Nazisternas attack understryker det som Rättvisepartiet Socialisterna pekat på. Det måste råda nolltolerans mot nazistiska och rasistiska möten, manifestationer, demonstrationer och samlingar. Inte en gata, inte ett torg åt nazisterna. När de tillåts att samlas ökar dess självförtroende och våldet i dess spår.

SMR har tidigare organiserat ett gatumöte i staden, ett möte som fått arrangeras ostört. Detta möte kan ses som obetydligt, men var tillräckligt för att ge nazisterna självförtroende att gå till våldsam attack mot antirasister några veckor senare.

Nazisterna hade mobiliserat ett tiotal personer från flera orter för att genomföra attacken mot antirasisterna. En antirasist som talat på demonstrationen misshandlades av nazisterna som slog en flaska i hans huvud när de försökte hindra dem från att storma lokalen. Enligt media har tre nazister gripits av polis.

En viktig lärdom för Ludvikas antirasister är att mobilisera för att stoppa nazisterna redan innan de håller sina manifestationer och att öka säkerheten vid antinazistiska arrangemang. Säkerheten vid mötet borde ha varit bättre, en fråga som vilar på arrangörerna. Detta speciellt då nazisterna redan tidigare hetsat på nätet mot demonstrationen. som hölls under dagen. Men arrangörerna lämnade frågan om säkerhet till polisen. Kampen mot nazism eller försvaret och skydd av vänsterns möten kan aldrig överlämnas till polisen. Att de inte har det intresset stod klart då det tog dem två timmar innan nazisterna körts bort från Folkets Hus trots att de bara var tio till antalet.

Hotet från nazism måste tas på allvar villket våldet i Ludvika visat. Socialister har här en viktig roll att spela. Att samla arbetarungdomen och Ludvikas befolkning i massprotester för att blockera nazisternas försök att etablera sig måste bli en prioriterad fråga.

RS Västsverige

DN DD
Expo

Invigningen började med att man stängde av all trafik runt Drottningtorget och Centralstationen mitt i rusningstrafiken, för att sedan med hjälp av en ljussättning på sex, sju mille slå in hela bygget i ett stort paket för att oljetorsken skulle visa på att det är hans gåva till Göteborg. Därefter smälldes det med pompa och ståt på med fyrverkerier och artister för att lura alla de Göteborgare som kommit till Drottningtorget för att ta del av invigningen av skrytbygget.

Tack, säger alla de 3000 hemlösa Göteborgarna som varje dag kommer att passera detta lyxhotell på  väg till stationen för att sälja Faktum eller ta skydd undan kylan för natten. Tack, säger alla de 800 sökande på varje lägenhet som blir ledig medan de vässar sina armbågar i hopp om att det kanske äntligen blir deras tur att få en bostad.

För det är precis vad vi behöver, eller?

För de som inte lät sig luras höll Lotten Gustafsson ett tal medan hon stod på en soptunna och menade på att man inte skulle sälja sig lika billigt som den annars så samhällskritiska Timbuktu (som var en utav kvällens huvudakter) utan istället beakta den form av mötesplats som ägaren Petter A. Stordalen förespråkar. För vi kommer allihopa liksom flickan med svavelstickorna få det uppkört i ansiktet varje dag som vi ska ta spårvagnen att det inte är en plats för oss. Den är en mötesplats för överklassen och kapitalismens språkrör. Hon pratade också om de tre statyer som står uppradade utanför hotellet, som tillsammans ger en klar bild över hur bostadsfrågan bedrivs i staden; den första som inte ser bostadsbristen, utanförskapet eller sin egen roll i bidragandet till segregationen, den andra som inte lyssnar till den frustration eller kritik som mullrar ibland oss och den tredje som med handen för munnen gör som alla andra; håller käften.

Men Göteborg behöver inget nytt hotell och vi behöver inte några nya byggen till överklassen. Det byggs hela tiden nya bomöjligheter till människor som redan har eller äger en bostad; men vad vi behöver är byggen till de som inte har några möjligheter idag; vi behöver hyresrätter och studentbostäder, vi behöver fritidsgårdar till ungdomarna för att möjliggöra en stabil grogrund och tak över huvudet för de som lussas runt i väntan på ett fast boende.

En förbipasserande man tog emot RS-flygbladet som trycktes i handen på honom, skakade på huvudet och sa: Idag ett trevligt kulturevenemang som alla kan ta del av, men vad är det imorgon?

