- Vårt krig är inte mot varandra utan mot fattigdom, arbetslöshet och bostadsbrist. Med de orden öppnades Rättvisepartiet Socialisternas manifestation mot våldet och för trygghet i Hammarkullen. Manifestationen utlystes som ett svar på det senaste i raden våldsdåd i Hammarkullen. 250 Hammarkullebor slöt upp med en dags mobilisering. Den samlade känslan i Hammarkullen är att nu är det nog.

Hur är tillståndet i våra förorter? Det behövs ingen genomgående granskningar för att förstå hur illa ställt det är. En tickande bomb av frustration som måste tas på allvar. Men också en nyvunnen vilja till organisering och motstånd för att stå upp för förorten mot nedskärningar, klassklyftor och statlig rasism.

Fredagens skottlossning är den andra på kort tid i Hammarkullen och den tredje i Angered. Två ungdomar skottskadades på Bredfjällsgatan den 2 april, en vecka senare sköts en man i benet i Hjällbo och nu senast skottlossning mellan två grupper i fredags mitt bland lekande barnfamiljer på Hammarkulleskolans lekplats.

I nedskärningarna och krisens spår ser vi hur våldet ökar. Därför måste detta tas på allvar av ansvariga politiker och ungas delaktighet och trygghet prioriteras. Kampen mot våld, droger och kriminalitet, handlar om att bekämpa klassamhället. Skottlossningarna i Hammarkullen sker inte av en olyckshändelse. De händer av en orsak och så länge vi inte angriper problemet kommer man aldrig att kunna stoppa våldet. Som en direkt följd av ökade klassklyftor fortsätter hot, våld och bilbränder.

Att den senaste skottlossningen utspelade sig mitt bland lekande barnfamiljer har skapats en befogad känsla av otrygghet och rädsla. Om inte våldet får ett stopp kommer någon snart att få sätta livet till eller bli allvarligt skadad. Men våldet har också fött en ilska och en känsla av att man nu måste enas mot våldet.

Våldet är inte en enskild händelse utan visar på ett hårdare samhällsklimat. Istället för att vara rädda så vill ungdomarna ta kontrollen över sin rädsla genom att beväpna sig. En situation där unga beväpnar sig ifall de blir hotade resulterar i en situation där de riskerar att använda sitt vapen. När allt fler unga besvarar sin otrygghet med att beväpna sig måste dessa varningsklockor tas på allvar. När unga män i tonåren går till skolan i skyddsväst på grund av rädsla för konflikter är det dags att vi reser oss upp och tar strid mot våldet.

- Vi uppmanar alla sidor att lägga ned vapnen, för hela områdets bästa, sa Amer Mohammed Ali, RS Hammarkullen på demonstrationen på Hammarkulletorget i måndags.

- Vi måste stå enade som ett Hammarkullen, stå upp tillsammans oavsett varifrån vi kommer, sa Ahmed Farah från Somaliska föräldranätverket.

Hammarkulleborna gick på uppmaning av Rättvisepartiet Socialisterna samman och sa nej till våld, droger och kriminalitet och visade återigen upp vad Hammarkullen är känt för, en stridbar förort med gemenskap och solidaritet

Vad beror det ökade våldet på? Beväpning och skyddsväst, är lösningen politisk eller polisiär?  Man skulle kunna göra enkla förklaringsmodeller som politiker och polis gärna gör. De menar att om man är uppväxt i ett område som är tuffare får man andra förebilder. Det är förvisso sant, men problematiken är djupare än så. Vad är det som skapar ”tuffare områden”? Vad är det som skapar ett samhällsklimat där unga beväpnar sig?

Det finns unga i förorten som har tappat hoppet av en bra framtid. Bristen på möjligheter att försörja sig och skaffa bostad. I nedskärningarnas och krisens spår ser vi hur våldet ökar. Därför måste detta tas på allvar av ansvariga politiker och ungas delaktighet och trygghet prioriteras. Vad som sker är ett resultat av klassamhället.

Även om det direkta ansvaret vilar på de inblandade i våldet går det inte att komma ifrån det politiska ansvar som vilar på politiker på alla nivåer, från stat till kommun och ända ut i stadsdelsnämnderna. De kan inge längre blunda för sitt eget ansvar. RS har länge varnat för utvecklingen och kämpat mot nedskärningarna på skolan och den sociala nedrustningen.

Vad som framförallt utspelar sig i förorten är klasshat och frustration över ett samhälle som vänt en ryggen. Vad som brinner är ungas ilska och frustration över sin livssituation som präglas av årtionden av nedskärningar, nedlagda fritidsgårdar, sparkade lärare, arbetslöshet och bostadsbrist. I förorten växer frustration med ens levnadssituation.

Det handlar om ökad ungdomsarbetslöshet och fattigdom samtidigt som pressen från samhället ökar för hur man ska vara, vilka märkeskläder man ska bära, vilka prylar man ska äga och hur man ska se ut. Tyvärr kan detta erbjudas av de kriminella gängen som ger en inkomst med drogförsäljning när samhället sviker.

Skottlossningar borde därför bli en politisk väckarklocka, istället för att bara bli enbart en polisiär fråga. För att lösa problemen måste man belysa dess orsaker och arbeta fram lösningar. Vad Hammarkullen och andra förorter behöver är utbildning, arbete och bostäder.

