Socialistiskt sommarläger i väst

Denna helg så hade Rättvisepartiet Socialisterna Väst sommarläger, en helg full av socialistisk kampanda och kamratskap. Förutom medlemmar från västsveriges partidistrikt så deltog nio personer från övriga landet. Mellan möten fanns tid för bad, bastu, grill och andra aktiviteter.

Det politiska programmet bestod av  flera olika parallella seminarium där det togs upp ett antal olika frågor. På seminariet om sverigedemokraterna på torsdagen togs vikten av ett aktivt antirasistiskt arbete upp tex att inte låta sverigedemokraterna stå obesvarade då de dyker upp på stan. Deras högerpolitik togs även upp då t ex. Sverigedemokraterna i Landskrona röstade för försämringar i omsorgen samtidigt som man gick ut till arbetsplatser och skyllde på invandringen och Sverigedemokraterna i Göteborg lade ett förslag om 54 miljoner mindre till skolorna som istället skulle läggas på väktare på stan.

På seminariet om den permanenta revolutionen – lärdomar från Nepal och Bolivia så hölls inlägg av John Tumpane och Sten Axelsson Fisk som vardera besökt länderna under sex månader. De talade om situationen i de båda länderna och vad som lett fram till att det ser ut som det gör.

Vikten av den permanenta revolutionen betonades då det i båda länder idag sitter reformister vid makten. Att bara delvis genomföra en revolution räcker inte, utan man måste alltid fortsätta kämpa för bättre vilkor och mot byråkrati. Teorin om den permanenta revolutionen är extremt viktig för att partier inte ska förborgerligas som tex i Nepal där maoistpartiet samarbetar med borgliga partier. Maoisterna förespråkar även den stalinistiska tvåstegsmetoden där de inte klart vill bryta med kapitalismen eftersom de tror att man först måste gå in i ett borgerligt stadium inom det kapitalistiska systemet där inga större förändringar kan ske för att först senare någon gång i framtiden införa socialism. Vilket tydligt motbevisats genom ryska revolutionen och vilket verkligen inte fungerar om det inte finns en international då man inte kan införa socialism i ett land.

Ledaren för maoistpartiet har själv sagt att de ”belägras av sina egna medlemmar” då folket i Nepal vill att mer ska ske än vad som idag görs. Arbetare i både Bolivia och Nepal har visat enorm kampvilja och sätter press på sina ledare att göra förändring.

På seminariet på fredagen om Spanska Revolutionen 1931-1939 berättade Bilbo Göransson om händelserna som ledde fram till revolutionen och vad som gjorde att fascisten Francisco Franco tog makten. Inbördeskriget i Spanien var ett resultat av motsättningar inom det klassamhälle som rådde i Spanien. Det hade inte som på många andra ställen skett en modernisering av kyrkan och 0,5 % av befolkningen ägde två tredjedelar av jorden. Eftersom Spanien inte spelade en särskilt stor roll under första världskriget och inte hade förlorat folk i kriget, så växte arbetarklassen vilket senare ledde till revolution. Kungen lovade folket ett kommunval där socialister och republikaner vann, varpå kungen flydde landet. Spanien utropades till republik och val hölls. Efter valet lovades det att jord skulle omfördelas, att kyrkan och staten skulle delas och att militären skulle förlora makt. Inget av detta genomfördes, men det skapade stora spänningar mellan staten och Kyrkan, godsägarna och militären. Eftersom inget större hände från regeringens sida så skapade det missnöje bland folket och det blev stora demonstrationer. Liberalerna som satt i regeringen släppte in det halvfascistiska CEDA-partiet som fick regeringsplatser. Staten började kriga med folket och satte in militären Fransisco Franco. I Februari 1936 hölls det sista valet i Spanien på 40 år. Det var bra diskussioner om lärdomarna från den Spanska Revolutionen.

Samtidigt talade Kristofer Lundeberg om det revolutionära partiets uppgift, dess ledning medlemmar och behovet av en massbas i arbetarklassen.

Det revolutionära partiet är det redskap arbetarklassen behöver för att nå sin historiska uppgift att störta borgarklassen och kapitalismen.