När spektaklet har lagt sig måste alla kräva att bostäder byggs efter behov och en demokratisk kontroll över byggandet. Det är en skam att säga att Clarion Hotel Post är en gåva till Göteborg för göteborgarna; för det är inget annat än ett nytt kapitel i kapitalismens bok.

Caroline Holmgren

GP1

IF Metalls ordförande Stefan Löfven blir ny S-ledare. Det meddelade Socialdemokraterna på en presskonferens idag, den 26 januari. Stefan Löfven, som inte sitter i riksdagen men som suttit i Socialdemokraternas högsta ledning (VU:t) sedan 2006, är fast förankrad på högerkanten: han har varit emot låglönesatsningar, jämställdhetspotter och rejäla lönelyft på vinsternas bekostnad, men för krisavtal och det nya industriavtalet.

Han är dessutom en stark vän av kärnkraft och EU. Löfven är enligt Dagens Industri ”Företagarnas vän”, vilket också bekräftas av hans ”meritlista” som ordförande i IF Metall. Det är ett parti i djup kris som Löfven tar över. I TV4/Novus senaste väljarbarometer, som presenterades idag, har S rasat ned till 22,9 procent. Ett statistiskt säkerställt ras med 3,3 procentenheter sedan december, samtidigt som Moderaterna klättrat upp till 35,6 procent. Dagens S-kris är till skillnad från krisen vid partisprittringen 1917 inte heller övergående.

1917 var Socialdemokraterna fortfarande ett arbetarparti, om än med en borgerlig ledning, och partiet hade en helt annan förankring än idag. Även efter splittringen kunde S inkassera brett stöd från arbetare och andra grupper i samhället, samtidigt som stalinismens framväxt i Sovjetunionen försvårade framväxten av ett nytt starkt vänsteralternativ. Att Sverige slapp undan andra världskrigets förstörelse och den svenska kapitalismens guldålder 1950-1975 lade sedan grunden för ett historiskt långt socialdemokratiskt regeringsinnehav och en modern välfärdsstat.

Sedan dess, från 1970-talets mitt, har kapitalismens stagnation samt Socialdemokraternas slakt av den välfärd man själv byggt upp resulterat i valnederlag och en tilltagande S-kris. Socialdemokraterna har omvandlats till ett borgerligt parti med allt svagare band till ungdomen, arbetarna och de som har det sämst: fattigpensionärer, arbetslösa, sjuka och ensamstående.

”Det bristande förtroendet för socialdemokratins förmåga att skapa full sysselsättning är ett av de viktigaste skälen till partiets försämrade valresultat. Samtidigt har partiets trovärdighet sjunkit också på andra områden. Klyftorna i Sverige har ökat i trettio års tid, även under socialdemokratiska regeringar. Följden av den ökande ojämlikheten och att allt fler står utanför arbetsmarknaden är att ofriheten breder ut sig i samhället. Socialdemokratin har under lång tid inte förmått leva upp till sina grundläggande löften om arbete åt alla, ökad jämlikhet och större frihet för var och en. Detta har skapat ett trovärdighetsproblem vars betydelse inte kan överskattas. En del av socialdemokratins problem ligger också i att partiet i praktiken accepterat att politikens möjligheter att styra har avlövats”, tvingades Socialdemokraternas kriskommission teckna i sin rapport “Omstart för Socialdemokratin” från 2011.

Vad kriskommissionen inte kunde förstå var att S fallit offer för sin egen inomkapitalism, marknadsanpassning och högerpolitik. Valet av Håkan Juholt var ett led i en ”omstart”, som var dömd att leda till en ny återvändsgränd eftersom allt tal om förnyelse stannade vid Juholts installationstal vid S-kongressen i mars i fjol. Efter det var det fortsatt högerkurs och fördjupad kris, som bara blev värre av Juholts oförmåga att ge klara besked samt hans fiffel. Det som skulle bli en omstart blev istället också till en upptrappning av den interna maktstriden inom Socialdemokraterna. Juholt, som blivit vald efter att alla andra kandidater sagt nej eller spelat ut varandra, blev en övergångsfigur och snabbt ”en lam anka” när olika falanger, med medias hjälp, fortsatte den ledarstrid som länge pågått inom S-toppen.

