Därför fortsätter Svarta Pantrarna att inspirera

Svarta Pantrarna, eller ”The Black Panther Party – for self defence” som hela namnet lydde, startade 1966. Svarta Pantrarna var den ­största och starkaste svarta revolutionära organisation som existerat i USA, vars ledning också såg sig som socialister.
De blev kända över hela världen för att med vapen i hand stå upp mot polisbrutaliteten. Deras svarta skinnjackor, baskrar, uniformer och militärliknande parader skrämde makthavarna.
Men Pantrarna arbetade med så mycket mer. Deras huvudarbete låg i omfattande sociala projekt i svarta områden, som gratis frukost till barn, sjukvårdskliniker och gratis kläder och skor till barnen – med krav på ett samhälle som skulle garantera detta.

Det var framförallt de sociala projekten i en tid av våldsam social jäsning bland de fattiga svarta i storstäderna som gjorde att Pantrarna kunde växa till en organisation med som mest 5 000 heltidsaktivister organiserade i 45 partiföreningar runt om i hela USA. När partiet var vid sin höjdpunkt 1968-1969 gavs veckotidningen The Panther ut i en upplaga på 250 000 exemplar, alla ville veta hur Pantrarna ställde sig i olika frågor och läsa rapporter från deras arbete.
Opinionsundersökningar visade att Pantrarna stöddes av 25 procent av den svarta befolkningen och av hälften under 25 år. Hundratusentals såg sig som pantrar. Det var mot den bakgrunden som FBI och dess chef J Edgar Hoover såg dem som det största hotet mot rikets säkerhet. FBI gjorde också allt som stod i dess makt för att krossa Pantrarna.

För att förstå Pantrarnas snabba tillväxt måste man se till varför Pantrarna var så annorlunda än andra organisationer och fortsätter att inspirera nya generatio­ner av fattiga och förtryckta runt om i världen.
Pantrarna startade som ett direkt resultat av den massiva afroamerikanska medborgarrättsrörelse som redan hade varit igång under flera år. Denna hade framförallt varit baserad i söder och runt kraven mot rasåtskillnad och diskriminering, som att de ­svarta inte fick sitta bland de vita i den främre delen av bussen. De hade inte heller tillträde till samma caféer, skolor, väntrum och restauranger som de vita.
Hundratusentals svarta hade sedan mitten av 1950-talet och bussbojkotten i Montgomery mobiliserats under ledning av framförallt metodistpastorn Martin Luther King till demonstrationer, ”sit in’s” och andra civilolydnads­aktioner.
Trakasserier från polisen, rikta­de mord från KKK eller andra ­vita rasister var vanligt förekommande mot de svarta och medborgarrättsaktivister som stödde de svartas sak. De fick motta riktade attacker och regelrätta mord, samtidigt som medborgarrättsrörelsen predikade pacifism och ickevåld.
Jämsides med medborgarrättsrörelsen växte en, om än mycket mindre grupp än Kings rörelse, fram kallade Black Muslims. Gruppens ledande propaganda gick ut på svart nationalism och separatism snarare än integration. De var definitivt motståndare till ickevåldsideologin.
Detta var en sekteristisk rörel­se och deras ”radikala” teori gick dessutom ut på att inte delta i protester organiserade av andra än dem själva. Detta ­sekteristiska arbetssätt var också ett verktyg för deras ledare att behålla kontrollen över medlemmarna, av rädsla för att de skulle påverkas av de andra organisationerna eller av massrörelsens dynamik.

Malcolm X som till en början varit anhängare av Black Muslims bröt med gruppen. Malcolm X insåg såväl begränsningarna med dr Kings rörelse och deras pacifism som med den separatistiska linje som Black Muslims förde.
Malcolm X började efter att ha lämnat den svarta nationalismen och Black muslims inse att man för att bekämpa rasismen och kämpa för lika rättigheter också måste utmana samhällets funda­mentala förtryck, kapitalismen. Han insåg att man var tvungen att tala om sociala och ekonomi­ska frågor och att rasismen också var en klassfråga. Malcolm X blev känd som den förste svarta ledare som tydligt kritiserade kapitalismen som system. Detta var en linje som ingen av de tidigare svarta ledarna hade tagit upp.
Svarta Pantrarna hämtade sin revolutionära ideologi och militans från Malcolm X, som dödades i ett attentat 1965. De bestämde sig för att de skulle genomföra hans program och ge hans filosofi ett liv.
Svarta Pantrarna byggdes upp på initiativ av Huey P Newton och Bobby Seale, som nu i början av maj har inbjudits till Göteborg på initiativ av förortsungdomarna i ”Pantrarna” i Biskopsgården.