Den sittande högerregering talar ständigt om arbetslinjen, men arbetslösheten är idag 448 000 personer. Enligt färska siffror från mars var cirka 182 000 ungdomar mellan 15-24 år arbetslösa. Det innebär att ungdomsarbetslösheten uppgick till 28,1 procent, bland det värsta i det krishärjade Europa. Mer än vart tionde barn, omkring 220 000, lever i fattigdom i Sverige. 30 000 unga är för fattiga för att leva på en skälig levnadsnivå.

Borgarnas tal om utanförskap handlar om att dölja vad det handlar om. Bakom ordet finns fattigdom, arbetslöshet, psykisk ohälsa, sjukskrivningar, drogberoende mm. Men den dystra siffran går uppemot en miljon människor.

Värst drabbade är de unga i våra förorter där arbetslösheten når nya höjder. Som en direkt följd av ökade klassklyftor har hot, våld och bilbränder ökat.

Politikerna är inte oroliga för hur våra unga i förorten mår, de är oroliga för att unga i förorten ska organisera sig och resa krav mot de som har makten i samhället och på så sätt rikta kritiken mot de ansvariga för den politik som ligger till grund för våldet och bränderna.

Rättvisepartiet Socialisterna ställer oss inte till dem vid klagomuren som bara pekar på problemen. Ett samhälle med sociala problem och fattigdom kan lösas men då måste det till en kamp för att omfördela samhällets resurser. För att lösa problemen måste man belysa dess orsaker.

Vi kämpar för mer resurser till skola och utbildning. För mindre klasser och högre lärartäthet. Att investera i utbildning, arbete och bostad åt de unga är nödvändigt för att återuppbygga det raserade välfärdssamhället. Lärarförbundets rapporter visar att situationen för personal och barn i förskolan närmar sig katastrof. Nio av tio förskolelärare visar att de har så mycket att göra att de inte hinner följa skollagen. Problemen i skolan är flera: Minskad likvärdighet, försämrad trygghet, sjunkande kvalitet detta påverkar givetvis situationen utanför skolan.

När RS kämpat mot skolnedskärningarna och för upprustning av förorten påstår politikerna att det inte finns pengar. Men det är ingen besparing att skära ned. Polisinsatserna 2012 efter skottlossningarna i Malmö kostade 50 miljoner plus löner det visar lite på vad nedskärningarna kostar samhället bortsett från de personliga katastroferna.

Rättvisepartiet Socialisterna är det enda seriösa alternativet som sätter jobben främst. Arbete åt alla är fullt möjligt med en kamp för jobben och ett politiskt program för arbete. Vad som saknas hos dagens politikeretablissemang är den politiska viljan. Arbete åt alla har alltid varit arbetarrörelsens målsättning.
För att bekämpa arbetslösheten måste fackföreningarna återgå till sin historiska uppgift att försvara arbetarklassen, det behövs ett nytt arbetarparti som representerar befolkningen och att ekonomin planeras efter de behov som finns.

Det är genom full sysselsättning och människor i arbete som vi kan bygga välfärd. Detta i sin tur skapar den trygghet som är nödvändig för ett fungerande samhälle.

Göteborg är en delad stad och ligger i topp med störst bostadsbrist i landet. Allmännyttan säljer ut sina bostäder och allt färre når bostadsköerna. Efterfrågan på billiga bostäder i Göteborg är bra mycket högre än det utbud som finns. Rätten till bostad har blivit en klassfråga. Det handlar om rasism och ekonomisk segregering

I dag saknar över 22 600 unga eget boende i Göteborgsregionen och de blir bara fler.
60 000 ungdomar i åldrarna 15–19 år är på väg ut på bostadsmarknaden samtidigt som många ungdomar flyttar in från andra regioner och utvecklingen går åt fel håll. 59 procent bodde 2003 i egen bostad, idag är siffran nere på 48 procent.

RS säger bygg bort bostadsbristen. Det behövs ett nytt miljonprogram. När miljonprogrammet byggdes handlade det om att bygga fungerande samhälle med bostäder runt levande torg med fungerande lokal service. Idag har den service skurits bort i tider av nedskärningar. Det behövs ordentlig satsning på nybyggnation i de områden där bostadsbristen är som värst.

Renovera bostadsbeståndet Det finns ett stort behov av upprustning och underhåll i miljonprogrammet. I dag finns det runt 650 000 lägenheter som är i upprustningsbehov inom allmännyttan. RS kämpar mot att hyresgästerna drabbas av standardsänkningar på grund av bristande underhåll men även mot hyreshöjningarna vid renoveringar. Hyresgäster måste få mer inflytande över det egna boendet och sin närmiljön. Ett omfattande program för renovering och nybyggnation kommer också vara ett redskap för att få ned arbetslösheten, inte minst bland ungdomar.

RS kämpar dagligen för att förbättra vår förort och ungas livssituation. Vi har en lång och gedigen tradition i kamp och protester i Hammarkullen, Biskopsgården, Bergsjön och andra förorter runt om i landet. Det handlar om att skapa förutsättningar och ge tillbaka tron om en framtid. Genom att belysa och gå till roten med problemen, lyfta fram orsaken i ljuset kan vi också ta fram lösningar går.

