Chiles studenter söker allians med arbetarrörelsen

Emilio Cortes är 18 år, han går på gymnasiet sista året vid Colegio Winterhill och har varit en av de framträdande ledarna i strudentprotesterna i Valparaiso och en av initiativtagarna till ockupationen av deras gymnasieskola. Under januari träffar jag honom för en intervju i Piedras Blancas, en av Montivideos förorter.

Emilio beslutade tillsammans med sina kamrater att sätta upp en kommittee för att organisera motståndet på sin skola mot regeringens attacker. De sammankallade till en kommittee och organiserade stormöten på gymnasiet där studenterna enhäldigt beslutade om strejk och att ockupera skolan. Stormötena hade en näst intill total uppslutning av eleverna mellan 16-18 år. I juli ockuperades skolan.

– Mötena organiserades på så sätt så att maximal uppslutning skulle vara möjlig. Att organisera en masskampanj måste vara demokratisk förankrad. Det går inte att en liten klick tar sådana beslut, det måste organiseras underifrån, säger Emilio.
Ockupationen och strejken organiserades sedan demokratiskt underifrån. Till en början hade den också stöd från lärarna, men under tiden kampen pågick ökade pressen på de anställda och dialogen mellan studenter och lärare försvann. Det blev ett tyst stöd till studenterna från lärarna.

Vad var de bakomliggande orsakerna till att protesterna blev så massiva nu?

– 2006 var en massiv resning av studentprotester. Det blev startskottet för den rörelse vi ser idag. Det har varit en process av ökade protester både från unga och arbetare som lett fram till den explossion av protester vi sen såg. Vi tillhör samtidigt den första generationen som inte levt under diktaturen. Unga idag är inte rädda. Den kamp som förs nu leds av de som föddes på 80 och 90 talet, vi har inte upplevt militärdiktaturens fasor och har mindre rädsla för repression än de som upplevt diktaturen, säger Emilio.

Hur organiserar ni er?

– På universitetsnivå finns studentfederationer, de fungerar som fackföreningar för studenter. De organiserar rörelsen och har valda representanter från de olika universiteten. Representanter samlas och beslutar om protester efter diskussioner från de olika universiteten. På gymnasienivå har vi motsvarande organisering CONES – Cordinacion Nacional Estudiantes. I varje region finns valda grupper från varje skola och en representant väljs att företräda regionen i CONES, berättar Emilio och fortsätter
– Vi elev håller alltid möte samtidigt som studenterna och aktioner, demonstrationer planeras gemensamt genom dialog och samarbete.

Vilken har varit den viktigaste frågan?

– Vad som fått utbildningsfrågan att växa är kravet på gratis utbildning. Vi vill ha en utbildning utan vinstintresse. Idag ägs univerciteten av företag som i sin tur äger fler företag. Det har lett till en situation där universistetsledningen därför sluter avtal med andra företag med samma ägare för att öka sina vinster. Universiteten ägs av samma företag som de som hyrs in för att sköta städning eller, ombyggnationer, ommublering. Utbildningen handlar inte om kunskap utan om att skapa vinst.
– På gymnasiet har vi en situation där nivån på din utbildning avgörs var du bor. Där är vårt krav att vi vill ha en likvärdig utbildning. Det ska inte spela någon roll om du bor i en fattig eller rik region. Vi vill ha en likvärdig utbildning med samma krav och möjligheter.
Vi har de regionela, de statliga och de privata friskolorna. Våra krav är att förstatliga skolan men med mer resurser. I de statliga skolorna har vi problem med för stora klasser. Klassrummen är byggda för 20 elever men i klasserna går 40 elever. Det är på tok för stora klasser. Samtidigt vill vi höja kraven på utbildningen, en bättre utbildning helt enkelt.

Vad menar ni med likvärdig utbildning?