Maktstriden inom S handlar väldigt lite om politik utan mest om rädslan för att partiet ska fortsätta att krympa och äventyra S-politikernas jobb, inkomster och status. ”Det talas friskt om partiveteraner och kommunalråd som sitter och räknar på vad 25 procent på riksnivå ger i de lokala valen och inser att man inte ens kommer ha heltidsarvoderat oppositionsråd om det fortsätter så här”, skrev tidningen Fokus den 20 januari under rubriken ”Så avsätts en partiledare”. Men det gäller förstås också de S-märkta på landstings- och riksdagsledamöterna samt alla andra som får sin utkomst som anställda av socialdemokratin och fack.

Tvärtemot de förhoppningar – om en vänstersväng och uppsving i opinionen – som Juholt väckte vid S-kongressen har Socialdemokratins kräftgång fortsatt samtidigt som partiet gått än mer till höger. Under Juholt har S inte på en enda punkt lyckats formulera en opposition till regeringens högerpolitik. Oppositionens svaghet blev Reinfeldt & Co:s styrka. ”Det är ju inte som om regeringen briljerar. En ganska självgod statsminister, arbetslöshet som väntas öka, en utrikesminister i blåsväder, privatiseringskritik, en koalitionspartner eller tre under isen och när hörde ni senast ett nytt förslag som var spännande och relevant? Det finns några öppna mål inför 2014”, för att citera Fokus igen.

Men alla öppna mål till trots och trots regeringens nyliberala extremism samt snabbt växande klassklyftor har Socialdemokraternas kris har bara fördjupats eftersom partiet inte har något annat att erbjuda än allianspolitik 2.0. Kan Löfven ändra på detta och åtminstone tillfälligt hejda (S)önderfallet? Det är möjligt. Men bara kortvarigt och som en biprodukt av ett växande missnöje med regeringen, vilket i sin tur kommer att resultera i att moderatbubblan börjar spricka.

Som en ren självbefarelsedrift har S under Löfven sannolikt inget val än att försöka hitta en väg tillbaka till en opposition light – kritik av regeringen på vissa enskilda punkter – i kombination med attacker mot att regeringen står handfallen inför den ökade arbetslösheten. Det kan ge möjlighet till en viss uppgång i opinionen, även om Saabs konkurs och IF Metall-ledningens övriga svek kastar långa skuggor efter Löfven. Utan hopp om att ensamt bilda regering tvingas dock Socialdemokraterna, särskilt efter det röd-gröna samarbetets kollaps, att envist försöka hitta samarbetspartner bland ett eller flera av högeralliansens partier. Och Löfven är en av de fackliga ledarna som har investerat mest i samarbete och gjort en dygd av att undvika en strid med såväl arbetsgivarna som regeringen. Det tillsammans med partiets pro-kapitalistiska politik sätter bestämda gränser, i både tid och omfattning, för en möjlig S-återhämtning. Det enda som den nya S-ledningen egentligen kan hoppas på är att partiet temporärt erövrar en ställning i opinionen som ett något mindre ont än högeralliansen.

Den grundläggande S-krisen kommer därför att bestå. Aldrig någonsin kommer den nya borgerliga socialdemokratin att återfå sin förankring och stöd. Partiet kommer, precis som alla andra etablerade partier, att trendmässigt fortsätta att tappa medlemmar och trogna väljare, och eventuella valframgångar är endast en reflektion av tillfälliga opinionssvängar. Socialdemokratins uppgång och fall uttrycker behovet av ett nytt socialistiskt arbetarparti och demokratiska, kämpande fack. Gå med i Rättvisepartiet Socialisternas kamp för arbetarrörelsens socialistiska återfödelse.

Per Olsson

GP GP GP DN DN DN DN DN

Beslutet hade ett undantag, att Björsaredsskolan blir kvar i sin nuvarande form, i alla fall till dess att nya Gunnilseskolan står klar. Då beslutet var klubbat var känslorna blandade bland barn, lärare och föräldrar på plats. Frustration, ilska, sorg eller en hopplös tomhet beskrevs, men tydligt var också att kampen fortsätter.

Vänsterpartiet yrkade på nytt, tillsammans med Miljöpartiet att ta mer tid på sig i denna stora omorganisering, för att få mer tid att diskutera med personal, elever och föräldrar och samtidigt vänta in alternativa förslag från tjänstemännen. Dessa är två partier som svängt på grund av opinionstrycket. Folkpartiet yrkade bland annat på att Björsaredsskolan skulle vara kvar och fick stöd av Moderaterna/Kristdemokraterna och Socialdemokraterna. Man yrkade också på att skolorna i Hjällbo och Hammarkullen skulle vara kvar i sin nuvarande form, men detta avslogs.