RS kämpar på olika fronter, från det lilla till det stora. Från politisk kamp, med krav på resurser, till socialt arbete. På somrarna organiserar partiet aktiviteter och utflykter med barn och ungdomar som bad och fisketurer. I år har partiet rustad upp Basketplanen i Sandeslätt genom att satt upp nya nät, renoverat bollplank och målat om och dragit nya linjer. Planen kommer invigas med en basketturnering i juli och partiet arrangerar en rad musikevent och familjedagar.

Minela Mahmutovic, ordförande RS Hammarkullen, avslutade manifestationen med att bjuda in alla till RS Street Basket Cup i Hammarkullen som kommer inviga den basketplan partiet håller på att rusta upp. Basket cupen är en del av RS satsning på Förortsåret 2013.

RS kämpar dagligen för att förbättra vår förort och ungas livssituation. Det handlar om att skapa förutsättningar och ge tillbaka tron på framtiden.

Kristofer Lundberg

250 hammarkullebor samlades med en dags mobilisering. Den samlade känslan i Hammarkullen är att nu är det nog.

Fredagens skottlossning är den andra på kort tid och utspelade sig mitt bland lekande barnfamiljer och har skapats en känsla av otrygghet och rädsla, men också ilska och en känsla av att man nu måste enas mot våldet. Det ökade våldet är inte en enskild händelse utan visar på ett hårdare samhällsklimat.

- Vi uppmanar alla sidor att lägga ned vapnen, för hela områdets bästa, sa Amer Mohammed Ali, RS Hammarkullen .

- Idag går vi samman och säger nej till våld, droger och kriminalitet. Vi visar vad Hammarkullen är känt för, vilket är gemenskap och solidaritet, så Kristofer Lundberg, RS Sandeslätt.

- Vi måste stå enade som ett Hammarkullen, stå upp tillsammans oavsett varifrån vi kommer, så Ahmed Farah från Somaliska föräldranätverket.

För att lösa problemen måste man belysa dess orsaker och arbeta fram lösningar. Vad Hammarkullen behöver är utbildning, arbete och bostäder.

- Den sittande högerregering talar ständigt om arbetslinjen, men arbetslösheten är idag 450 000 personer, 200 000 av dem är unga.
Mer än vart tionde barn, omkring 220 000, lever i fattigdom i Sverige. 30 000 unga är för fattiga för att leva på en skälig levnadsnivå.
Värst drabbade är de unga i våra förorter där arbetslösheten når nya höjder. Som en direkt följd av ökade klassklyftor har hot, våld och bilbränder ökat, så Kristofer Lundberg.

Det finns unga i förorten som har tappat hoppet av en bra framtid. Bristen på möjligheter att försörja sig och skaffa bostad. I nedskärningarnas och krisens spår ser vi hur våldet ökar. Därför måste detta tas på allvar av ansvariga politiker och ungas delaktighet och trygghet prioriteras.

Även om det direkta ansvaret vilar på de inblandade i våldet går det inte att komma ifrån det politiska ansvar som vilar på politiker på alla nivåer, från stat till kommun och ända ut i stadsdelsnämnderna. De kan inge längre blunda för sitt eget ansvar.

RS kämpar dagligen för att förbättra vår förort och ungas livssituation. Det handlar om att skapa förutsättningar och ge tillbaka tron på framtiden.

Minela Mahmutovic, ordförande RS Hammarkullen, avslutade manifestationen med att bjuda in alla till RS Street Basket Cup i Hammarkullen som kommer inviga den basketplan partiet håller på att rusta upp. Basketcupen är en del av RS satsning på Förortsåret 2013.

RS Hammarkullen
RS Sandeslätt

GP

Under den senaste tiden har vi sett en upptrappning av våldet i vårt område. Skottlossningen i fredags är den andra på kort tid. Detta måste få ett slut innan någon får sätta livet till eller någon blir allvarligt skadad. Våldet och skottlossningarna drabbar inte bara de direkt inblandade utan hela området.

Den rådande situationen i förorten är ett resultat av ett hårdare samhällsklimat och ett utbrett utanförskap. Redan för ett år sedan uttryckte boenden i hammarkullen, en ökad otrygghet genom en enkät från Hyresgästföreningen. Rättvisepartiet Socialisterna har sedan tidigare drivit kampanj ”mot våld, droger & kriminalitet – för upprustning av förorten”.

Hammarkullen är känd för gemenskap, solidaritet och mångkultur. Vi vänder oss mot hat, våld och splittring. Tillsammans kan vi stå upp för vår förort.

Rättvisepartiet Socialisterna i Hammarkullen & Sandeslätt

”Sluta spara börja ge, förskola med kvalitet” och ”flera fröknar färre barn, rädda förskolan i stan”, ljöd talkörerna när man började närma sig Gustav Adolfs torg.

På Gustav Adolfs torg talade föräldrar och släppte sedan in ett samtal mellan Malin Broberg docent vid Göteborg universitet och Robert Hammarstrand, ansvarigt kommunalråd för skola och förskola.

En nervöst flinande Robert Hammarstrand blev utbuad av föräldrar när han på frågan om när man ska börja satsa svarade att man redan gör det. Socialdemokraterna har haft makten i 20 år i Göteborg och barngrupper har ständigt ökat i 10 år.

Malin Broberg besvarade Hammarstrand från ett forskarperspektiv vad det innebär för barnen att vistas i så stora barngrupper.

- Allt fler små barn drabbas av stress. Det är direkt skadligt för barnen, deras inlärning påverkas. Konsekvensen blir att barnen får svårare att lära sig, konstaterade Malin Broberg.

Initiativet till demonstrationen kommer från fem föräldrar i Majorna-Linné som samlat in över 1 500 namnunderskrifter från föräldrar och pedagoger. Flera anställda inom förskolan deltog också i demonstrationen.

Offensiv pratade med Shala Raoudi, mamma till Yassin och Adam på förskolan Seglargatan 5.

- Det är uppenbart att det blir sämre kvalitet om man har barngrupper på 27 barn. Protesterna här idag är viktiga för att visa politikerna att vi inte accepterar detta. Det måste satsas från politikerna, det behövs mer resurser för att minska barngrupperna, säger Shala.

Totalt finns det i Göteborg 7 000 barn som går i grupper med fler än 21 barn. Det är sex fler än Skolverket rekommenderade ­storlek på max 15 barn.

Text och foto: Kristofer Lundberg

Det iranska presidentvalet den 14 juni står mellan tre falanger inom den islamiska diktaturen. För fyra år sedan utlyste presidentvalet massdemonstrationer med miljontals deltagare och en revolutionär kris som skakade regimen.

Alla fundamentala problem och kriser kvarstår eller har fördjupats sedan dess. Det kokar fortfarande på arbetsplatserna, en krutdurk som när som helst kan explodera.

De tre huvudkandidaterna är Esfandiar Rahim Mashaei (allierad med den sittande presidenten Ahmadinejad som inte får ställa upp igen enligt konstitutionen), Saeed Jalil (kandidat för den än mer konservativa falangen under ”den högsta ledaren” Khamenei) och Akbar Haschemi Rafsanjani, fd president och Irans rikaste man som stödde den ”gröna rörelsen” vid valet 2009.

Det finns inga garantier för att nya protester inte bryter ut i anslutning till årets val och det är uppenbart att regimen fruktar presidentvalet.

Såväl Mashaei som Rafsanjani har populistiskt talat om ”fria val”. Khameneis anhängare, inom militären, Väktarrådet, media har kallat parollen ” fria val” för ”upprorsmakarnas krigsförklaring” och ”klarsignal för angrepp mot den islamiska ordningen”.

Militären har deklarerat att detta ”uppror” kommer att krossas. Splittringen i toppen kan också ses i att delar av iranska regimen nu vill ställa sittande presidenten inför rätta för att ha brutit mot valregler. ”Mahmoud Ahmadinejad kan få 74 piskrapp eller sex månader i fängelse om han straffas i den fulla omfattningen av lagen för att bryta mot valreglerna genom att göra sällskap med sin stabschef att registrera sig som kandidat i Irans kommande val”, skriver The Telegraph.

Sprickorna i toppen handlar inte om en ideologisk strid. Motsättningarna handlar om makt och inflytande. Årets iranska presidentval har hamnat i skuggan av inbördeskriget i Syrien, uppsplittringen av Libyen och de pågående revolutionerna i Tunisien och Egypten.

Även om utgången i valet inte är huvudfrågan så är utvecklingen i Iran viktig för hela regionen. Maktbalansen har förändrats i Mellanöstern och Iran vill stärka sin roll som regional maktfaktor.

Arbetarklassens verkliga val handlar inte om att rösta eller på vem de röstar, utan ett val om att organisera sig och ta kamp för att fälla diktaturen. Regimen känner sig hotad av arbetarorganisering och strejker inom landet och svarar med ökad repression. I april månad avrättades 36 personer genom hängning som ett sätt att sätta skräck i befolkningen.

Hur ställer sig socialister i valet?

Det finns ingen demokrati i Iran även om presidenten, parlamentet och ledamöter till lokala beslutsfattande organ utses i ”allmänna val”. Dessa institutioner är underordnade de religiösa makthavarna, och framför allt den högste ledaren, som inte utses genom val och som har oinskränkt makt.

Den yttersta makten i landet besitter den högste ledaren Seyyed Ali Hosseini Khamenei. Han utses av Expertförsamlingen och har kontroll över landets politiska riktning och är högste ansvarig för den iranska krigsmakten. Han har befogenhet att tillsätta domare och de sex mullorna som ingår i Väktarrådet.

Väktarrådet ska se till att landet styrs i enlighet med den islamiska konstitutionen. Väktarrådet har vetorätt mot de lagar som stiftas av parlamentet, och makten att godkänna kandidater i val. Ingen kandidat  som står utanför den högsta elitens kontroll kan således ställa upp i valet. Arbetarklassen har ingen kandidat eller röst i detta bluffval.

Hur påverkas arbetarklassen av krisen?

Arbetare och fattiga går igenom hårda prövningar, inte bara genom att stå emot det ständigt närvarande dödshoten från den islamiska republikens diktatur och dess attacker, utan framförallt också den kapitalistiska krisen som är ständigt närvarande.

Valutan förlorade 75 procent av sitt värde i förhållande till dollarn under 2012 vilket utlöste omfattande strejker på basarerna mitt i Teherans ekonomiska hjärta. Den iranska arbetarklassen lever under hårda levnadsförhållanden.

Under Ahmadinejads tid vid makten har livsmedelspriserna i Iran stigit med 400 procent, enligt iranska regimens officiella rapport.

Den dagliga prövningen handlar om att få vardagen att gå ihop och mat på bordet. I en genomsnittlig familj krävs två försörjare med två jobb vardera för att få brödfödan att gå ihop. I Teherans stora lyxiga köpcenter arbetar hundratals arbetare 12 timmar om dagen, med ledigt en dag i månaden för mellan 600 och 770 kronor.

