekt högre betyg. Man konkurrerar ut den offentliga skolan, tar elever och plockar ut skattepengar i vinst.

Elevernas välbefinnande i skolan kan inte heller ses som godkänt. Inför höstterminens start rapporterade Friends sin årliga rapport, där det framgår att var femte elev i årskurs 6-9 känt sig kränkt i skolan under det senaste året. Utbildningsminister Jan Björklund kommenterade rapporten i TV4-Nyheterna:
– Skolväsendet måste bli bättre både på att upptäcka och att förebygga mobbning. Och det är ett vuxenansvar att se till att prata om mobbning med barnen samt vidta åtgärder, sa Björklund.

20120826-231150.jpg
Detta kan ju tyckas och många också skriva upp på, men som så många gånger tidigare vräker utbildningsministern ur sig tomma ord och lägger än mer arbete på en hårt arbetande yrkesgrupp, vars arbetsuppgifter idag inte ryms innanför arbetsschemat, samtidigt som han mellan raderna påstår att dagens lärarkår inte arbetar tillräckligt mot mobbning eller inte tar sitt ansvar i korridorer och på skolgårdar.

I skolan måste finnas annan personal än lärarna som kan ta sig tid att lösa konflikter, se, lyssna och finnas där för eleverna, även mellan lektionerna. Personalen gör idag så gott de kan, men tiden räcker inte till. Att diskutera bristerna inom skolan idag utan att prata om lärarnas arbetssituation är en oerhörd miss. Därför är lärarnas avtalsrörelse som återupptas i höst av yttersta vikt att följa och stödja av allmänheten.

Lärare vittnar hur nya läroplanen gett dem mer arbetsuppgifter, samtidigt som de har lika många lektioner och kanske till och med mindre planeringstid. Allt ska dokumenteras och individuella utvecklingsplaner ska skrivas regelbundet kring varje enskild elev. Men till vilken nytta då elever i slutändan inte får den hjälp de behöver.

I slutändan saknas det pengar och allt oftare hör vi politikerna, rätt och riktigt beskylla friskolorna för den ständigt minskade budgeten. Men vad görs åt saken? Politiskt sett, ingenting.

20120826-230424.jpg

Björklund pratar om kostnadsfria lösningar för den svenska skolan, ”Mer ordning och reda, bättre disciplin och resultaten ska upp”. Men hur skall ordningen återställas, hur skulle vi få en ökad disciplin och hur ska resultaten höjas?
Skulle man fråga lärarna och annan skolpersonal skulle svaret vara ”mer resurser”. Men som i många andra fall lyssnar man inte till dem på golvet.

För att citera en lärare i Angered, Göteborg under en av flera demonstrationer de senaste åren: ”Om en pilot säger att ett plan inte bör lyfta i planets skick, på grund av väderförhållandena eller av annan orsak, lyssnar man. Om en läkare säger att en operation bör undvikas på grund av patientens hälsa, lyssnar man, men då lärare signalerar om en ohållbar situation, lyssnar man inte!”

Dryga 20 år efter kommunaliseringen av skolan, står det i alla fall klart att Lärarnas Riksförbund hade rätt i sin varning gällande ”ökade klyftor mellan olika skolor”. Att många kommuner inte klarar av att driva skolan och ge eleverna en likvärdig utbildning står klart. Samtidigt som staten överlämnar ansvaret på kommunerna så minskar pengarna till kommuner och landsting.
Resultatet har blivit att det inte finns en svensk skola att tala om, utan flera och vilket betyg och kunskap du får handlar om var du bor. Skillnaden är stor inte bara mellan stadsdelar utan även mellan stad och landsbygd.

Elever i storstäders ytterområden, med helt annan socioekonomisk bakgrund och studievana i hemmet än barn i välbärgade områden med akademiska föräldrar, har självklart inte samma möjlighet till utbildning.
Samtidigt som den kommunala skolan tappar resurser där de behövs som mest, tappar också redan eftersatta skolor elever i och med det fria skolvalet. Föräldrar som väljer (eller ibland tvingas) att sätta sina barn i en fristående skola tar dessutom den skattefinansierade elev/skolpengen med sig.

Sedan den första friskolan startades 1989 i Drevdagen, Dalarna har systemet urartat. I Dalarna hade man tanken om en byaskola, med lite annan pedagogik än den statliga, fyrkantiga och i många avseenden ålderdomliga skolan.
Man pratade om att den katolska kyrkan moderniserats mer på 100 år än den svenska skolan.

Lärarkåren stod splittrad i frågan kring kommunalisering, men många såg detta som en välbehövlig förnyelse och ”öppning” av skolan, pedagogiken, sättet att lära och lära ut. Vad ingen visste var att hela 90-talet skulle präglas av massiva neddragningar.