Mattias Bernhardsson berättade om situationen i Iran på seminariet ”Vilken väg för den Iranska revolutionen”. Bland annat tog man upp vilka lärdomar från revolutionen 1979 som kan användas för kampen idag, där idéen om ”vem som helst utom shahen”, irans dåvarande diktator, ledde in rörelsen i en återvändsgränd, och stalinisterna i tudehpartiet (det sovjettrogna partiet i Iran) öppet stödde Khomeni. Deras tvåstegsmodell visade sig helt inkapabel att ta till sig den verkliga arbetarkamp som fanns på irans gator, i form utav arbetarråd Shora Kerghari som skapade en situation där arbetarklassen hade kunnat ta makten. Istället begick Tudehpartiet ett förräderi som misskrediterade dom i arbetarnas ögon för all framtid genom attt stödja Khomeni, något som fick det en gång så stora masspartiet att slås i spillror, och betaldes i arbetarnas och vänsterns blod under den brutala islamistiska diktaturen. Detta kan också kopplas till kampen mot regimen i Iran idag  där det behövs ett klart socialistiskt alternativ till regimen. Rörelsen startade med de massiva protesterna mot valfusket i fjol, där miljontals tog till gatorna. I väst kom den att porträtteras som en rörelse till stöd för Mousavi, men dagsläget visar att massorna för länge sen genomskådat denne så kallade ”reformist” som själv ledde massakrer på arbetare under 80-talet, och nu senast valde att delta på regimens officella firande av den iranska revolutionen i februari. Flera inlägg däribland från iranska kamrater som var en stor del av lägerdeltagarna, poängterade att Mousavi bara var en station för masskampen och att den nu söker efter ett verkligt alternativ som kan ersätta den hatade regimen. I den iranska delen av Kurdistan, som ända sedan 79 varit ett fäste för vänsteroppositionen mot regimen, genomfördes en fullständig generalstrejk, i protest mot att regimen avrättat fem utav det Iranska Kommunist Partiets medlemmar. IKP är ett parti, som tydligt tagit avstånd från stalinismen, och arbetar underjordiskt i Iran. I Kurdistan har socialismen ett starkt stöd.

På lördagen var seminariet om arbetarkampen i Europa där situationen i Grekland med Kristofer Lundberg, i Irland med John Tumpane, Turkiet med Lina Westerlund och Spanien och Portugal med Stefan Berg togs upp. Ungdomsradikaliseringen i Europa togs även upp av Patricia Degerman.

I och med den kapitalistiska krisen så har flera länder fått enorma sparkrav från IMF och EU. I Grekland har det ställts krav om extrema nedskärningar på offentlig sektor, skola och sjukvård. Det har vart krav om sänkta löner och höjd pensionsålder. Det har sett ut likadant i bl. a. Spanien, Irland och Portugal. Det ställs krav på att arbetare, unga, gamla, sjuka och invandrare ska betala för en kris som bankirer, storföretag och regeringen skapat. Men arbetarklassen i Europa har visat en enorm vilja till kamp, då det bl. a. varit fem generalstrejker i Grekland, 15 000 studenter demonstrerade i Dublin, och generalstrejk krävs i både Spanien och Portugal.

När Sverige 2010 diskuterades så talade Per-Åke Westerlund om sopgubbarnas strejk i Stockholm där det nu även har blivit en fråga om bemanningsföretag. Den kapitalistiska krisen diskuterades då den även kommer att nå Sverige i högre utsträckning än idag. Oavsett vilken regering som blir invald i höstens val så kommer det ske liknande nedskärningar som de  i Grekland. Regeringens smygprivatiserar togs även upp då flera privatiseringsbeslut togs tisdagen före midsommar så att folket i Sverige inte skulle veta om det. Bl. a. Så kan nu vilket bussbolag som helst ta över vilken linje de vill och bilprovningen har öppnats upp för ”entrepenörer”, vilket enligt regeringens egna uträkningar kan komma att  leda till att det blir dubbelt så dyrt, de kommunala bostadsbolagen måste nu göra vinst, vilket kommer leda till dyrare hyror för boende.

Den ”rödgröna” oppositionen har  sagt att de inte tänker riva upp några beslut om privatiseringar och Miljöpartiet och Vänsterpartiet har svängt i frågan om EU.

Vikten av kämpande fackförbund togs upp av Stefan Berg och Lina Westerlund pratade om valkampanjen där vi i år ställer upp i flera nya kommuner.

Sista dagen på sommarlägret höll Amer Mohammed Ali, RS-medlem från Palestina i ett seminarium om Israel och Palestina. Vi fick bland annat en uppdatering om hur det går för vår sektion där och vilket arbete de för. Amer betonade vikten av att för kunna lyckas befria Palestina behöver man få med sig även de israeliska arbetarna. Bara genom gemensam kamp över gränserna mot det rådande kapitalistiska systemet kan man lyckas.

Det var härlig stämning och vackert väder under hela lägret. Många frågor togs upp och diskuterades och det vi känner oss mer förberedda inför höstens val.

Klara Heydar

About these ads

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 26 andra följare

%d bloggers like this: