Offensiv har träffat Carmen Broberg från Infocentrum Honduras, och diskuterat den fortsatta utvecklingen på Honduras.

FNRP, Nationella Motståndsrörelsen, som skakades till liv av militärkuppen 2009 byggs av tio organisationer och utgör stommen i Partido Libre. Kvinnorganisationerna har tagit en alltmer framträdande roll i partiet och tillsammans med fackföreningarna, framförallt lärarnas och medicinfackförbunden, så utgör man de mest radikala grenarna. Lärarförbundet har avslöjat infiltratörer från Porfirio Lobos regering och man har blivit en stor måltavla för attentat. Dödandet av aktivister har fortsatt och de nationella säkerhetsstyrkorna ledde en operation riktad mot medlemmar i en bondeorganisation – tillslaget resulterade i 46 mördade bönder. Sedan militärkuppen har 10 journalister mördats. Även personer med kopplingar till regimen drabbas. Sönerna till Julieta Castellanos, ordförande för den av regeringen tillsatta Sanningskommissionen som ska granska brott mot mänskliga rättigheter, blev nyligen mördade av regeringsstyrkor eftersom de var anslutna till FNRP.

Brotten mot mänskliga rättigheter är väldokumenterade, både av organisationer i Honduras och internationellt. Kommitteén för mänskliga rättigheter i Honduras (COFADEH) har samlat information om över 10 000 fall av kränkningar av mänskliga rättigheter riktat mot befolkningen som en följd av protesterna mot regimen. Knarkkartellerna spelar en stor roll i detta. Marvin Ponce, vice ordförande i parlamentet pekade på att ”40 % av polisen har någon form av förbindelse med den organiserade kriminella verksamheten”. Anmälningar mot speciella ”dödsskvadroner” inom polisen har lämnats in utan resultat.

Korruptionen bland den USA-stödda förtryckarapparaten (genom ett polisiärt och militärt samarbete som innefattar träning och utrustning) har utvecklats till ett allt större problem för rörelsen och diskussioner kring hur man ska angripa den har väckts. Medicinfackföreningen menar att man inte bara måste kräva förstatliganden av industrierna utan också ”demontera polisen” och ersätta den med en vald folkarmé. Detta kravet kopplar man samman med arbete åt alla, en upprustning av vården och krafttag mot alkoholismen som blivit ett allt större problem som sidoverksamhet för knarkkartellerna.

Frågorna som förenar FNRP och Partido Libre är antiimperialismen, rätten till arbete och lika och allmän rösträtt. På grund av detta har partiet stort stöd. Samtidigt fortsätter de ideologiska diskussionerna inom organisationen. Valet 2013 har stort stöd bland befolkningen men inom delar av rörelsen, framförallt inom den socialistiska vänstern, så diskuteras behovet av ett revolutionärt perspektiv, och att denna tanke måste förankras bland massorna.

Medicinfackets krav på en folkarmé återspeglar denna medvetenhet om att kampen mot den korrupta regimen grundar sig i ett systemfel som måste rättas till innan man kan komma till rätta med de djupt rotade orättvisorna, den utbredda korruptionen och brottsligheten i Honduras. Beväpnade med ett socialistiskt program så kan de medvetna fackföreningarna vinna stöd för detta bland bondeorganisationerna, kvinnoorganisationerna och de fattiga.

Stefan Berg

RS om Honduras:

FNRP siktar att ta makten i Honduras

Socialisterna i FNRP tror på framtiden

Dess syfte är att förebygga piratkopiering och varumärkesintrång. Vad beträffar internet så stipulerar avtalet att företag som tillhandahåller onlinetjänster blir lagligt ansvariga för att inget innehåll som sprids av användare via tjänsten är upphovsrättsskyddat.

För att se till att varje enskild individ inte tar del av piratkopierat material, tvingas internetoperatörer spåra sina kunders aktivitet och förmedla detta till polisen. Denna form av övervakning infördes redan 2009 under den kontroversiella Ipred-lagen. Skillnaden är att Ipred inte tvingar operatörerna att spara sina användares aktivitet. Följden av Ipred var att sidor som Pirate Bay kunde erbjuda sina användare tjänster där individens aktivitet på internet inte kan spåras. Under ACTA tvingas internetoperatörer att spara och lagra användarnas aktivitet. Det blir även olagligt att använda anonymitets-tjänster.

I samband med att avtalet skrevs på i USA har det (enligt det amerikanska justitiedepartementet) största upphovsmannamålet i amerikansk historia ägt rum.  Ägarna till sidan MegaUpload (en sida där användare kan ladda upp film, musik och andra filer från sin dator, gratis för andra att ladda ner) arresterades och kan komma att dömas till upp till 55 år i fängelse då större andelen av materialet på MegaUpload strider mot upphovsrätten och påstås vara värt 500 miljoner dollar.

ACTA sträcker sig dock längre än internet och media. Under ACTA-avtalet skulle generiska kopior av viktiga läkemedel anses bryta mot upphovsrätten och kriminaliseras. Under det redan gällande handelsavtalet TRIPS (Trade Related Intellectual Property Agreement) är tillverkningen av generiska andra linjens hiv-mediciner förbjuden då originalmedicinerna är patenterade. ACTA-avtalet innebär ytterligare skärpning av dessa bestämmelser.