Medborgarrättsrörelsen hade påverkat det svarta samhället, allt fler var beredda att kämpa för sina rättigheter. Huey P Newton och Bobby Seale var inga undantag. Bobby Seale var medlem i Revolutionarty Action Movement och både Bobby och Huey var aktiva i radikala studentgrupper på universitetet och såg sig som socialister.
Svarta Pantrarna hamnade snabbt i konflikt med andra av de svarta grupperna och var till exempel en av de hårdaste kritikerna av svart nationalism.
Pantrarna förklarade tydligt att det var en återvändsgränd att utpeka alla vita som fiender och jämställa en rasistisk vit med en antirasistisk vit.
Medan de svarta nationalisterna propagerade att en svart och en vit inte kunde vara vänner svarade Pantrarna att det var en klassfråga. Fienden var kapitalisterna och de politiker som använde rasismen som redskap för att försvara sitt system.
Pantrarna konstaterade att vit kapitalism inte kunde bekämpas med svart kapitalism. Den ­svarta och vita kapitalisten har mer gemensamt med varandra än med den svarta eller vita arbetarklassen.
Bobby Seal och Huey P Newton i Svarta Pantrarna tog tydligt avstånd från den svarta separatismen och argumenterade för att det var den sociala och ekonomiska politiken orsakad av kapitalismen som var roten till rasis­men, ”You can’t have capitalism without racism”, som Malcolm X hade uttryckt det.
Den svarta kampen måste därför enligt Pantrarna vara en revolutionär kamp för att kasta av sig de maktstrukturer som kapitalismen innebär. Endast då kan de svarta nå den frigörelse som de kämpar för.
Medborgarrättsrörelsens kamp hade tvingat regeringen till eftergifter. De tillät nu svarta kongressmän, borgmästare, senatorer, företagschefer och liknande. Men vad förändrade detta för de fattiga svarta? Någon förändring för den svarta arbetarklassen till det bättre hade inte ägt rum. Den svarta arbetslösheten var högre 1966 än 1959.

Det första sociala programmet som Pantrarna organiserade var gratis frukost till fattiga barn. Många medlemmar kom in i partiet på den vägen.
Pantrarna gick ut för att be om mat hos matbutiker och affärsmän. De butiker som ­vägrade att ge till och med ett litet bidrag till frukostprogrammet blev bojkottade och flygblad producerades för att delas ut utanför ­butikerna om att de inte vill ge stöd åt fattiga barn.
Pantrarnas medlemmar startade klockan 6 på morgonen med att förbereda frukost, duka fram maten, sjunga ­revolutionära sånger med barnen och sedan städa undan för att därefter gå runt och be om mat i butikerna för dagen efter.
Deras kamp för mat åt de hungriga barnen, liksom för kläder, sjukvård, grundläggande skolutbildning o s v var relaterat till befolkningens behov och visa­de att det går att förändra med organisering.
Många missförstod politiken som att det bara var ett reformprogram. Men Bobby Seale förklarade att det inte var ett reformprogram utan ett revolutionärt program för att förändra samhället – kopplat till en organisering för att förändra samhället i grunden. Ett reformprogram är organiserat av det existerande exploaterande samhället för att lura befolkningen att inte resa motstånd, sa Seale.

