V i fortsatt högersväng med Sjöstedt

En uppenbart entusiastisk Vänsterpartikongress valde i helgen Jonas Sjöstedt till ny partiledare. ”Jag har varit på många partikongresser i mitt liv, men jag har inte upplevt något liknande. I Vänsterpartiet är Jonas Sjöstedt kung redan efter två dagar” skrev Aftonbladets Lena Melin. Trots att flera beslut gick emot partistyrelsens ”pragmatiska” högerlinje så är partiet inomkapitalistiska och inomparlamentariska linje kvar. Ett allt större missnöje med det brutala klassamhället i kombination med Socialdemokraternas kris och ”pånyttfödelsen” med Jonas Sjöstedt kan ändå ge Vänsterpartiet ökad stöd i opinionen.

Med maximalt dålig tajming, mitt i EUs värsta kris, föreslog partistyrelsen att partiet helt skulle sluta driva kravet om att utträda ur EU medan man försöker ”vrida EU åt vänster” och i väntan på en opinion för utträde. De fick dock backa inför kongressen till en luddig kompromiss. I frågan om sextimmarsdagen bifölls en motion mot partistyrelsens vilja om att ”förvandla visionen om sex timmars arbetsdag till konkreta politiska förslag”. En motion om att förbjuda bemanningsföretag ville de också avslå men den bifölls av kongressen. Kongressen antog också ett strategidokument som bland annat sa att partiet ska agera mer utomparlamentariskt.

Även om besluten kan verka visa på ett motstånd mot ytterligare högersväng kan inga längre slutsatser dras. Besluten på kongressen har för Vänsterpartiet, precis som övriga etablerade partier, ingen större betydelse för den politik som förs. Dagspolitik handlar istället om vad som är ”realistiskt”. Precis som partiledningen erkände på kongressen har till exempel Vänsterpartiets ledning inte drivit kravet på EU-utträde trots åtskilliga kongressbeslut. På lokal nivå består partiet idag till absolut största delen av parlamentariker i kommuner och landsting. Verkligheten är att de ofta sitter i rödgröna koalitioner som beslutar om nedskärningar i den välfärd partikongressen säger sig försvara.

Grundproblemet för Vänsterpartiet är att deras lösningar på kapitalismens problem grundar sig på… kapitalismen.  I strategidokumentet sägs att det är ”nödvändigt att bryta finanskapitalets makt och i grunden förändra den ekonomiska politiken” och ”arbeta för en ny ekonomisk världsordning”. Inget skrivs om vilken sorts rörelse som behövs för att det ska vara möjligt och hur den nya ekonomiska världsordningen ska se ut. Tvärtom sägs bara att statliga företag och AP-fonder ska användas i samhällets intressen. Dessa ”socialister” kräver inte ens att bankerna, som de själva ger hela skulden för krisen, ska förstatligas i samhällets intresse utan att de ska ”delas upp” och man ska ”gynna framväxt av gemensamt ägda banker”.  Sverige ska ”investera sig ur krisen” med klimat- och välfärdsinvestering som ger ”konkurrenskraft”. Investeringar som marxister stödjer fullt ut men som inte kan lösa krisen på kapitalistisk grund, utan måste kombineras med ett program för förstatligande av de största företagen och bankerna. Sjöstedts ord att ”finanskapitalismens kris präglar Europa” är ingen slump. Partiet är inte socialistiskt utan förespråkar en annan kapitalism istället för ”finanskapitalismen”. Problemet är att det är kapitalismens grundläggande mekanismer som blåst upp kreditbubblan och gjort spekulation och finanskriser till en dominerande del i systemet.

Utan tvekan är de frågor som Sjöstedt betonade i sitt ”linjetal” i centrum för ilska och oro bland ungdomar och arbetare: massarbetslöshet, osäkra jobb och lönedumpning, privatiserad och nedrustad välfärd, rasism och kvinnoförtryck och klimatkrisen. Utifrån ett växande missnöje men samtidigt en i allmänhet låg politisk medvetenhet finns möjligheter för en ”Sjöstedt-effekt”. ”Schyman-effekten”, som gav V tolv procent i valet 1998, var på basis av ilskan över S-regeringens brutala nedskärningar. Idag kan ilskan över högerregeringen i kombination med S kris och Mp:s allt tydligare högesväng ge liknande resultat. Det är inte heller omöjligt att Jonas Sjöstedt kan svänga till vänster i retoriken om han ser att det lönar sig. En ny ”Juholt”-affär med tillhörande mediedrev kan dock omintetgöra en uppgång.

Oavsett opinionssvängningarna är Vänsterpartiet oundvikligen i en återvändsgränd eftersom de står handfallna inför kapitalismens kris, både vad gäller alternativ och den kamp som behövs för att mot den. Ett nytt kämpande arbetarparti måste byggas med ett tydligt socialistiskt program. I kampen för ett sådant måste även radikala vänsterpartister som ser partiets begränsningar bjudas in till diskussionerna.

Jonas Brännberg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s