Avsked, växande arbetslöshet, visstidskontrakt, osäkra anställningar och outbetalda löner är växande problem för en allt större del av befolkningen som tvingats ned under fattigdomsstrecket.

Avsaknad av fackliga- och demokratiska rättigheter samt brist på bostäder gör livet hårt för den iranska arbetarklassen och dess familjer. Perioden inför presidentvalet präglas av hunger och nöd och där även medelklassen proletariserats. De iranska arbetarna står idag inför sin kanske svåraste period på årtionden. De officiella siffrorna säger att över 100 000 arbetare förlorade sina jobb mellan maj 2011 och maj 2012. Hälften av de iranska fabrikerna inom tillverkningsindustrin har stängt eller är nära konkurs. De stora iranska fabrikerna går på sparlåga och producerar omkring 30 procent av sin kapacitet. Fyra av fem arbetare är anställda på visstidskontrakt. Arbetare saknar försäkringar och trygghet på arbetsplatsen. De iranska arbetarna och fattiga knuffas in i fattigdom och desperation vilket oundvikligen kommer leda till nya kamputbrott.

Till exempel sågs jordbrukarprotester i Isfahan. Den förre chefen för Revolutionsgardet, Mohsen Rezaie, varnade då att ”jordbrukarnas protester riskerar att utlösa ett massivt socialt uppror som skulle kunna hota systemets stabilitet”.

”Tusentals industriarbetare över hela landet har gått i strejk med krav på att få outbetalda löner”, rapporterar Kommittén för hjälp att bilda arbetarorganisationer i Iran. Tidigare i år deklarerade regeringen en 25 procentig ökning av minimilönen till 921 kronor som en eftergift till strejkerna. Men inflationen är omkring 32 procent enligt officiella siffror, 50 procent enligt ekonomer.

Trots förbudet och i många fall brutal repression och konstant övervakning och press från säkerhetstjänsten fortsätter de självständiga fackföreningarnas att välja sina ledare. Teherans arbetarsyndikat, bussförarfacket, Haft Tapehs sockerarbetare och Irans fria fackförening fortsätter trotsa regimen.

Deras representanter väljs underifrån på golvet och företräder arbetarintresset. Denna kamp är otroligt viktig för hela den iranska arbetarklassen och tjänar som föredöme. Men det har också krävt sina offer och de fackliga ledarna utsätts för personliga tragedier och möter hård repression av den maktapparat som berikat sig själva under årtionden.

Många sitter fängslade på långa fängelsestraff. En växande desperation och uppdämd ilska gör att det kokar på arbetsplatserna.

Den 29 april inledde den iranska regimen en riktad attack mot arbetarrörelsen för att förhindra eller i vårt fall begränsa demonstrationer och protester på första maj. För att förebygga framtida protester från arbetarna har den islamiska kapitalistregimen inlett en våg av arresteringar av arbetaraktivister och arbetsledare.

Reza Shahabi som tillfälligt släpptes från Evinfängelset den 7 januari 2013 efter tre veckor hungerstrejk och massiva nationella och internationella påtryckningar fördes åter till fängelset den 15 april. Förtrycket har även hårdnat för arbetarledare som sitter fängslade “Afshin Osanloo som suttit fängslad i tre år på falska grunder har nekats medicinsk hjälp för de skador som kommit som ett resultat av tortyr i Evin- och Sanandajfängelset”.

Inget stöd till den gröna rörelsen
Att de två så kallade oppositionsledarna Mir Hossein Mousavi och Mehdi Karroubi ännu sitter i husarrest visar också på splittringen i toppen för den härskande klassen. Arbetarklassen och socialister ger inget som helst politiskt stöd till de som internationellt kallas ”reformvänner”.

Ledarna för den gröna rörelsen har inget med en rörelse för demokrati att göra. Mousavi ansvarar själv för massaker på 10 000 tals studenter under sin tid som premiärminister 1980-88. Inte heller en av Mousavis främsta uppbackare Khatami är att lita på.

Han lyfte inte ett finger som president för de studenter var massiva rörelse slogs ned i blod 1999. De ”gröna” är en del av regimen men vill hitta annan metod att behålla makten. Att den internationella kapitalistklassen fokuserar på frågan om kärnvapen och invasionshot, tenderar att öka stödet för regimen.

När Ahmadinejad inom Iran anklagas för att ha misskött ekonomin, skyller han i sin tur på de amerikanska och europeiska sanktionerna. Västimperialismens hårda ekonomiska sanktioner mot Iran stärker snarare regimen och försvagar folket som är de som drabbas.

När imperialismen hotar Iran med invasion med förevändning av kärnvapen, gynnas den iranska regimen som pekar på västvärldens vapenskrammel och gör allt för att skapa en iransk enighet mot den gemensamma fienden. Speciellt efter Israels bomber mot Syrien, en nära allierad till Iran. Imperialismen är inte ute efter att exportera demokrati utan stärka sin makt och kontroll i regionen över oljerikedomar. Kaoset och våldet i dagens Libyen är ett tydligt exempel. Verklig demokrati byggs underifrån av folket. En militär attack skulle begränsa möjligheterna för det iranska folket att resa sig mot regimen.

Hur agerar socialister i rörelser?

