40 miljoner i nedskärningar är ett hårt slag mot förorterna i Östra Göteborg. Offensiv har träffat en anställd på ett av stadsdelens äldreboenden.
Vårdbiträdet vill vara anonymt på grund av att hon inte har en tillsvidareanställning, och inte vill riskera några repressalier från ledningen. Hon vittnar om en arbetsmiljö med lite inflytande och mycket stress.
– Vi har bara APT (arbetsplatsträff) en gång i månaden. Där är det mest chefen som tar plats och det ges inget utrymme för personalen att diskutera de problem som finns. Chefen pratar om budgeten och att vi är duktiga om avdelningen håller den.
– Det är många som är sjukskrivna på grund av att vi har för mycket att göra och för att det är för lite personal. Till exempel så finns det bara en sjuksköterska per avdelning, de har det naturligtvis väldigt stressigt, och är dessutom bara tillgängliga vardagar på dagtid. Övrig tid så får man ringa hemvården som med ett team täcker upp hela stadsdelen. Detta gör att vi tvingas ta ansvar som vi egentligen inte ska göra. Flera gånger har hemsjukvårdens sjuksköterskor fått säga att vi ska ringa 112 istället, för de inte har tid. Chefen vet om det här men det händer inget i alla fall.
Vardagen för de gamla är väldigt inrutad. På grund av att personalstyrkan är så liten tvingas man lägga alla tidigt, eftersom nattpersonalen inte hinner. Många av problemen både vad gäller arbetsmiljö och hur de gamla tas om hand har flera gånger kommunicerats till chefer men det händer ingenting med det. Utöver det är många rädda att klaga.
– Man är rädd för att bli av med jobbet helt enkelt. Många på avdelningen har invandrarbakgrund och kan inte allt om sina fackliga rättigheter, det här utnyttjar arbetsgivaren. Men det är ändå tyst från de anställda.
– Vi skulle behöva ett starkt fack på jobbet, som vågade säga ifrån.
Emma Öman
Om inte de fackliga medlemmarna rätar på ryggen och säger ifrån så kommer inte de fackliga ledningarna att ta upp någon kamp, det är ju bekvämare att inget göra. Idag har det blivit en alldeles för stor rädsla att förlora jobbet så därför blir det heller ingen rörelse i medlemskåren varför heller ingen kamp utvecklas. All den stund som vi som fackliga medlemmar ffortsätter att gå med krökt rygg och inte säga ifrån så kommer arbetsgivarväldet att utökas. Det första som måste ske är att vi måste sluta att prata i termen facken gör inget utan börja ställa frågan, vad kan vi tillsammans göra?
Bra svarat, Helt rätt! Jag har jobbat fackligt i hela mitt yrkesverksamma liv och jag får alltid höra ” varför gör du/facket inget” . Alla medlemmar vet sina rättigheter men inte skyldigheter!