Kristofer Lundbergs tal på mötet “Det brinner i förorten”

Det brinner i förorten, en provocerande rubrik på ett möte?  Vill ni glorifiera bränderna frågade en orolig politiker som ringde upp efter att ha sett affischerna.  Vill vi glorifiera våldet?  Nej, men vi vill lyfta fram, inte bara problemen som finns utan också dess orsaker.  Vi vill på allvar förbättra vår förort och ungas livssituation och förutsättningar och då måste vi gå till roten med problemen som finns. Vi måste diskutera orsaken, inte bara konstatera hur situationen ser ut.

 

Det är däri som den oroliga politikerns fråga låg, han var inte orlig för bränderna, han var inte orolig för hur unga mår, han var orolig för att unga i förorten ska organisera sig och resa krav mot de som har makten i samhället och på så sätt rikta kritiken mot de ansvariga för den politik som ligger till grund för våldet och bränderna.

Det brinner i förorten, Ja det har varit många rubriker på löpsedlar. Den ena värre än den andra och den borgerliga pressen tävlar om vem som har den värsta rubriken. Sanningen runt rubrikerna är inte lika viktig för dem.

Men ingen har rest frågan, Varför?

Varför här, varför nu?

Om det inte hade med sociala faktorer att göra varför brinner det i förorten, varför brinner det inte i Hovås, Askim eller Örgryte.

Vad är det egentligen som brinner.

Det är mer än bilar och papperskorgar.

Vad som framförallt brinner i förorten är klasshat och frustration.

Vad som brinner är ungas ilska och frustration  över sin livssituation som präglas av årtionden av nedskärningar, nedlagda fritidsgårdar, sparkade lärare, arbetslöshet och bostadsbrist.

Vad som brinner är hatet mot ett samhälle som vänt en ryggen, ett samhälle där rika blir rikare och fattiga, fattigare.

Vad som brinner är ett utlopp där unga vill visa att de tröttnat på rasismen som dagligen drabbar dem.

Och då är det inte rasismen från enskilda rasister eller Sverigedemokraterna, utan rasismen på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden.

Men även den allmänna rasismen. Diskussionen om förorten handlar ofta om stopp på invandring och flyktingar, språktest och svenskakontrakt.

Sverigedemokraterna försöker göra billiga poänger när det handlar om våldet i förorten. De försöker legitimera sin rasism genom att skylla våldet på invandring och mångkultur.

De får också hjälp i detta genom att etablissemanget och dess media för samma debatt.

Ta ett färskt exempel förra veckan när bränderna i förorten diskuterades på statliga SVT Debatt och dagen innan i uppdrag granskning.

Då bjöds integrationsministern in för att kommentera bränderna, som om det handlade om varifrån människor kom att det är oroligt i Backa.

Vi vägrar låta rasister använda situationen i förorterna till sin fördel och vrida fokus från de verkliga problemet och göra det till en fråga om invandring.

Bränderna och våldet i förorten handlar inte om etnicitet utan om fattigdom.

Det har skrivits spaltmetrar om bränderna i förorterna. Rubriker, debatter, TV, radio, tidningar alla pratar om Biskopsgården, Hammarkullen, Bergsjön eller för den delen Rinkeby, Tensta eller Rosengård.

Alla talar om, men ingen talar med dem som bor i förorten.

Men nu är det dags att förorten själva ger sig in i debatten. Boenden i förorten måste själva ge sin bild på sin situation och varför våldet och bränderna öka nu och framförallt vad kan vi göra åt det.

Vi kan inte överlämna dessa detta till proffstyckare bland politiker och liberala tidningsredaktioner som har en helt annan agenda än oss.

Vi vill så klart ha stopp på våldet och bränderna i våra områden, det är ju oss det drabbar. Men vi tror inte på samma lösningar som dem som ropar efter polis och utökad övervakning.

Bränderna i Backa, Bergsjön, Angered sker inte av en olyckshändelse.

De händer av en orsak och så länge vi inte angriper problemet kommer man aldrig att kunna stoppa bränderna och våldet.

Att dessa händelser sker i socialt utsatta stadsdelar och socioekonomiskt svaga områden visar tydligt att det har att göra med sociala och ekonomiska maktförhållanden, det handlar om klass.

Unga i förorten har tappat hoppet av en bra framtid. Bristen på möjligheter att försörja sig och skaffa bostad spelar stor roll.

Vi har en regering som ständigt talar om arbetslinjen men arbetslösheten har på fyra år ökade från 342 000 personer i februari 2006 till 460 000 i fe­bruari 2010.

Samtidigt minskade antalet personer med a-kassa från 284 000 till 177 000 personer. Trots att arbetslösheten ökat har antalet med ersättning från a-kassa mer än halverats mellan första halvåret 2006 och första halvåret 2011.

Värst drabbas våra förorter där arbetslösheten ökar lavinartat. Var tredje ung invandrare har inget jobb. 19 500 invandrare mellan 19 och 24 år saknar jobb, det motsvarar 33 procent. Vilket visar på rasismen på arbetsmarknaden.

Beräkningar från Konsumentverket visar att 28 000 unga är för fattiga för att leva på en skälig levnadsnivå. Samtidigt rapporteras det om att över var 5:e invandrarungdom saknar gymnasiekompetens och dubbelt så många hamnar i långvarig arbetslöshet.

Trots det aviseras fortsatta nedskärningar på skolorna. Angered som färskt exempel där har 90 personer fått gå från sina arbeten inom skolan efter sommaren och två skolor hotas att läggas ned. Kommer resultaten öka av detta?