Den borgerliga regeringen är precis som lärarkåren var, splittrad i frågan huruvida skolan ska vara kommunal eller statlig. Björklund förespråkar ett förstatligande, medan Reinfeldt vill fortsatt se skolan i kommunal regi. Att säga att problemet med dagens skola enbart handlar om kommunaliseringen, är lika fel som att säga att enda lösningen är ett förstatligande.
Rättvisepartiet Socialisterna står för ett förstatligande av skolan, då det under den formen är lättare att reglera att eleverna får den skola de har rätt till. Det är lättare att kräva att de pengar som krävs skjuts till. Då ansvaret lämnats över till kommunerna är det uppenbart att det inte är en likvärdig skola åt alla.

Vi ser dock inget självändamål med ett förstatligande, utan morgondagens skola måste formas i dialog med berörda yrkesgrupper inom skolan och dess fackliga organisationer på bästa demokratiska väg, där behoven får styra.

Ansvariga för det som idag sker i svensk skola idag är inga andra än Alliansregeringen tillsammans med Socialdemokraterna och deras respektive samarbetspartier.
Såväl dagens skolpolitik, som kommunaliseringen av skolan, för att inte tala om friskolereformen måste ses som ett politiskt misslyckande och diskuteras, men framförallt förändras därefter.

Tre år efter friskolan i Dalarna, i samband med friskolereformen fanns cirka 90 fristående grundskolor. Höstterminen 2010/11 var 741 av landets 4 626 grundskolor och 489 av landets 1015 gymnasieskolor fristående. Detta motsvarar 16 respektive 48 procent. 2010 omsatte de största friskolekoncernerna i Sverige 3,4 miljarder.
Flera friskolor i Sverige ägs också av utländska riskkapitalbolag.
Man kan ju själv tänka vad 3,7 miljarder exempelvis hade betytt för de 13 476 eleverna som inte var behöriga att söka in på gymnasiet.

Vems flumskola?
De borgerliga partierna brukar prata om den svenska flumskolan. Till detta syftar man bristande disciplin, dålig ordning och reda och låga resultat. Att detta beror på ständigt pågående nedskärningar blundar man medvetet för.
Men vad är flummigare än dagens närvarofusk, betygsfusk, flera timmars dataspelande per dag eller särskilda avtal om munkavle gentemot media?

SVT har tidigare uppmärksammat detta i dokumentärserien, ”Världens Bästa Skitskola”. Där granskade man en av de stora friskolekoncernerna, John Bauer Gymnasiet. Koncernen äger 30 skolor i Sverige med över 12 000 elever och omsätter ensamma 1 miljard per år.
Detta system försvaras av såväl borgarna som socialdemokraterna.

Att borgarna och regeringen som representerar en minoritet och de allra rikaste i Sverige, försvarar detta, är inte konstigt.
Men att det så kallade arbetarpartiet försvarar ett system där man rånar den kommunala skolan till förmån för riskkapitalister, som inte allt för sällan placerar pengarna i skatteparadis som Guernsey, visar inte bara den kris som det tidigare arbetarpartiet står i, utan också den kris som väntar 100 000-tals elever om detta tillåts fortsätta.

20120826-231410.jpg

Som skrivits tidigare är det inte ovanligt att kommunala socialdemokratiska politiker skyller nedskärningar eller stängda skolor på friskolesystemet ”som tar våra elever och dess pengar”.

Ett exempel är Håkan Linnarsson, ordförande i Göteborgsförorten Angereds Stadsdelsnämnd, som inför höstterminen stängde ner två skolor med detta argument.
Man uppgav att uppåt tusen elever fattas i Angereds skolor, där många gått till friskolor.

Men som den lokala socialdemokraten stångades med föräldrar, elever, lärare och annan personal för att få sin vilja fram, har man aldrig skådat internt i det socialdemokratiska partiet mot friskoleeländet. Om Linnarsson med flera som säger sig vara emot detta tog striden inom socialdemokratin 20120826-230646.jpgkanske vi, utan att ge några illusioner, se en förändring efter valet 2014.

Men självklart vill inte Linnarsson eller andra så kallade motståndare till friskolorna ta striden mot partikamrater som Ole Salsten som är s-politiker i Kungsbacka och flerårig delägare av en annan friskolekoncern, Baggium. Salsten plockade tillsammans med sin kompanjon ut 87,4 miljoner mellan 2003 och 2009 plus dryga miljonen per år i lön. Därefter gjorde man en vinst på 253 440 000 kronor då man sålde, något som också framgick i SVT:s Världens Bästa Skitsola.

LO-kongressen tog ett viktigt steg i kampen för en vinstfri välfärd. Uppskattningsvis röstade ¾ av kongressen mot ledningens yrkande på ett avslag av motionen för en vinstfri välfärd.
Detta måste ses som en mätning av vad det svenska folket tycker om privata vinster i skola, vård eller omsorg. LO borde lyssna till den starka opinionen och mobilisera sina medlemmar till strid.

Första steget mot en vinstfri välfärd är att stödja protesterna och sprida uppropet för en ”Välfärd utan vinst” och demonstrera dagen innan riksdagens öppnande den 17 september.

Johannes Lundberg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s