Den senaste tiden har vi sett exempel på kampvilja från internetaktivister. Dessutom stände ett flertal stora internetaktörer, däribland Wikipedia och den sociala nyhetssidan Reddit, helt eller delvis ner sina tjänster den 18 januari i protest mot SOPA (Stop Online Piracy Act), ett lagförslag som presenterades för det amerikanska representanthuset i oktober 2011, och PIPA, dess motsvarighet i senaten. Hade förslagen blivit lag hade det bland annat inneburit carte blanche för amerikanska myndigheter och upphovsrättsägare att inleda juridiska processer mot aktörer som ansågs ha inkräktat på deras upphovsrätt. Man ville dessutom tvinga internetoperatörer att filtrera bort de domännamn (exempelvis thepiratebay.org) som man ansåg vara kopplade till upphovsrättsvidrigt material.

Privatpersoner uppmanades att ringa och skriva till sina representanter för att uttrycka sin avsky mot lagförslagen. Denna kampanj var så framgångsrik att många politiker som var odelat positiva till förslaget drog tillbaka sitt stöd, för att något annat helt enkelt hade inneburit politiskt självmord. Namnlistan mot SOPA/PIPA på hemsidan till den kanadensiska civilorganisationen avaaz.org har samlat nära 3,5 miljoner påskrifter.

En aktuell lista mot ACTA är i skrivande stund uppe i över 900 000 namn. Medvetenheten om hotet från ACTA ökar successivt. I Polen marscherade över 10 000 i protest mot landets påskrivande av avtalet.

I stort sett alla EU-länder har nyligen skrivit på avtalet. Detta är dock en högst symbolisk handling, då inget träder i kraft förrän avtalet ratificeras av EU-parlamentet, vilket enligt uppgift skall ske i juni. Fram tills dess måste allmänhetens medvetenhet om avtalet förstärkas, och opinion byggas mot ACTA-avtalet.

Den franske EU-parlamentarikern Kader Arif, som var EUs observatör av ACTA-avtalet, avgick i samband med påskrivningen.

Han sa: “Jag vill på starkast möjliga sätt ta avstånd från hela processen som ledde fram till påskrivandet av detta avtal: ingen inkludering av civila samhällsorganisationer, brist på insyn från förhandlingarnas början … Som observatör av denna text har jag upplevt aldrig förr sedda manövrer av parlamentets höger för att skynda fram avtalet innan den allmänna opinionen blev medveten …”.

Rättvisepartiet Socialisterna tar avstånd från ACTA-avtalet, då det inte bara kränker varje individs integritet utan hindrar även produktionen av för utvecklingsländer livsviktiga läkemedel och livsmedel.

Den 4 februari kommer det vara omfattande protester i Stockholm, Göteborg och Malmö mot att Sverige stödjer ACTA-lagen. Den 25 februari är ytterligare en demonstration inplanerad i Göteborg. Vi uppmanar alla att demonstrera mot denna kapitalismens attack mot integritet i både ord och handling. Skriv på namnlistor, gå på demonstrationer och ta aktiv strid. Med lärdom av SOPA/PIPA ser vi återigen att kampen mot storföretagen för ett fritt internet och en rättvis värld går att vinna.

Det finns nästan en längtan från den etablerade borgerliga median att skriva då något som detta hänt. I artiklarna är det inte främmande att måla upp en bild att lågor på bilparkeringar hör till vardagen i områden som Hammarkullen, Backa eller Frölunda. Hammarkullen som har varit relativt förskonade från bränder, riskerar nu att hamna under svarta rubriker, med eskalerade bränder som svar från ungdomar.

Rättvisepartiet Socialisterna (RS) har länge pekat på att bränderna i förorten har ett samband med ungas frustration kring bristen på jobb, utanförskap och nedskärningar. För en vecka sedan klubbades ett beslut i Angereds Stadsdelsnämnd igenom som bland annat innebär två stängda skolor inför höstterminen.

Skolfrågan har engagerat hundratals, såväl skolungdomar, som lärare och föräldrar och har från politiker och tjänstemän bemöts med stängda dörrar, nonchalans och djupa suckar.

Då unga som försöker påverka sin egen framtid och bemöts på detta sätt, skapas en frustration som tar sitt uttryck på olika sätt. Vissa gånger på helt fel sätt. RS fördömer bilbränder och liknande och menar istället att organiserade protester är vägen framåt.

RS Sandeslätt

Det brinner i förorten tal av Kristofer Lundberg

RS om nedläggningsbeslutet

Emilio beslutade tillsammans med sina kamrater att sätta upp en kommittee för att organisera motståndet på sin skola mot regeringens attacker. De sammankallade till en kommittee och organiserade stormöten på gymnasiet där studenterna enhäldigt beslutade om strejk och att ockupera skolan. Stormötena hade en näst intill total uppslutning av eleverna mellan 16-18 år. I juli ockuperades skolan.

- Mötena organiserades på så sätt så att maximal uppslutning skulle vara möjlig. Att organisera en masskampanj måste vara demokratisk förankrad. Det går inte att en liten klick tar sådana beslut, det måste organiseras underifrån, säger Emilio.
Ockupationen och strejken organiserades sedan demokratiskt underifrån. Till en början hade den också stöd från lärarna, men under tiden kampen pågick ökade pressen på de anställda och dialogen mellan studenter och lärare försvann. Det blev ett tyst stöd till studenterna från lärarna.