En majoritet av Irans 70 miljoner invånare är ungdomar. För socialister i Iran är uppgiften att ena och föra samman de kämpande kvinnor och män, arbetare och studenter, gamla och unga som kämpar mot den islamiska diktaturen. Som socialister och revolutionärer uppmanar vi partier, aktivister och fackliga organisationer att enas i sitt stöd för den iranska arbetarklassen.

RS och CWI står för uppbygget av ett nytt massförankrat arbetarsocialistiskt parti.  Ett sådant parti kommer inte enbart vara sprunget ur de befintliga partierna utan måste vara ett enande av flera partier, grupper, fackföreningar och kämpande arbetaraktivister som trots skillnader och olikheter enas efter klasståndpunkt i en gemensam kamp mot diktaturen.

Kommunister och socialister har en skyldighet att bistå arbetarklassen med sina aktivister och lärdomar. Det handlar om att enas kring grundläggande frågor och slå tillbaka.  Kampen mot islamiska republiken handlar om att ena kvinno-, student- och arbetarrörelsen i en gemensam kamp.  Även om strejkerna fortsätter är det lokala öar av kamp och inte samordnade. Det är defensiva strejker i självförsvar.

Det är ett arbetarpartis uppgift att hjälpa till att föra samman dessa lokala kamputbrott till en gemensam och mer omfattande rörelse i offensiv kamp mot den islamiska diktaturen.

Borgarklassen i opposition planerar redan en alternativ regering och håller hemliga politiska möten internationellt för att kunna installera en makt den dag som den islamiska regimen störtas.

Arbetarklassen måste göra det samma. För att vinna massorna måste kampen kopplas till de sociala frågorna. De som kan sätta de verkliga dagsfrågorna på dagordningen inför folket, frågor som demokrati, mänskliga-, politiska- och fackliga rättigheter, mat, arbete, bostad och ge framtidstro, de kommer vinna arbetarklassen. Vi socialister och arbetaraktivister, partier och fackföreningar utanför Iran måste stå upp för den iranska arbetarklassen, det är vår skyldighet. Vi har ett ansvar att ge politiskt stöd och stödja varje initiativ till kamp.

Utan ett genuint internationellt solidaritetsarbete kommer våra iranska klassbröder och systrar ha en betydligt svårare tid framför sig. Rättvisepartiet Socialisterna och vår internationella sammanslutning CWI är tillsammans med andra partier, organisationer och aktivister en del av den internationella solidaritetsrörelsen för att försvara arbetarklassen i Iran. Vi vill hjälpa till att vara den iranska arbetarrörelsens röst internationellt för att sprida kampen mot den islamiska republiken.

Vi kräver frigivandet av politiska fångar, ett stopp på dödsstraffet. För socialister och arbetaraktivister i Iran handlar det nu att inleda diskussioner om hur man ska bygga rörelsen och agera i och efter valet. Många unga har radikaliserats under massprotesterna 2009-10 men också sett den gröna rörelsens begränsningar.

De ungas nyvunna erfarenheter kombinerat med den äldre generationens erfarenheter från revolutionen 1979 då massiva strejker och arbetarkamp fällde Shahens diktatur kan inleda ett nytt kapitel. En ny revolution behövs mot mullornas diktatur. Den islamiska diktaturen kan inte reformeras den måste störta

Kristofer Lundberg

En timma försenat kunde mötet slutligen börja. Naser Karimi, RS Kortedala, öppnade mötet och hälsade alla välkomna. Kristofer Lundberg inledde diskussionen som översattes till farsi av Iman Jalili, RS Kortedala.

- Splittringen i toppen hos den härskande klassen i Iran handlar inte om ideologi utan om makt och ekonomiska intressen, konstaterade Naser Karimi.

På initiativ av Shirin Shokrzadeh, RS Sandeslätt, kommer Rättvisepartiet Socialisterna att organisera två demonstrationer mot den iranska diktaturen den 1 juni och på själva valdagen den 14 juni.

Bahram Torani, RS Sandeslätt, nämnde de hemliga möte som skett i Stockholm där socialdemokraterna hjälpt till att organisera ett möte med den borgerliga oppositionen i exil för att planera en framtida regering om den islamiska republiken skulle falla.

Iman Jalili var nöjd efter mötet.

- Jag tror RS växer bland iranier då vi visar att vi är en kämpande organisation. Vi kämpar i solidaritet med den iranska arbetarklassen och samtidigt för politiska flyktingars rätt till asyl. Som medlem i RS kan vi agera i solidaritet med iranska arbetare och samtidigt vara en del av arbetarrörelsen här,

- Jag tycker det var bra att ha ett möte för medlemmar på persiska så vi kan diskutera djupare utan språksvårigheter om RS linje. Det kan också skapa ett större intresse bland iranier runt omkring oss som ännu inte blivit medlemmar, säger Iman Jalili.

RS Göteborg

Alla löften är skrivna i sand fram tills det att de är genomförda, var kontentan från det senaste bomötet på Backegårdsskolan i Bergsjön.

– För en dryg månad sedan blev jag lovad renovering, men sedan dess har jag inte hört från Bovista och inte fått något besked om när de ska börja, säger en av de aktiva i nätverkets arbetsgrupp till Offensiv. Även om en översyn av lekplatserna har gjorts så vet vi fortfarande inte när man kommer göra i ordning dem.