Pantrarna insåg att kampen måste föras vidare från att bara handla om integration till att ta upp de sociala och ekonomiska problem som folk hamnar i, i sin vardag.
Pantrarna var den första svarta organisationen i USA som hade en klar analys om vilket samhälle de levde i. Ett samhälle där en liten överklass kunde behålla de verkliga frukterna av det obetalda arbetet från arbetarklassen.
De använder helt enkelt sin politiska makt för att exploatera majoriteten av befolkningen.
För att försöka marginalisera Pantrarna och stoppa radikalise­ringen bland de vita ­ungdomarna spreds lögner om Pantrarna som rasister.
Bobby Seale förklarade:
– Vi bekämpar inte rasism med rasism, vi bekämpar rasism med solidaritet, vi bekämpar inte den exploaterande kapitalismen med en svart kapitalism. Vi bekämpar kapitalismen på socialistisk grund och vi bekämpar inte imperialismen med en ny imperialism utan med proletär internationalism.
För att kunna förverkliga detta behövdes ett aktionsprogram, ett politiskt program. Det blev det första för Huey P Newton och Bobby Seale att ta fram:
I oktober 1966 lanserade de ett tiopunktsprogram som bland annat innehöll krav på full sysselsättning och kompensation för slaveriet, anständiga bostäder och en god utbildning som också ger en sann bild av de svartas historia.
Programmet ställde också krav på rätten att vägra militärtjänst för en vit rasistisk regering och ett omedelbart stopp på polisbrutaliteten och mördandet av svarta.
Vidare krävdes frihet åt alla svarta fångar, och att svarta som åtalas ska dömas av en jury från sitt eget folk och samhälle, enligt USA:s konstitution.
Den tionde punkten kopplade en sammanfattning av de ­sociala kraven på jord, bröd, bostad, utbildning, beklädnad, rättvisa och fred till kravet på en FN-övervakad folkomröstning där den svarta kolonin i USA får avgöra sin nationella framtid.

Så snart programmet hade tryckts upp gav de första medlemmarna hela sin inkomst till att hyra en gammal butik som bas för att bygga organisationen.
Möten hölls varje vecka och politisk skolning utgjorde grunden för Pantrarna.
Regler för medlemmar var stenhårda vad gäller droger och kriminalitet. Medlemmar som ägnade sig åt detta fick en ­möjlighet att sluta eller uteslöts.
Partiet började snabbt att växa genom att arbeta med folket på gatorna och i samhället.
Pantrarnas snabba framgångar och aktiviteter samt deras progressiva hjälpprogram och växande inflytande på den vita såväl som på den svarta arbetarklassen skrämde den amerikanska staten.

I Chicago brände polisen ned hela lagret för matprogrammet. Attackerna såg olika ut. Skottlossning mot deras partihögkvarter, riktade mord mot deras ledare, påhittade anklagelser om brott, iscensatta brott som de dömdes till fängelse för.
Under år 1969 intensifierades attackerna på Pantrarna. 25 av dess medlemmar mördades.
Men FBI:s operationer gick längre. Vid sidan av konstanta gripanden infiltrerade FBI Pantrarna och iscensatte kriminell verksamhet, vilket enligt Pantrarna var förbjudet. Pantrarna som var stenhårda motståndare till droger och kriminalitet drabbades av intriger och rivalitet.

Kvinnornas roll inom Pantrarna var viktig. Vid en tidpunkt utgjorde kvinnorna 70 procent av medlemsantalet. Ändå var det mest män som utformade politiken, talade och tog på sig rollen som ledare. Men kvinnorna krävde sin rätt, tog strid och fick stöd av Pantrarnas högsta ledare Huey P Newton och Bobby Seale. Man kan inte bekämpa rasismen men försvara sexismen, förklarade de.
Medlemsantalet i Pantrarna var som mest 5 000, men detta var 5 000 heltidsrevolutionärer. Det kan verka lågt, men med tanke på vad de uppnådde och kunde göra är det imponerande. Men att det krävdes av medlemmarna att engagera sig heltid i partiet gjorde att man stängde ute många potentiella medlemmar.
Bara arbetslösa hade möjlighet att gå med, arbetarklassen stängdes således utanför. Detta var ett av Pantrarnas största misstag, då tiotusentals om inte hundratusentals svarta arbetare såg sig själva som Pantrar.
Samtidigt som man imponeras av den självuppoffring som Pantrarnas medlemmar stod för hade de kunnat nå längre om de hade organiserat arbetare, studenter och elever.