Vad var de bakomliggande orsakerna till att protesterna blev så massiva nu?

- 2006 var en massiv resning av studentprotester. Det blev startskottet för den rörelse vi ser idag. Det har varit en process av ökade protester både från unga och arbetare som lett fram till den explossion av protester vi sen såg. Vi tillhör samtidigt den första generationen som inte levt under diktaturen. Unga idag är inte rädda. Den kamp som förs nu leds av de som föddes på 80 och 90 talet, vi har inte upplevt militärdiktaturens fasor och har mindre rädsla för repression än de som upplevt diktaturen, säger Emilio.

Hur organiserar ni er?

- På universitetsnivå finns studentfederationer, de fungerar som fackföreningar för studenter. De organiserar rörelsen och har valda representanter från de olika universiteten. Representanter samlas och beslutar om protester efter diskussioner från de olika universiteten. På gymnasienivå har vi motsvarande organisering CONES – Cordinacion Nacional Estudiantes. I varje region finns valda grupper från varje skola och en representant väljs att företräda regionen i CONES, berättar Emilio och fortsätter
- Vi elev håller alltid möte samtidigt som studenterna och aktioner, demonstrationer planeras gemensamt genom dialog och samarbete.

Vilken har varit den viktigaste frågan?

- Vad som fått utbildningsfrågan att växa är kravet på gratis utbildning. Vi vill ha en utbildning utan vinstintresse. Idag ägs univerciteten av företag som i sin tur äger fler företag. Det har lett till en situation där universistetsledningen därför sluter avtal med andra företag med samma ägare för att öka sina vinster. Universiteten ägs av samma företag som de som hyrs in för att sköta städning eller, ombyggnationer, ommublering. Utbildningen handlar inte om kunskap utan om att skapa vinst.
- På gymnasiet har vi en situation där nivån på din utbildning avgörs var du bor. Där är vårt krav att vi vill ha en likvärdig utbildning. Det ska inte spela någon roll om du bor i en fattig eller rik region. Vi vill ha en likvärdig utbildning med samma krav och möjligheter.
Vi har de regionela, de statliga och de privata friskolorna. Våra krav är att förstatliga skolan men med mer resurser. I de statliga skolorna har vi problem med för stora klasser. Klassrummen är byggda för 20 elever men i klasserna går 40 elever. Det är på tok för stora klasser. Samtidigt vill vi höja kraven på utbildningen, en bättre utbildning helt enkelt.

Vad menar ni med likvärdig utbildning?

- De regionala, statliga skolorna har sämre resultat på de nationella proven än de privata. Men det handlar inte om att de privata skulle vara mer kunskapsinriktade. Vad det handlar om är att de privata skolorna enbart konsentrerar sig på att förbereda eleverna inför de nationella provet. På så sätt får de bra resultat, bra rykte, fler elever och ökad vinst. Men det handlar inte om att öka kunskapen, bara om att förbereda för proven. Vårt krav är därför också att göra om högskoleprovet så den mäter kunskap, inte bara vem som är förberedd på hur provet är utformat, menar Emilio.
- Ilskan har vuxit under en lång tid. Men vad som fick det hela att brista var när avgifterna ökade. Busskorten blev dyrare. Kampen som började med små krav har sedan växt och politiserats i och med kampens gång. Vi började med krav på gratis utbildning, men det har växt till krav på förstatligande av utbildningen men också mer politiska frågor. Då studenter och eever genom diskussioner och debatter också var tvungen att finansiera sina krav kom krav på förstatligande av kopparindustrin för att finansiera utbildningen, säger Emilio.
- Sedan har kampen också kommit att handla om vården om kampen för minoriteters rättigheter om Mapuchefolket. Det är det som skrämmer högerregeringen. Att studenternas krav har vuxit till en massiv politisk rörelse mot det rådande systemet och att studenternas kamp har inspirerat hela befolkningen. Studenterna är idagsläget mer populära än regeringen och president Pinera.
- Arbetarklassens stöd till studenterna har varit viktig för att få protesterna att växa och vinna stöd. Men tyvärr var det inte någon dialog mellan studenterna och arbetarnas organisati9oner för att gemensamt utarbete hur kampen skulle föras. Så det är en av huvuduppgifterna för 2012. Att skapa band och kontakter mellan arbetarna och studenterna för att utveckla protesterna till en gemensam rörelse. Arbetarröresen, studentrörelsen måste också alliera sig med andra sociala rörelser i landet.

Vid rörelsens höjdpunkt organiserades en 2 dagars generalstrejk och en miljon marscherade i Santiago. Hur har staten besvarat detta?

- Polisen har från första början svarat med brutal repression. Demonstrationerna möts av tårgas, vattenkanoner och batonger. Trots detta organiseras stora demonstrationer varannan vecka som inte sällan slutar med kravaller då studenterna försvarar sig mot polisens våld. Vid första dagen av tvådagars strejken mördade polisen en demonstrant i Santiago. Men detta skrämde inte tillbaka rörelsen utan dess beslutsamhet ökade. Där insåg vi att det fanns bara en väg framåt till seger.
- Protesterna reser sig därför idag mot regeringen, för gratis utbildning och mot polisvåldet. Regeringen är rädd att om de går med på studenternas krav ska de fortsätta med fler krav på reformer. Att inspirationen från studenterna ska sprda sig till andra sektorer. Men studenterna har redan satt exempel att följa.
- Myndigheter hotar nu med att de som deltar i strejker och ockupationer ska få gå om skolan. Att de inte ska få sina slutbetyg. Men hot och repression har inte hjälp. Kampen fortsätter.
- Deras nästa drag har därför varit att försöka göra om lagen så att det ska bli lättare att dömma studenter. De vill dömma de som demonstrerar till ”brott mot ordningen” men även andra åtalspunkter. det sker nu en enorm häxjakt på studenterna och dess ledare. Regeringen, politiker, stat och polis försöker bryta ned personer för att på så sätt krossa rörelsen.

Du blev själv omhändertagen av polis och satt i arrest kan du berätta mer om det?

- Jag blev omhändertagen efter en marsch. Som jag sa så slutar demonstrationerna ofta med kravaller då polisen attackerar och studenter och arbetare tvingas försvara sig. Jag drog mig tillbaka direkt efter demonstrationen och tog skydd bakom ett träd i en park där jag iaktog på avstånd. Då kommer polisen upp bakifrån och grep mig. Jag hade tur för att jag då bara var 17 år och togs till ungdomshäktet. Misshandel av fångar där är inte lika vanligt, berättar Emilio.
- Jag har vänner som gripits och misshandlats svårt i häktet av polisen innan de släppts på morgonen efter. Jag blev anklagad för att ha försökt stoppa trafiken och komiskt nog för flykt, att försöka smita från att bli arresterad. De påstod också att jag skulle ha ”kastat olämpliga föremål” mot polisen. Det hela var löjligt och uppenbart fabricerat. Men jag är inte den enda som fått falska anklagelser riktat mot mig. Viss har fått vapen placerade i väska av polisen och sedan åtalats för det. De ville få mig att skriva på ett erkännande men jag vägrade, jag hade inte gjort något av det som de påstod. Andra har de brytit ned och fått att skriva på bekännelser, men jag vet mina rättigheter.

Hur slutade det hela?

- Jag släpptes till sist. Istället för böter fick jag villkorligt. Jag får inte gripas på protester under ett år. Blir jag tagen igen så får jag ett straff. detta är ett sätt för polisen att skrämma folk från att protestera. Men det fungerar inte, vi måste fortsätta. Det handlar om framtida generationers rätt till utbildning.
- Att skrämma mig fungerar inte. Senast i december deltog jag vid årets sista demonstration i Valparaiso. Några universitet och skolor hade slutat sina strejker andra hade fortsatt. Vissa studenter vill hinna med att klara sina utbildningar innan årsslutet. Man hade därför inte räknat med att demonstrationen skulle bli så stor. Men den blev över förväntan. Tuentals kom.
- Men demonstrationen han aldrig lämna torget innan polisen attackerade. Polisen hade omringat torget redan från tidig morgon. När studenterna kom till torget stängdes de in. Flera försök att påbörja marschen gjordes men polisen slog tillbka studenterna. Vattenkanoner och tårgaskanoner rullades fram från sidogator och gick till attack. I en och en halv timma försökte studenterna att försvara torget innen de retirerade bak till en sidogata i hopp om att polisen skulle stanna på torget. Men tårgaskanonen rullades in på sidogator och började spruta. Total panik rådde, de som satt på uteserveringar hjälpte till att få in studenterna i butiker och cafeer. Grönsakshandlare kastade ut citroner för att studenterna skulle mildra gasens effekter.
- I en butik där ägaren hjälpe in studenterna innan han drog ned säkerhetsgallret körde polisen in tårgaskanonen genom fönstrer och började gasa. Studenter och arbetare kunde inte andas. Ägaren ledde upp dem på övervåningen och öppnade fönstret. När allmänheten insåg vad som hände började de komma ut på gatan igen. De kasta saker på polisen för att få dem att backa. Studenter från andra universitet fick höra om nyheten och kom till undsättning och lyckades få polisen att backa.

Vad har varit den viktigaste utgången av protesterna?

- Det viktigaste har varit de lärdomar som dragits av kampen. Hela befolkningen har börjat diskutera politik. Man har börjat diskutera om vad det är som händer i samhället. Men det allra viktigaste är organiseringen. Chiles unga organiserar sig igen för att förändra sina liv.
- Presidentens popularitet är mycket liten idag. Han kan öka lite tillfälligt efter någon medial propagandakampanj men stödet sjunker lika fort. Media har varit noga med att blåsa upp minsta lilla fråga om presidenten i försök att öka hans popularitet.

Hur kommer rörelsen att utvecklas under 2012?

- Jag tror att rörelsen kommer att stärkas av alliansen med arbearrörelsen. jag tror samtidigt att vi kommer se färre utåtriktade gatuaktioner. Man har kommit till insikt att vi inte kan demonstrera bort attackerna. Det måste till en djupare kamp och hur den ska föras kommer ske genom diskussioner, debatter och diskussioner mellan student- och arbetarrörelsen i Chile. Det kommer bli en mer politisk kamp. Det är också viktigt att komma ihåg att studenternas strejkker inte skadar samhället. Men om arbetarklassen går ut i strejk som förlamas samhället. Men studenternas strejker har nu visat vägen för vad som är möjligt.

Jag tackar Emilio Cortes för intervjun och frågar om han har någon sista sak att tillägga innan vi slutar?