– De regionala, statliga skolorna har sämre resultat på de nationella proven än de privata. Men det handlar inte om att de privata skulle vara mer kunskapsinriktade. Vad det handlar om är att de privata skolorna enbart konsentrerar sig på att förbereda eleverna inför de nationella provet. På så sätt får de bra resultat, bra rykte, fler elever och ökad vinst. Men det handlar inte om att öka kunskapen, bara om att förbereda för proven. Vårt krav är därför också att göra om högskoleprovet så den mäter kunskap, inte bara vem som är förberedd på hur provet är utformat, menar Emilio.
– Ilskan har vuxit under en lång tid. Men vad som fick det hela att brista var när avgifterna ökade. Busskorten blev dyrare. Kampen som började med små krav har sedan växt och politiserats i och med kampens gång. Vi började med krav på gratis utbildning, men det har växt till krav på förstatligande av utbildningen men också mer politiska frågor. Då studenter och eever genom diskussioner och debatter också var tvungen att finansiera sina krav kom krav på förstatligande av kopparindustrin för att finansiera utbildningen, säger Emilio.
– Sedan har kampen också kommit att handla om vården om kampen för minoriteters rättigheter om Mapuchefolket. Det är det som skrämmer högerregeringen. Att studenternas krav har vuxit till en massiv politisk rörelse mot det rådande systemet och att studenternas kamp har inspirerat hela befolkningen. Studenterna är idagsläget mer populära än regeringen och president Pinera.
– Arbetarklassens stöd till studenterna har varit viktig för att få protesterna att växa och vinna stöd. Men tyvärr var det inte någon dialog mellan studenterna och arbetarnas organisati9oner för att gemensamt utarbete hur kampen skulle föras. Så det är en av huvuduppgifterna för 2012. Att skapa band och kontakter mellan arbetarna och studenterna för att utveckla protesterna till en gemensam rörelse. Arbetarröresen, studentrörelsen måste också alliera sig med andra sociala rörelser i landet.

Vid rörelsens höjdpunkt organiserades en 2 dagars generalstrejk och en miljon marscherade i Santiago. Hur har staten besvarat detta?

– Polisen har från första början svarat med brutal repression. Demonstrationerna möts av tårgas, vattenkanoner och batonger. Trots detta organiseras stora demonstrationer varannan vecka som inte sällan slutar med kravaller då studenterna försvarar sig mot polisens våld. Vid första dagen av tvådagars strejken mördade polisen en demonstrant i Santiago. Men detta skrämde inte tillbaka rörelsen utan dess beslutsamhet ökade. Där insåg vi att det fanns bara en väg framåt till seger.
– Protesterna reser sig därför idag mot regeringen, för gratis utbildning och mot polisvåldet. Regeringen är rädd att om de går med på studenternas krav ska de fortsätta med fler krav på reformer. Att inspirationen från studenterna ska sprda sig till andra sektorer. Men studenterna har redan satt exempel att följa.
– Myndigheter hotar nu med att de som deltar i strejker och ockupationer ska få gå om skolan. Att de inte ska få sina slutbetyg. Men hot och repression har inte hjälp. Kampen fortsätter.
– Deras nästa drag har därför varit att försöka göra om lagen så att det ska bli lättare att dömma studenter. De vill dömma de som demonstrerar till ”brott mot ordningen” men även andra åtalspunkter. det sker nu en enorm häxjakt på studenterna och dess ledare. Regeringen, politiker, stat och polis försöker bryta ned personer för att på så sätt krossa rörelsen.

Du blev själv omhändertagen av polis och satt i arrest kan du berätta mer om det?

– Jag blev omhändertagen efter en marsch. Som jag sa så slutar demonstrationerna ofta med kravaller då polisen attackerar och studenter och arbetare tvingas försvara sig. Jag drog mig tillbaka direkt efter demonstrationen och tog skydd bakom ett träd i en park där jag iaktog på avstånd. Då kommer polisen upp bakifrån och grep mig. Jag hade tur för att jag då bara var 17 år och togs till ungdomshäktet. Misshandel av fångar där är inte lika vanligt, berättar Emilio.
– Jag har vänner som gripits och misshandlats svårt i häktet av polisen innan de släppts på morgonen efter. Jag blev anklagad för att ha försökt stoppa trafiken och komiskt nog för flykt, att försöka smita från att bli arresterad. De påstod också att jag skulle ha ”kastat olämpliga föremål” mot polisen. Det hela var löjligt och uppenbart fabricerat. Men jag är inte den enda som fått falska anklagelser riktat mot mig. Viss har fått vapen placerade i väska av polisen och sedan åtalats för det. De ville få mig att skriva på ett erkännande men jag vägrade, jag hade inte gjort något av det som de påstod. Andra har de brytit ned och fått att skriva på bekännelser, men jag vet mina rättigheter.