Organisationsmodellen inspi­rerades av den kinesiska och kubanska revolutionen, som såg gerillan och en liten beväpnad medveten förtrupp som revolutio­nens avantgarde snarare än en organisation med fast massförankring i arbetarklassen.
Genom att studera lagen kunde Pantrarna på ett skickligt sätt ta sig ur situationer där polisen försökte gripa dem utan anledning.
Beväpningen måste ses mot bakgrund av både våldet i det amerikanska samhället och rättigheterna att bära vapen. Pantrarna klargjorde att det handlade om en beredskap för självförsvar. De var inte ute efter skottlossning eller krig med polisen, men var beredda att försvara sig själva och sina områden mot polisen och rasister om de blev attacke­rade. De hyllade Malcolm X ord ”By any means necessary”, med vilka medel som än krävs.
Varje gång de stoppade polis­brutalitet tog de tillfället i akt att dela ut flygblad, visa vilka de var och värva medlemmar som ville ansluta sig.
Vissa kom till kontoret bara för att få ett vapen och en svart uniform. När detta hände förklarade Pantrarna helt enkelt att den svarta kampen för frihet var så mycket mer än att plocka upp ett vapen. Den första uppgiften var att utbilda sig politiskt, den andra att utbilda andra om hur man organiserar sig, bygger partiet, säljer tidningen och delar ut mat. Den som inte först gjorde detta skulle inte få någon vapen­utbildning.

På detta sätt ville de försäkra sig om att medlemmarna förstod Pantrarnas uppgift och att de hade en balanserad bild av vad det var fråga om.
Ändå hade frågan om beväpning två sidor. Å ena sidan blev det en attraktionskraft för de svarta som såg en organisation som stod upp för sitt område och slog tillbaka mot den rasistiska staten. Å andra sidan isolerade det pantrarna från breda skikt av arbetare som såg Pantrarna som en paramilitär organisation snarare än ett parti.
Problematiskt blev det också att det attraherade kriminella som såg en möjlighet att få tag i vapen.
Bobby Seale säger själv att den militaristiska stilen kan ha varit ett av Svarta Pantrarnas största misstag.
Organisationen växte snabbt och det blev svårt att behålla den strikta disciplinen. Med de ideologiska och tongivande medlem­marna i fängelse hamnade Pantrarna i en ohållbar situation. Polisinfiltration och kriminella lyckades skapa splittring och kaos.
Vid denna tidpunkt fanns det en rad andra radikala svarta arbe­targrupper, som Dodge revolutionära fackföreningsrörelse och Eldron Avenys revolutionära fackföreningsrörelse.
Dessa två fackliga organisatio­ner organiserade inom den ­svarta arbetarklassen. Pantrarna lyckades aldrig gå så långt i sitt arbete. Det var en viktig kamp som de tyvärr lämnade utanför sin verksamhet.

Pantrarna gjorde flera ­misstag som inte bör återupprepas av revolutionärer idag.
Vissa trodde att kampen kunde segra med en liten beväpnad grupp, en stadsgerilla. Detta parades i programmet med en ­naiv tilltro till det av imperialismen kontrollerade FN.
Som marxister menar vi att kampen för socialismen är en kamp som måste ledas och kontrolleras av hela arbetarklassen, av valda demokratiska organ.
Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk, som Marx tydligt förklarade.
Med tanke på deras isolering hade de inte den strategi som krävdes för att bygga en verklig massorganisation som skulle ha kunnat föra kampen framåt under en längre period och kunna lägga grunden för arbetarklassens maktövertagande i USA.
Men styrkan i Pantrarna låg i dess förståelse att en fulländad frihet för den svarta och vita arbetarklassen låg i kampen för att bryta marknadens diktatur, att kampen för sociala och demokratiska rättigheter låg i kampen för socialismen.
Det var detta som gjorde dem till verkliga revolutionärer och att vi har att lära oss av dem idag.

Kristofer Lundberg

Pantrarna

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s