- Jag vill avsluta med att säga till de svenska studenterna och lärarna idag att sverige följer chiles exempel och ni måste stoppa det innan det gått så långt som i Chile. Chile är inte ett exempel för framgång, det är ett exempel för nedgång där privata friskolor och vinster  delas ut till de privata istället för att ge utbildning till majoriteten. Chiles utbildningssystem är inget alternativ. Det är ett exempel på vad som händer när marknaden släpps in i utbildningen. Ta chansen nu innan det är för sent, organisera er nu för att stoppa utvecklingen. Organisera er innan era föräldrar måste pantsätta allt de äger för att garantera er utbildning.

Intervju: Kristofer Lundberg
Foto Maia Santos

I februari 2011 blev Zhang arresterad av den kinesiska säkerhetspolisen som ville tvinga honom att samarbeta med dem för att samla information om ”olagliga organisationer”, i det här fallet CWI (Committee for a Workers’ International), men även om LSD i Hong Kong. Efter 30 timmar av förhör under tortyrliknande förhållanden så skrev han under deras papper men kontaktade sedan omedelbart sina kamrater.

Det var i oktober 2011 som han lyckades fly till Europa bland annat med hjälp av Leung Kwok-hung. Hade han stannat hade han riskerat fängelsestraff på upp till tio år.

– Hellre än att bli en spion för diktatur, valde jag att lämna Kina – för att bryta loss kedjan polisen hade placerat runt min hals.

– Den kinesiska regimen använder sig av inhumana och olagliga metoder för att kartlägga och stoppa politisk opposition, Men när ledarna kommer till Europa tas de till börserna och får skriva på lukrativa affärskontrakt. Det är de västerländska företagen som gjort Kina till en sweatshop och som tillhandahåller den mjukvara som gör det möjligt att bevaka och förfölja sådana som mig.

Leung berättade om de stora kamputbrott som ägt rum på fastlandet: över 100 000 strejker och över 300 000 samlingar och protester ägde rum förra året. Han berättade om byn Wukan där invånarna gått samman och gemensamt kastat ut den lokala regeringen. Man  upprättade kommittéer som styrde bland annat produktionen och distributionen av mat. Journalister som lyckats ta sig förbi polisavspärrningarna beskrev situationen som att ”för första gången så har kommunistparitet förlorat kontrollen”.

Claire Doyle, från CWI:s internationella sekretariat var på mötet och kommenterade  också situationen:

– Situationen i Kina mognar mot en revolutionär situation. Rädslan som regimen känner efter händelserna i  Nordafrika är talande.

Mötet samlade ett tjugotal medlemmar och intresserade och var mycket inspirerande.

Rättvisepartiet Socialisterna kommer att fortsätta driva Zhangs rätt till asyl, och även föra kampen vidare för alla politiska flyktingars rätt till skydd.

Stefan Berg

2011 såg ökade klassmotsättningar i hela Europa. Generalstrejker, strejker och massdemonstrationer. Revolutionerna i Nordafrika, Occkupyrörelsen i USA och studentprotesterna i Chile. Över hela världen har arbetare och fattiga börjat slå tillbaka mot fattigdom och förtryck. Mot dem har den härskande klassen använt sin våldsapparat, polis och militär som ofta med skoningslöst våld försökt slå tillbaka ungdomars och arbetares protester. Dessa protester möts inte sällan av tårgas för att skingra folkmassorna. Dessa protester kommer nå Sverige i och med att krisen djupnar. Den svenska staten är inte neutral och den förbereder sig redan på de kommande klassmotsättningar som är på väg.

Att den svenska högerregeringen räds en kommande rörelse i Sverige kan ses i att rikspolisstyrelsen gett polisen nya befogenheter som träder i kraft den 1 februari. De innebär att polisen nu ges tillåtelse att använda tårgaspatroner för att skingra folksamlingar utomhus. Det heter att polisen ska få använda tårgas när ”det finns risk för konfrontation och våld” men vi vet redan idag att polisen använder pepparspray och batonger mot fredliga antirasistiska demonstrationer och blockader mot utvisningar.

Att den svenska polisen tillåts använda den i krig förbjudna gasen kommer oundvikligen innebära att polisen kommer använda tårgas mot kommande strejker, arbetarprotester, demonstrationer, blockader och ockupationer. Polisens uppgift är att försvara den rådande ordningen och kan i stunder av lugn verka som neutral, men när klassmotsättningarna skärps så ökar också statens våldsanvändning. Det kunde vi inte minst se då polisen 2001 öppnade eld mot demonstranter i samband med protesterna mot EU-toppmötet vilket resulterade i tre skadade varav en nästan miste livet.

Tårgas har tidigare bara tillåtits att användas inomhus, vid tillexempel fritagningsförsök. Rikspolisstyrelsen öppnar nu upp för användning av tårgas i en situation där polisen redan möter stor kritik i hur de använder pepparspray. Reglerna har skärpts för hur polisen får använda pepparsprej, detta efter skarp kritik från justitieombudsmannen, nu ska samma poliser få tillgång till det betydligt kraftigare tårgasen.

Att massiva protester mot den ekonomiska krisen kommer blossa upp i Sverige verkar statsmakten mer övertygad om än arbetarklassen själv. Det är därför de ändrar reglerna kring tårgas, en gas som aldrig tidigare satts in mot folksamlingar i Sverige. Tårgas är ett stridsmedel som till och med är förbjudet i krig, enligt FN:s konvention om kemiska vapen. Tårgas irriterar ögon, hals och slemhinnor. För gamla och barn eller personer med astma kan den rent av vara dödlig.

Rättvisepartiet Socialisterna protesterar mot att polisen får ökade befogenheter att sättas in mot befolkningen. Hade tårgasen fått användas tidigare hade sannoligt använts för att bryta upp Lagenaarbetarnas strejkvaktkedjor i Stockholm och antirasisternas blockad av rasisternas torgmöte i Göteborg.

Kristofer Lundberg

GP SkD SySv

Vi anser därför att den revolutionära vänstern i Göteborg har ett ansvar inför arbetarklassen, att i en tid av kris för kapitalismen visa på alternativet och samla massorna. Detta gör vi bäst tillsammans genom att ena den antikapitalistiska revolutionära vänstern i ett massivt demonstrationståg som vi är övertygade skulle bli flera tusen deltagare större än riksdagspartiernas. En enad demonstration skulle göra det lättare för de oorganiserade arbetarna och ungdomarna att ta en aktiv del av demonstrationen. En viktig skillnad från tidigare år som förstärker vår syn på behovet av en enad demonstration är att nazister utannonserat att de tänker demonstrera i Göteborg på 1 maj.

Ett enat tåg skulle inte heller minska möjligheterna att föra fram sin respektive politik. Det skulle inte innebära att den egna organisationen hamnade i bakgrunden. Istället skulle varje enskild organisation kunna ställa upp i egna block i demonstrationen, tillsammans med andra.

Den ekonomiska krisen är långt ifrån över och runt om i Göteborg bildas aktionsgrupper, nätverk och föreningar som vill slå tillbaka nedskärningspolitiken och rusta upp förorterna. Föräldragrupper, ungdomar och Pantrar ställer sig upp och vägrar betala för kapitalismens kris. Dessa grupper, föreningar och nätverk är inte anslutna till någon organisation eller något parti men skulle sannorligt ställa upp i mobiliseringen till ett gemensamt 1 maj.

Runt om i hela Europa reser sig arbetarklassen mot överklassens försök att välta över krisens kostnader på arbetarnas ryggar. Grekland, Spanien och Portugal har alla lamslagits av massiva generalstrejker, i England har vi sett de största fackliga mobiliseringarna på decennier och ett nytt politiskt återuppvaknande sker. Så är fallet inte i Sverige –  ännu.

Genom att ena den revolutionära vänstern på 1 maj skulle vi kunna lägga de första hörnstenarna i en rörelse som oundvikligen också kommer nå vårt land i takt med krisens utveckling.

Rättvisepartiet Socialisterna skulle därför vilja se att samtliga genuina arbetarorganisationer, partier, fackföreningar, socialister, kommunister och syndikalister enas runt en gemensam plattform på 1 maj med utgångspunkt i en gemensam kamp mot högerns attacker mot arbetare och fattiga och mot Socialdemokraternas nedskärningar i Göteborg.

Hur ett gemensamt 1 maj-firande ska se ut, vilka paroller som ska resas, vilka som talar och så vidare får vi planera gemensamt. Vi är övertygade om att ett enat tåg skulle samla flera tusen fler än vad som traditionsenligt går i våra tre tåg tillsammans. Ett enat tåg skulle möjliggöra för aktionsgrupper, föreningar och nätverk att ansluta på 1 maj. Arbetarklassens historiska högtidsdag borde demonstrera vår enighet och inte vår splittring – det är med den utgångspunkten Rättvisepartiet Socialisterna vill göra en gemensam satsning inför 2012 års 1 maj.

Låt oss tillsammans visa borgarna och kapitalisterna att Göteborgs arbetarklass är en kraft att räkna med och att vi vägrar betala deras kris.

Nazisternas attack understryker det som Rättvisepartiet Socialisterna pekat på. Det måste råda nolltolerans mot nazistiska och rasistiska möten, manifestationer, demonstrationer och samlingar. Inte en gata, inte ett torg åt nazisterna. När de tillåts att samlas ökar dess självförtroende och våldet i dess spår.

SMR har tidigare organiserat ett gatumöte i staden, ett möte som fått arrangeras ostört. Detta möte kan ses som obetydligt, men var tillräckligt för att ge nazisterna självförtroende att gå till våldsam attack mot antirasister några veckor senare.

Nazisterna hade mobiliserat ett tiotal personer från flera orter för att genomföra attacken mot antirasisterna. En antirasist som talat på demonstrationen misshandlades av nazisterna som slog en flaska i hans huvud när de försökte hindra dem från att storma lokalen. Enligt media har tre nazister gripits av polis.

En viktig lärdom för Ludvikas antirasister är att mobilisera för att stoppa nazisterna redan innan de håller sina manifestationer och att öka säkerheten vid antinazistiska arrangemang. Säkerheten vid mötet borde ha varit bättre, en fråga som vilar på arrangörerna. Detta speciellt då nazisterna redan tidigare hetsat på nätet mot demonstrationen. som hölls under dagen. Men arrangörerna lämnade frågan om säkerhet till polisen. Kampen mot nazism eller försvaret och skydd av vänsterns möten kan aldrig överlämnas till polisen. Att de inte har det intresset stod klart då det tog dem två timmar innan nazisterna körts bort från Folkets Hus trots att de bara var tio till antalet.

Hotet från nazism måste tas på allvar villket våldet i Ludvika visat. Socialister har här en viktig roll att spela. Att samla arbetarungdomen och Ludvikas befolkning i massprotester för att blockera nazisternas försök att etablera sig måste bli en prioriterad fråga.

RS Västsverige

DN DD
Expo

Invigningen började med att man stängde av all trafik runt Drottningtorget och Centralstationen mitt i rusningstrafiken, för att sedan med hjälp av en ljussättning på sex, sju mille slå in hela bygget i ett stort paket för att oljetorsken skulle visa på att det är hans gåva till Göteborg. Därefter smälldes det med pompa och ståt på med fyrverkerier och artister för att lura alla de Göteborgare som kommit till Drottningtorget för att ta del av invigningen av skrytbygget.

Tack, säger alla de 3000 hemlösa Göteborgarna som varje dag kommer att passera detta lyxhotell på  väg till stationen för att sälja Faktum eller ta skydd undan kylan för natten. Tack, säger alla de 800 sökande på varje lägenhet som blir ledig medan de vässar sina armbågar i hopp om att det kanske äntligen blir deras tur att få en bostad.

För det är precis vad vi behöver, eller?

För de som inte lät sig luras höll Lotten Gustafsson ett tal medan hon stod på en soptunna och menade på att man inte skulle sälja sig lika billigt som den annars så samhällskritiska Timbuktu (som var en utav kvällens huvudakter) utan istället beakta den form av mötesplats som ägaren Petter A. Stordalen förespråkar. För vi kommer allihopa liksom flickan med svavelstickorna få det uppkört i ansiktet varje dag som vi ska ta spårvagnen att det inte är en plats för oss. Den är en mötesplats för överklassen och kapitalismens språkrör. Hon pratade också om de tre statyer som står uppradade utanför hotellet, som tillsammans ger en klar bild över hur bostadsfrågan bedrivs i staden; den första som inte ser bostadsbristen, utanförskapet eller sin egen roll i bidragandet till segregationen, den andra som inte lyssnar till den frustration eller kritik som mullrar ibland oss och den tredje som med handen för munnen gör som alla andra; håller käften.

Men Göteborg behöver inget nytt hotell och vi behöver inte några nya byggen till överklassen. Det byggs hela tiden nya bomöjligheter till människor som redan har eller äger en bostad; men vad vi behöver är byggen till de som inte har några möjligheter idag; vi behöver hyresrätter och studentbostäder, vi behöver fritidsgårdar till ungdomarna för att möjliggöra en stabil grogrund och tak över huvudet för de som lussas runt i väntan på ett fast boende.

En förbipasserande man tog emot RS-flygbladet som trycktes i handen på honom, skakade på huvudet och sa: Idag ett trevligt kulturevenemang som alla kan ta del av, men vad är det imorgon?

När spektaklet har lagt sig måste alla kräva att bostäder byggs efter behov och en demokratisk kontroll över byggandet. Det är en skam att säga att Clarion Hotel Post är en gåva till Göteborg för göteborgarna; för det är inget annat än ett nytt kapitel i kapitalismens bok.

Caroline Holmgren

GP1

IF Metalls ordförande Stefan Löfven blir ny S-ledare. Det meddelade Socialdemokraterna på en presskonferens idag, den 26 januari. Stefan Löfven, som inte sitter i riksdagen men som suttit i Socialdemokraternas högsta ledning (VU:t) sedan 2006, är fast förankrad på högerkanten: han har varit emot låglönesatsningar, jämställdhetspotter och rejäla lönelyft på vinsternas bekostnad, men för krisavtal och det nya industriavtalet.

Han är dessutom en stark vän av kärnkraft och EU. Löfven är enligt Dagens Industri ”Företagarnas vän”, vilket också bekräftas av hans ”meritlista” som ordförande i IF Metall. Det är ett parti i djup kris som Löfven tar över. I TV4/Novus senaste väljarbarometer, som presenterades idag, har S rasat ned till 22,9 procent. Ett statistiskt säkerställt ras med 3,3 procentenheter sedan december, samtidigt som Moderaterna klättrat upp till 35,6 procent. Dagens S-kris är till skillnad från krisen vid partisprittringen 1917 inte heller övergående.

1917 var Socialdemokraterna fortfarande ett arbetarparti, om än med en borgerlig ledning, och partiet hade en helt annan förankring än idag. Även efter splittringen kunde S inkassera brett stöd från arbetare och andra grupper i samhället, samtidigt som stalinismens framväxt i Sovjetunionen försvårade framväxten av ett nytt starkt vänsteralternativ. Att Sverige slapp undan andra världskrigets förstörelse och den svenska kapitalismens guldålder 1950-1975 lade sedan grunden för ett historiskt långt socialdemokratiskt regeringsinnehav och en modern välfärdsstat.

Sedan dess, från 1970-talets mitt, har kapitalismens stagnation samt Socialdemokraternas slakt av den välfärd man själv byggt upp resulterat i valnederlag och en tilltagande S-kris. Socialdemokraterna har omvandlats till ett borgerligt parti med allt svagare band till ungdomen, arbetarna och de som har det sämst: fattigpensionärer, arbetslösa, sjuka och ensamstående.

”Det bristande förtroendet för socialdemokratins förmåga att skapa full sysselsättning är ett av de viktigaste skälen till partiets försämrade valresultat. Samtidigt har partiets trovärdighet sjunkit också på andra områden. Klyftorna i Sverige har ökat i trettio års tid, även under socialdemokratiska regeringar. Följden av den ökande ojämlikheten och att allt fler står utanför arbetsmarknaden är att ofriheten breder ut sig i samhället. Socialdemokratin har under lång tid inte förmått leva upp till sina grundläggande löften om arbete åt alla, ökad jämlikhet och större frihet för var och en. Detta har skapat ett trovärdighetsproblem vars betydelse inte kan överskattas. En del av socialdemokratins problem ligger också i att partiet i praktiken accepterat att politikens möjligheter att styra har avlövats”, tvingades Socialdemokraternas kriskommission teckna i sin rapport “Omstart för Socialdemokratin” från 2011.

Vad kriskommissionen inte kunde förstå var att S fallit offer för sin egen inomkapitalism, marknadsanpassning och högerpolitik. Valet av Håkan Juholt var ett led i en ”omstart”, som var dömd att leda till en ny återvändsgränd eftersom allt tal om förnyelse stannade vid Juholts installationstal vid S-kongressen i mars i fjol. Efter det var det fortsatt högerkurs och fördjupad kris, som bara blev värre av Juholts oförmåga att ge klara besked samt hans fiffel. Det som skulle bli en omstart blev istället också till en upptrappning av den interna maktstriden inom Socialdemokraterna. Juholt, som blivit vald efter att alla andra kandidater sagt nej eller spelat ut varandra, blev en övergångsfigur och snabbt ”en lam anka” när olika falanger, med medias hjälp, fortsatte den ledarstrid som länge pågått inom S-toppen.

Maktstriden inom S handlar väldigt lite om politik utan mest om rädslan för att partiet ska fortsätta att krympa och äventyra S-politikernas jobb, inkomster och status. ”Det talas friskt om partiveteraner och kommunalråd som sitter och räknar på vad 25 procent på riksnivå ger i de lokala valen och inser att man inte ens kommer ha heltidsarvoderat oppositionsråd om det fortsätter så här”, skrev tidningen Fokus den 20 januari under rubriken ”Så avsätts en partiledare”. Men det gäller förstås också de S-märkta på landstings- och riksdagsledamöterna samt alla andra som får sin utkomst som anställda av socialdemokratin och fack.

Tvärtemot de förhoppningar – om en vänstersväng och uppsving i opinionen – som Juholt väckte vid S-kongressen har Socialdemokratins kräftgång fortsatt samtidigt som partiet gått än mer till höger. Under Juholt har S inte på en enda punkt lyckats formulera en opposition till regeringens högerpolitik. Oppositionens svaghet blev Reinfeldt & Co:s styrka. ”Det är ju inte som om regeringen briljerar. En ganska självgod statsminister, arbetslöshet som väntas öka, en utrikesminister i blåsväder, privatiseringskritik, en koalitionspartner eller tre under isen och när hörde ni senast ett nytt förslag som var spännande och relevant? Det finns några öppna mål inför 2014”, för att citera Fokus igen.

Men alla öppna mål till trots och trots regeringens nyliberala extremism samt snabbt växande klassklyftor har Socialdemokraternas kris har bara fördjupats eftersom partiet inte har något annat att erbjuda än allianspolitik 2.0. Kan Löfven ändra på detta och åtminstone tillfälligt hejda (S)önderfallet? Det är möjligt. Men bara kortvarigt och som en biprodukt av ett växande missnöje med regeringen, vilket i sin tur kommer att resultera i att moderatbubblan börjar spricka.

Som en ren självbefarelsedrift har S under Löfven sannolikt inget val än att försöka hitta en väg tillbaka till en opposition light – kritik av regeringen på vissa enskilda punkter – i kombination med attacker mot att regeringen står handfallen inför den ökade arbetslösheten. Det kan ge möjlighet till en viss uppgång i opinionen, även om Saabs konkurs och IF Metall-ledningens övriga svek kastar långa skuggor efter Löfven. Utan hopp om att ensamt bilda regering tvingas dock Socialdemokraterna, särskilt efter det röd-gröna samarbetets kollaps, att envist försöka hitta samarbetspartner bland ett eller flera av högeralliansens partier. Och Löfven är en av de fackliga ledarna som har investerat mest i samarbete och gjort en dygd av att undvika en strid med såväl arbetsgivarna som regeringen. Det tillsammans med partiets pro-kapitalistiska politik sätter bestämda gränser, i både tid och omfattning, för en möjlig S-återhämtning. Det enda som den nya S-ledningen egentligen kan hoppas på är att partiet temporärt erövrar en ställning i opinionen som ett något mindre ont än högeralliansen.

Den grundläggande S-krisen kommer därför att bestå. Aldrig någonsin kommer den nya borgerliga socialdemokratin att återfå sin förankring och stöd. Partiet kommer, precis som alla andra etablerade partier, att trendmässigt fortsätta att tappa medlemmar och trogna väljare, och eventuella valframgångar är endast en reflektion av tillfälliga opinionssvängar. Socialdemokratins uppgång och fall uttrycker behovet av ett nytt socialistiskt arbetarparti och demokratiska, kämpande fack. Gå med i Rättvisepartiet Socialisternas kamp för arbetarrörelsens socialistiska återfödelse.

Per Olsson

GP GP GP DN DN DN DN DN