Direkt efter mötet samlades några från de som varit aktiva i kampen mot denna omorganisering. Efter att ha ventilerat känslorna rådde det dock inga tvivel om att kampen fortsätter.

- Vi är många enade att vi måste fortsätta, kraven måste omformuleras och kampen måste breddas, säger Johannes Lundberg, en bland många aktiva i Föräldragrupperna.

Vad säger du om beslutet?
- Rent spontant tycker jag det är en skandal gällande tryggheten för barnen och området, men också ur demokratisynpunkt. Förslaget presenteras utifrån en påstådd dialog med föräldrar. Politiker har från dag ett nonchalerat föräldrar och personal, vad gäller flera inbjudningar till dialog, svar på våra frågor via mail, men framför allt deras val av små lokaler inför informations- och nämndemöten.

Johannes som också är medlem i Rättvisepartiet Socialisterna menar att beslutet inte främjar demokratiutvecklingen i området:

- I vissa delar av Angered är det bara dryga 50 procent som röstar i valet. I denna folkliga opinion med massivt engagemang, där dörrar till politikermöten stängts framför ögonen på ungdomar och föräldrar, där även personal känner sig totalt överkörda kommer knappast att höja framtida valdeltagande.

Skolkampen i Angered har blivit en riktig demokratifråga?
- Absolut. Icke folkvalda, utan personer tillsatta uppifrån ska fatta så viktiga beslut. Det är klart att de blir repressentanter för politikerna på högre poster och inte för oss. De blir mer mån att hålla budgeten och klättra högre i sin politiska karriär än att se till att rätt förutsättningar finns för en bra skola. Bättre blir det inte då de så kallade experterna, våra välbetalda tjänstemän har så mycket att säga till om, i ett område dem inte känner till annat än ur ett perspektiv där våra barn inte är annat än siffror i en pärm. Men det handlar om barn, deras trygghet, utbildning och framtid.

Varför är det nu viktigt att fortsätta kämpa?
- Främst för att riva upp beslutet. Och då behövs riktigt stora organiserade protester där alla som är emot omorganiseringen deltar fullt ut. De fackliga organisationerna som varit mot måste mobilisera sina medlemmar. Föräldrar, elever och personal tillsammans, precis som vi sett, men i än större skala. Det får inte bli prat om respekt för demokratiska beslut och att det nu inte finns utrymme för fler protester. Demokrati är inget vi har en gång var fjärde år, utan även varje dag mellan valen. Man har rätt att påverka och protestera mot tagna beslut.

- Det är också viktigt för att kanalisera missnöjet och frustrationen i rätt riktning för att undvika att den yttrar sig på annat sätt.

Något som du vill tillägga?
- För ett enat Angered, mot försämringar, prestigefasta politiker och tjänstemän. Ja till förändring genom dialog, där behoven styr. Kampen fortsätter, riv upp beslutet!

Amer Mohammed Ali

SR GP Debatt SR

Rättvisepartiet Socialisterna i Göteborg bjuder in till möte med talare från Kina och Hong Kong.

Zhang Shujie (CWI) och Leung Kwkok Hung ”Longhair” (LSD Hong Kong) kommer tala om förtrycket i Kina och även om masskampen underifrån.

Zhang Shujie är socialist och förespråkare för oberoende fackföreningar och arbetares rättigheter i Kina. Han är en av skribenterna på www.chinaworker.info och anhängare av CWI (Rättvisepartiet Socialisternas international) sedan 2009. CWI har medlemmar och anhängare i många länder, däribland Kina, Hongkong och Taiwan. Webbplatsen chinaworker.info och dess tidning The Socialist, är båda förbjudna i Kina.

I februari 2011 blev Zhang ett av otaliga offer för den senaste vågen av förtryck i Kina, pådriven av diktaturens rädsla för uppror efter Mubaraks fall i Egypten och explosionen av revolutionär kamp över hela arabvärlden. Hade Zhang varit kvar i Kina hade han riskerat en lång period av frihetsberövande. Statliga säkerhetsagenter har hotat med åtal om att ”avslöja statshemligheter” och ”omstörtande verksamhet mot statsmakten”, som bestraffas med tio års fängelse.