Därför har nätverket nu beslutat att återigen bjuda in representanter från Bovista, att ställas till svars inför de boende. Av de löften som getts under våren – renoveringar, en upprustning av utemiljö och lekplatser – så har ännu inget praktiskt genomförts.

– För någon vecka sen var det en brand i ett av garagen. Någon hade satt eld på bildäck som staplats på hög i ett av utrymmena.

Rättvisepartiet Socialisterna har varit i kontakt med hemtjänstpersonal som arbetar i lägenheter i området, och även de vittnar om svåra förhållanden.

– Många vi är hemma hos har det illa ställt, men Bovista är sämst, säger Anki Andreasson som jobbar på vikariejouren nattetid på Atmosfär- Kosmos och Zenitgatorna.

– Det är just den hemska miljön man slås av. Vi är ju där på kvällar och nätter och det är ruggigt, man blir deprimerad av området.

På hennes arbetsplats har man nu diskuterat om personalen ska få risktillägg för den arbetstid de utför i området.

Inför demonstrationen kommer Bergsjön reser Motstånd och RS att dela ut fler flygblad och sprida information om protesten. Vi uppmanar alla boende och de som arbetar i området att sluta upp i nätverket Bergsjön reser Motstånd!

Stefan Berg

Beslutet att polismannen får behålla jobbet oavsett om han fälls för brott har polisens personalansvarsnämnd fattat.

Stefan Berg, aktiv i Asylrörelsen kommenterar beslutet.

– Vad det handlar om är att Rikspolisstyrelsen vill förekomma rättegången och fria honom i förväg. Det handlar om att de tar ställning för det ökade våldet från myndigheter mot i första hand flyktingarna, och i förlängningen asylaktivister som motsätter sig den rasistiska flyktingpolitiken.

– Lek med tanken att situationen varit den omvända: jag kör på en polis och fortsätter i tre kilometer. Är det någon som tror att jag inte redan suttit bakom lås och bom? Då hade myndigheterna skrikit om en attack på demokratin och hela samhället.

Farhad Hajizada vars utvisning stoppades av blockaden säger:

- Jag kommer att svara på frågor om hur flyktingar behandlas i Sverige idag.

Presskonferens
På måndag den 13 maj svarar Stefan Berg och Staffan Sörensson, juridiskt ombud, och Farhad Hajizada på frågor om händelsen och åtalet på Hammarhörnan.  Adressen är Sandeslätt 27, Göteborg. Presskonferensen börjar kl 11.00

Kontakt:

Stefan Berg 0707 – 56 54 01

GT

SVT

Nyheter24

Aftonbladet

Bild: Shahryar Kashani, Fatame, Shohreh  Jahanbin, Shirin Shokrzadeh, Tofigh Mohammadi, Ali Reza Bidariyan, Asaman Hosin, Ramin Abasiyan.

Amer Mohammed Ali

Så skriver Kristofer Lundberg, ordförande Rättvisepartiet Socialisterna Väst, i ett svar till ledarskribenten Malin Lernfelt på GP efter dennes artikel den andra maj.

”Röda fanor och revolutionsromantik under vårsolen.
På Järntorget hade i går en rad partier längst ut på vänsterkanten samlats för att fira arbetarrörelsens högtidsdag och ladda inför tågandet genom staden. Det talades med emfas om den ondskefulla kapitalismens krackelerande murar, om fattigas krökta ryggar och om profithunger” så inleder GP:s ledarskribent Malin Lernfelt sin ledarartikel om första maj, sedan ägnas två tredjedelar av artikeln åt att kritisera Rättvisepartiet Socialisterna och vår tidning Offensiv.

’I Rättvisepartiet Socialisternas tidning Offensiv kan man läsa att den parlamentariska demokratin föddes ur den ryska revolutionen. Det är också denna form av ”socialistisk demokrati” som man önskar skall ersätta den ”kapitalistiska diktatur” vi nu lever i. En barnslig lek med ord’, skriver Lernfelt.

Men sanningen är den att den ryska revolutionen som stoppade första världskriget och gjorde sig av med den fruktade tsardiktaturens dynasti också innebar rättigheter till den ryska befolkningen som vi då ännu inte sett i väst.

Den ryska revolutionens resultat var allmän och lika rösträtt, lika lön för lika arbete, åtta timmars arbetsdag, fyra veckors betald semester, barnomsorg, fri abort, avkriminaliserande av homosexualitet, förbud mot rasism, rätt till preventivmedel, fullständiga civila rättigheter, likhet inför lagen med mera.

Det var först efter den ryska revolutionen som allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor infördes i Sverige. Det var rädslan för arbetarrevolutionen i Sverige som fick de konservativa (motsvarande Moderaterna) att 1918 gå med på rösträttsreformen där den graderade rösträtten avskaffades och kvinnor fick rösträtt samt också var valbara i valen.

Det var också borgarklassens rädsla för den ryska revolutionens påverkan på svenska arbetare som den fackliga rörelsen fick igenom sina krav på ”8 timmars arbete, 8 timmars fritid, 8 timmars vila”.

Många av de rättigheter vi idag har i Sverige är ett direkt resultat av den ryska revolutionen och den svenska arbetarrörelsens revolutionära kamp.

På frågan om den socialistiska demokratin så var Sovjeterna, de råd som arbetarklassen upprättade, de mest demokratiska organ världen hittills skådat. Valda representanter kunde tillsättas och avsättas när som helst, de levde utan privilegier och delade samma villkor som de som valt dem.