Hur slutade det hela?

– Jag släpptes till sist. Istället för böter fick jag villkorligt. Jag får inte gripas på protester under ett år. Blir jag tagen igen så får jag ett straff. detta är ett sätt för polisen att skrämma folk från att protestera. Men det fungerar inte, vi måste fortsätta. Det handlar om framtida generationers rätt till utbildning.
– Att skrämma mig fungerar inte. Senast i december deltog jag vid årets sista demonstration i Valparaiso. Några universitet och skolor hade slutat sina strejker andra hade fortsatt. Vissa studenter vill hinna med att klara sina utbildningar innan årsslutet. Man hade därför inte räknat med att demonstrationen skulle bli så stor. Men den blev över förväntan. Tuentals kom.
– Men demonstrationen han aldrig lämna torget innan polisen attackerade. Polisen hade omringat torget redan från tidig morgon. När studenterna kom till torget stängdes de in. Flera försök att påbörja marschen gjordes men polisen slog tillbka studenterna. Vattenkanoner och tårgaskanoner rullades fram från sidogator och gick till attack. I en och en halv timma försökte studenterna att försvara torget innen de retirerade bak till en sidogata i hopp om att polisen skulle stanna på torget. Men tårgaskanonen rullades in på sidogator och började spruta. Total panik rådde, de som satt på uteserveringar hjälpte till att få in studenterna i butiker och cafeer. Grönsakshandlare kastade ut citroner för att studenterna skulle mildra gasens effekter.
– I en butik där ägaren hjälpe in studenterna innan han drog ned säkerhetsgallret körde polisen in tårgaskanonen genom fönstrer och började gasa. Studenter och arbetare kunde inte andas. Ägaren ledde upp dem på övervåningen och öppnade fönstret. När allmänheten insåg vad som hände började de komma ut på gatan igen. De kasta saker på polisen för att få dem att backa. Studenter från andra universitet fick höra om nyheten och kom till undsättning och lyckades få polisen att backa.

Vad har varit den viktigaste utgången av protesterna?

– Det viktigaste har varit de lärdomar som dragits av kampen. Hela befolkningen har börjat diskutera politik. Man har börjat diskutera om vad det är som händer i samhället. Men det allra viktigaste är organiseringen. Chiles unga organiserar sig igen för att förändra sina liv.
– Presidentens popularitet är mycket liten idag. Han kan öka lite tillfälligt efter någon medial propagandakampanj men stödet sjunker lika fort. Media har varit noga med att blåsa upp minsta lilla fråga om presidenten i försök att öka hans popularitet.

Hur kommer rörelsen att utvecklas under 2012?

– Jag tror att rörelsen kommer att stärkas av alliansen med arbearrörelsen. jag tror samtidigt att vi kommer se färre utåtriktade gatuaktioner. Man har kommit till insikt att vi inte kan demonstrera bort attackerna. Det måste till en djupare kamp och hur den ska föras kommer ske genom diskussioner, debatter och diskussioner mellan student- och arbetarrörelsen i Chile. Det kommer bli en mer politisk kamp. Det är också viktigt att komma ihåg att studenternas strejkker inte skadar samhället. Men om arbetarklassen går ut i strejk som förlamas samhället. Men studenternas strejker har nu visat vägen för vad som är möjligt.

Jag tackar Emilio Cortes för intervjun och frågar om han har någon sista sak att tillägga innan vi slutar?

– Jag vill avsluta med att säga till de svenska studenterna och lärarna idag att sverige följer chiles exempel och ni måste stoppa det innan det gått så långt som i Chile. Chile är inte ett exempel för framgång, det är ett exempel för nedgång där privata friskolor och vinster  delas ut till de privata istället för att ge utbildning till majoriteten. Chiles utbildningssystem är inget alternativ. Det är ett exempel på vad som händer när marknaden släpps in i utbildningen. Ta chansen nu innan det är för sent, organisera er nu för att stoppa utvecklingen. Organisera er innan era föräldrar måste pantsätta allt de äger för att garantera er utbildning.

Intervju: Kristofer Lundberg
Foto Maia Santos

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s