I oktober 2011 lyckades Zhang att lämna Kina med hjälp av vänner och kamrater i CWI och andra, i Kina, Hong Kong och Europa. Dessa inkluderar parlamentariker Joe Higgins och Paul Murphy från Socialist Party (CWI) på Irland, och Leung Kwok Hung, representant för LSD i Hong Kong.

Anmäl dig på Facebook!

För mer info kontakta Stefan Berg på telefon 0707 – 56 54 01

Enligt en artikel i Metro (18/1 2012) har 920 poliser anmälts i Västsverige under 2011. Endast 35 av dessa fall ledde sedan till åtal. Antal fällande domar ligger på låga 10 stycken. I hela Sverige har knappt 2 procent av de 6 376 anmälda poliser blivit åtalade. Anmälningarna som har väckts mot polisen gäller bland annat misshandel och stölder i och med omhändertaganden.

Karina Nilsson Jeppsson, ansvarig för internutredningsenheten i Göteborg, säger i Metro att en svårighet kring dessa anmälningar är att det ofta inte finns tillräckligt med vittnen. Så var inte fallet för RS-medlemmen Linnéa Wallberg som JO-anmälde polisen efter en blockad utanför flyktingförvaret i Kållered den 22 mars förra året.

- Polisen använde brutalt övervåld för att bryta blockaden och min anmälan var ytterligare ett sätt att politisera och lyfta fram hur dagens asylpolitik ser ut, samt att avslöja polisens roll i det stora hela.

Dock hade hon inga förhoppningar om att hennes anmälan skulle leda till åtal, och idag har Linnéa inte fått något svar angående vad som har hänt med hennes JO-anmälan.

Sedan förra året så är det Rikspolisstyrelsen som är ansvarig för internutredningar, istället för de olika polismyndigheterna i länen. Trots den här förändringen höjs nu röster om att det inte är nog. Rättssäkerhetsorganisationen menar att utredarna inte får ha någon koppling till polisen utan att en fristående kommission måste upprättas.

Polisens främsta arbetsuppgift är inte att skydda landets medborgare. Deras uppdrag är att bevara det rådande samhällssystemet och dess makthavare. Det faktum att så pass få poliser faktiskt blir åtalade visar tydligt hur alla inte är lika inför lagen, vilket är något som Rättvisepartiet Socialisterna kämpar för att förändra.

Irma Mahmutovic

Välkommen till Rättvisepartiet Socialisternas årliga
KVINNOKAMPSMÖTE

Det krävs en aktiv kamp för att stoppa kvinnoförtrycket från att etablera sig, och kanske framför allt, för att motverka dess bibehållna existens. Kampen för kvinnors rättigheter är inte något som ska tas upp och utföras av någon som har fått funktionen att kunna föda ett barn, som bär sitt kön vackert invävt i kroppen och inte utanpå, eller som av samhället kallas för kvinna; en aktiv kamp är något som måste tas av oss alla och den måste tas varje dag, överallt.

Dagordning

10.00 Mötet öppnas
10.01 Marxism och feminism
10.20 Diskussion
11.20 PAUS
11.30 Kvinnokamp idag
11.50 Diskussion
12.50 LUNCH
13.30 Kvinnokampsperspektivet i partiet
13.40 Diskussion
15.00 Mötet avslutas

Lunch kommer att finns tillgängligt för den lilla summan på 20 riksdaler per skalle. Vårt bokbord med läsvärt material finns också tillgängligt för den som är ivrig att veta mer.

Vid eventuella frågor och funderingar, kontakta:
Linnéa: 070-390 48 31
eller Caroline: 070-252 88 30

Ingen klasskamp utan kvinnokamp – ingen kvinnokamp utan klasskamp!

Den sociala pressen blev till slut för mycket efter att Thomas Karlsén hängdes ut som nazist och de protester som han fick utstå. Att vänner och arbetskamrater rakryggat stod upp och protesterade mot honom hade antagligen en avgörande effekt för att få honom att hoppa av det nazistiska partiet. Enligt Trollhättans tidning Ttela meddelar Thomas Karlsén att:

”Jag är inte nazist, men har indirekt blivit utpekad som nazist av kommunala företrädare och media. Och jag vill heller inte företräda ett parti som utpekas för nazism. Jag har dessutom vänner och arbetskollegor, som jag inte vill belasta med illasinnade rykten och förtal, vilket lätt uppstår i småstäder som Trollhättan. Därför vill jag meddela att jag lämnar mitt mandat i fullmäktige, samt uppdraget som nämndeman”, skriver Karlsén i ett brev till kommunen.

Enligt Ttela kommer Thomas Karlsén inte att ägna sig åt politik mer. Detta visar hur viktigt det är att inte vända rasism och nazism ryggen. Protester och uppmärksammanden om vilka de rasistiska och nazistiska företrädarna är kan få dem att backa.

RS Västra Götaland

Till ansvariga politiker i Göteborgs stad

Vi som skriver till dig, politiker, är personal på Hammarkullsskolan i Angered. Vi, drygt 55 personer, arbetar som lärare, skolsköterska, bambapersonal, specialpedagoger, kuratorer, städerskor, vaktmästare och byråsekreterare. Vi skriver delvis för att uttrycka vår stora oro inför konsekvenserna av det förslag till omorganisering av skolorna i Angered, som politikerna i Angered SDN skall fatta beslut om den 24 januari 2012. En annan anledning till att vi skriver är att vi undrar om ni politiker med övergripande ansvar i Göteborg är medvetna om vad som kommer att hända i Angered om förslaget går igenom.

Förslaget bygger till stor del på lösa antaganden om framtiden och saknar en genomgripande analys av vilka konsekvenser det skulle få för skolorna och de boende i Hammarkullen och övriga Angered. Vi betvivlar att förslagsläggarna och beslutsfattarna helt och fullt har insett hur förödande detta beslut kommer att bli, både ur ekonomisk och social synvinkel.

I Hammarkullen innebär förslaget att
- Hammarkullsskolans mellanstadium och högstadium läggs ned och eleverna flyttar till Nytorpsskolan.
- Hammarkullsskolans lågstadium läggs ned och eleverna flyttar till Hammarkullsskolans högstadium.
- Emmaskolans mellanstadium läggs ned och eleverna flyttar till Nytorpsskolan
- Nytorpsskolans lågstadium läggs ned och eleverna flyttar till Hammarkullsskolan
- Röseredsskolans lågstadium läggs ned och eleverna flyttar till Hammarkullsskolan

Detta förslag har väckt både oro, vrede och sorg i stadsdelen. Vi vet med säkerhet att en stor grupp av föräldrar, med stort engagemang för sina barns skolgång, kommer att välja andra skolor i Göteborg, som svar på ovanstående.
Vi vill utifrån våra kunskaper och erfarenheter visa på det vi befarar kan bli följden av förslaget.

Ekonomiskt
En förutsättning för att ovanstående förslag skall kunna genomföras är att alla inblandade skolor måste anpassas, dvs. byggas om, så att de fungerar för de nya eleverna.
Hammarkullsskolans högstadium har till exempel för två år sedan renoverats till ett funktionellt högstadium, med no-institution, slöjd- och bildsalar och ett toppmodernt skolkök för hemkunskapen, allt detta till en kostnad av 35 miljoner kronor. Nu måste skolan åter byggas om för att anpassas till F-3-skola. Dessutom saknas mycket av ovanstående på Nytorpsskolan. Ingen kostnadskalkyl för ombyggnader av skolorna i Angered finns med i beslutsunderlaget.

Redan nu aviserar föräldrar till fler än femtio barn på Hammarkullsskolan att de tänker flytta sina barn till andra skolor. Enbart detta innebär 5 miljoner kronor i minskade inkomster för Angereds stadsdel. Ett av huvudsyftena med förslaget är att göra en besparing på lokaler på 8,5 miljoner kronor. Vi tvivlar på dessa kalkyler och befarar att ytterligare nedskärningar kommer att bli följden p.g.a. den stora elevflykten.

Socialt
De senaste åren har barnavårdscentralen, vårdcentralen, affären och posten i Hammarkullen stängt. Fritidsgården Mixgården, biblioteket och öppna förskolan står under återkommande nedläggningshot. Arbetslösheten, fattigdomen och bostadsbristen har ökat.

Familjerna i Hammarkullen har genom åren satt mycket hopp och tilltro till skolan. Lärare och annan personal har hittills stannat länge. Skolan har varit mycket mer än ”bara” en skola, den har stått för trygghet, stabilitet och framtidshopp. Eleverna har gått här från förskolan till nionde klass, har kunnat hälsa på sina gamla lärare, haft sina syskon på skolan, föräldrarna har känt lärarna och lärarna har känt till familjerna väl, ofta i flera generationer.
Hammarkullsskolans var under några år inte så trygg som önskvärt utan präglades av täta rektorsbyten, ombyggnader, minskad vuxentäthet och nedskärningar.
Detta märktes ganska snabbt då en del barn flyttade till friskolor, främst religiösa, och till andra skolor i Göteborg.
Sedan några år har skolan nu en stabil ledning, föräldrar och elever känner sig tryggare, vi har visioner och mål, bygger upp traditioner och strukturer. Måluppfyllelsen har blivit bättre.
I detta läge ska vi nu lägga ned skolan och eleverna ska flyttas runt till olika skolor.
Det scenario som vi fruktar är djupt oroande.

Man brukar säga att förändringar alltid är svåra och stöter på motstånd. I detta fall är vår övertygelse att motståndet handlar om något mycket djupare och allvarligare som måste ses i det specifika sammanhang som är samhället Hammarkullen med dess specifika historia, med dess invånare med sin specifika historia och skolan med sin specifika historia. Vad vi ser tecken på nu är att man ger upp. Man ger upp hoppet om ett bra lokalsamhälle, om en bra skola i stadsdelen och om en framtid för sina barn i denna stadsdel.
Man ger också upp förtroendet för pålitliga och kloka beslutsfattare. Detta är mycket allvarligt.

Om vi i stället fick möjlighet att satsa på och fortsätta bygga upp en bra skola i Hammarkullen, fortsätta att utveckla alla de kreativa samarbeten och odla de frön till förändring, som finns i Hammarkullen, så ser vi hopp inför framtiden. Om vi verkligen skulle ta föräldrarnas och barnens önskningar och hopp om framtiden på allvar då skulle vi satsa på och bygga upp en skola där föräldrar och barn ville stanna kvar och till och med sökte sig tillbaka till från andra skolor.

Personalen på Hammarkulleskolan

Han kom hit med sin fru Khadije Mahabadi 2007 för att besöka sin dotter som bor i Sverige. Från Iran fick de veta att den underjordiska grupp de var verksamma i hade avslöjats av regimen. Det hade blivit livsfarligt för dem att återvända och de stannade i Sverige som politiska flyktingar. Under 2008 och 2009 tog sig deras andra barn och barnbarn till Sverige för att undkomma förföljelsen. De har fortsatt sin politiska aktivism här i Sverige och även barnbarnen som inte var medlemmar i IAKP har blivit aktiva i Misstro Oss Inte-kampanjen.

Som Offensiv tidigare rapporterat så är flyktingarna i Misstro Oss Inte noggrant kartlagda av regimen i Iran – de största dagstidningarna har skrivit om dem och det är högst sannolikt att allt material, bland annat filmer, som finns på internet har fallit i regimens händer. På flertalet protester har Reza, hans döttrar Leila och Marjam Fard och hans son Mahdi Fard hållit tal. Utanför Irans ambassad på en demonstration den 3 december förra året brände de bilder på Ali Khameni och Mahmoud Ahmadinejad. Marjams son Said Marimi var inte politiskt aktiv i Iran men har engagerat sig i de kampanjer mot regimen som familjen deltagit i i Sverige. Deras senaste ansökan om asyl blev avslagen och sista datum att lämna in överklagan är nära, den 23 januari.

Fyra studenter på Göteborgs Yrkeshögskola har gjort en film om Leila Taghat Farsa Fard och Misstro Oss Inte där regimkritiken tydligt lyfts fram. All denna nya bevisning har lagts fram till Migrationsverket men ännu har ingen i familjen getts asyl.

Tretton av de iranska flyktingarna har nu fått asyl, senast gruppens ordförande Mehdi Sheikh Najdi. I Stockholm har 12 iranska flyktingar fått asyl efter intensiva kampanjer och aktioner. Trots situationen som råder för oppositionella i Iran och internationellt, och trots att Migrationsverket gång på gång har serverats bevis på detta, så fortsätter Sverige att avvisa flyktingar till förföljelse, fängelse, tortyr, våldtäkt och dödsstraff. Den iranska regimen är en av de mest repressiva i världen och avrättar flest i världen, räknat per capita.

För att stoppa de människorättsvidriga utvisningarna krävs fortsatt kamp för varje enskild flykting, men för att förändra den rasistiska flyktingpolitiken från grunden krävs masskampanjer med gemensamma demonstrationer och aktioner som samlar både flyktingar och svenskar.

Stefan Berg