Den ryska revolutionens lärdomar idag är viktiga, inte minst för rörelserna i Tunisien och Egypten, men även för dagens generation som tvingas agera när gårdagens reformer rivs ned, när skolor, bibliotek och fritidsgårdar stängs och riskkapitalister plundrar den offentliga sektorn. När den ekonomiska krisen breder ut sig över Europa och nya rörelser växer fram räds borgarklassen att dessa ska väckas av ett nytt intresse för socialistiska idéer. Att arbetarklassen genom socialismen skulle finna det redskap den behöver för att försvara sig.

Lernfelt fortsätter: ’Ännu underligare blir det när tidigare nämnda parti menar att skola, vård och omsorg ”under demokratisk kontroll och styre” skulle kunna bli så oändligt mycket bättre än i dag’ skriver hon och försöker sedan vilseleda läsaren genom att påstå att detta skulle innebära en ”nordkoreansk demokrati”.

Den idag kanske viktigaste politiska frågan är kampen för välfärd utan vinst. Den strid som inletts efter Caremaskandalerna om välfärdens framtid och som fått hela det borgerliga etablissemanget att skaka, från högersocialdemokrater till Alliansen och deras allierade på de liberala tidningsredaktionerna är långt ifrån över. Nio av tio är motståndare till vinster i välfärden men saknar politisk röst för att göra veklighet av kravet. Men gräsrotsinitiativen växer underifrån.

För Rättvisepartiet Socialisterna som är en del av denna rörelse är det absurt att skolan, vården och omsorgens personal går på knä och lider brist på resurser samtidigt som privata riskkapitalister gör rekordvinster på skattepengar som sedan slussas ut ur landet till skatteparadis, istället för att gå tillbaka till vården. Vi är motståndare till att två bolag, Carema och Attendo, kontrollerar hälften av den privata äldrevården, vi är motståndare till att friskolorna dränerar den offentliga skolan på resurser med nedskärningar och sänkta resultat som följd.

För oss är det därför självklart att välfärden ska ägas gemensamt och styras demokratiskt efter behov. Att detta är vår tids största politiska fråga inser inte bara vi, det inser även Lernfelt och det är därför som hon försöker trolla bort den till att handla om den nordkoreanska diktaturen som inget har med RS att göra.

”Liberalism och marknadsekonomi är långt ifrån perfekta system, men de har aldrig lett till de mänskliga katastrofer och den avhumanisering vi kunnat se i socialismens fotspår” skriver Malin Lernfelt.

Frågan är om de chilenska arbetarna och fattiga håller med, de som fick se sina drömmar dränkas i blod för nu 40 år sedan. 1973 störtades den demokratiskt valde socialistiska presidenten Allende av en militärkupp, finansierad och stödd av den internationella kapitalistklassen. Allendes regering hade genomfört ett omfattande reformprogram för att stärka arbetare och fattiga. Militärkuppen mot honom resulterade i 300 000 torterade i fängelsehålorna, källarlokalerna och på idrottsarenor. Minst 3 500 mördades och 1 500 är fortfarande försvunna. Chile blev sedan en nyliberal exprimentverkstad vars politik idag implementerats i så gott som hela världen och resulterat i dagens kapitalistiska världskris.

Kuppgeneralen Pinochet var god vän och allierad med västkapitalismens representanter, inte minst Margret Tatcher. Om det är något som skapat en mänsklig katastrof och avhumanisering så är det då kapitalistklassen gång på gång vänt sig till fascism för att rädda sitt system. Fascismen växte fram med stöd av kapitalet för att rädda kapitalismen mot arbetarrevolution i Italien, Tyskland och Latinamerika.

Frågan är om den irakiska befolkningen håller med Lernfelt? De mänskliga katastrofer och den avhumaniseringen som följt i spåren av USA:s kapitalistiska bombkrig för oljeprofiter vilket har inneburit stora mänskliga kostnader i lidande och materiell ödeläggelse. Antalet irakiska dödsoffer uppskattas upp till 1,3 miljoner på 10 år, antalet föräldralösa barn till 5 miljoner och antalet som tvingats fly från sina hem till 4,5 miljoner.

I dagens marknadsekonomiska diktatur hålls människor fångna i fattigdom, ett barn dör var femte sekund av svält trots att vi producerar ett överskott av mat i världen, men jakten på profiter gör att företagen hellre eldar upp maten än dumpar priserna.

Malin Lernfelt uppmanar oss att läsa historia, men vi har inte samma historia. Medan vi stod på den ryska bondens och arbetarens sida stod Lernfelts gelikar på tsarens, medan vi stod på den chilenska arbetarklassens sida stod Lernfelts på militärdiktaturens. När vi stod på fredsrörelsens sida jublade Lernfelt över USA:s bombkrig över Afghanstan och Irak och när vi försvarar offentlig sektor, försvarar Lernfelt vårdbolagen. Det handlar om klass och vi tackar Lernfelt för att odla vårt klasshat.

Rättvisepartiet Socialisterna har bjudit in Malin Lernfelt på debatt i frågorna demokrati, socialism och den ryska revolutionen. Vi har inget att dölja, inget att be om ursäkt för. Vi försvarar stolt arbetarrörelsens historia och landvinningar men framförallt organiserar vi oss i kampen om framtiden och är övertygade om socialismens seger.

Kristofer Lundberg

GP