Som en direkt följd av ökade klassklyftor har hot, våld och bilbränder ökat.

Det är ett direkt följd av högerpolitikens härjningar med nedskärningar, privatiseringar, bostadsbrist och trångboddhet.

Göteborg ligger i topp med störst bostadsbrist i landet.

Idag bli bostäder i allt högre grad en handels- och spekulationsvara. I de attraktiva områdena i storstäder som Göteborg, Stockholm och Malmö försvinner hyresrätter till förmån för bostadsrätter.

Allmännyttan säljer ut sina bostäder och allt färre når bostadsköerna, i Göteborg saknas dessutom en kö. Efterfrågan på billiga bostäder i Göteborg är bra mycket högre än det utbud som finns. Rätten till bostad har blivit en klassfråga.

Av de 2 650 bostäder som byggdes i Göteborg under 2008 var 660 hyresrätter. Av dessa var bara ca tio procent ettor som är behovet hos unga bostadslösa.

I dag saknar över 22 600 unga eget boende i Göteborgsregionen och de blir bara fler.
60 000 ungdomar i åldrarna 15–19 år är på väg ut på bostadsmarknaden samtidigt som många ungdomar flyttar in från andra regioner.

I snitt anmäler sig 777 sökande intresse på varje lägenhet i Göteborg och i de centrala delarna är snittet än högre där är det 1 455 sökande på varje lägenhet.

Boplats Göteborg hade 2008 84 000 registrerade bostadssökande.

Trots att befolkningen i kommunen har ökat med 48 000 invånare har bara 19 000 nya bostäder tillkommit.

Det stora problemet med Boplats är att det inte är någon regelrätt kö, utan en “marknadsplats” för fastighetsägare och hyresvärdar där dessa kan välja fritt mellan de bostadssökande.

Eftersom det inte finns något tydligt kösystem och ingen insyn är risken stor för diskriminering, och det finns exempel på att personer med utländskt namn har svårare att få lägenhet än en person med svenskt namn.

Detta är en av anledningarna varför Göteborg är en delad stad. Det handlar om rasism och ekonomisk segregering.

Mer än vart tionde barn, omkring 220 000, lever i fattigdom i Sverige. Andelen fattiga barnfamiljer har ökat från 8 procent för tio år sedan, till 15 procent i dag, enligt Rädda Barnen.

Stor del av dess barn bor i våra förorter. Högern blundar för barnfattigdomen och vad den innebär.

Enligt Rädda Barnen skulle det kosta 15 miljarder kronor att avskaffa barnfattigdomen.

Men till det finns inga pengar menar regeringen. Men det är betydligt mindre än en femtedel av de 88 miljarder kronor som 20 stora industrikoncerner delar ut till sina aktieägare i år.

Visst finns det pengar. De fyra stora bankerna i Sverige gjorde en vinst på 39 miljarder kronor under första halvåret. H&M-chefen Stefan Persson är världens 13:e rikaste man, med 157 miljarder kronor. Enligt SVT:s Uppdrag Granskning äger Ikeachefen Ingvar Kamprad hela 600 miljarder kronor och är världens rikaste man.

Siffrorna kan jämföras med att det skulle kosta 15 miljarder kronor att helt avskaffa barnfattigdomen i Sverige.

De fyra tidigare etapperna har sänkt skatten med drygt 70 miljarder kronor, framförallt för de rika. Slopad förmögenhetsskatt och sänkt fastighetsskatt gjorde att t ex riksdagens moderate talman Per Westerberg fick 1,3 miljoner i skattesänkning 2006-09.

Att höja pensionen med tusen kronor i månaden för landets alla 1,7 miljoner pensionärer skulle kosta 20 miljarder.  Det finns pengar men frågan är i vems fickor.

Vem kan påstå att det saknas pengar.

2008 fick de svenska bankerna mångmiljardstöd och garantier från staten.
Riksbanken har redan nu lagt undan en reserv 1 281 miljarder kronor för att kunna rädda bankerna om de inte längre kan låna ut­omlands. Kostnaden för denna reserv är 800 miljoner kronor per år. Det finns pengar. Vad de ska användas till är en kampfråga.

Frågan om bränder är inte isolerat till Sverige. Vi har sett rapporteringarna om Frankrikes förorter och nu England.

Tottenham i London, blev centrum för kravaller, bränder och uppror efter att polisen skjutit ihjäl en ung småbarnspappa.

Tidningar och politiker skrek på hårdare tag, ungdomar dömdes till 4 års fängelse för vad de skrivit på facebook, högerregeringen talade om att stänga ned sociala medier och självklart fler poliser. Polisstyrkan ökade från 6 000 poliser till 16 000.

Ingen talade om att det i Totenham är den plats där barnfattigdomen är den fjärde högsta i London. Att arbetelösheten är 8,8 procent, att det på varje ledigt jobb går 54 sökande.  Av Englands 50 miljoner invånare lever 25 procent, 12,5 miljoner i fattigdom och botten är inte nådd, värre blir det när de beslutade nedskärningarna nu genomförs.

Högerregeringen ropar på hårda straff mot plundrare, men vad är det som stjäls, mat och blöjor. De är kriminella säger regeringen, de är hungriga säger jag.

Högerregeringen under Cameron i England låter på samma sätt som Sverigedemokraterna här hemma.

Enligt dem handlar det inte om sociala problem utan om slödder som måste uppfostras.  Det handlar inte om fattigdom utan kultur, enligt dem.

Svaret på bränderna blev gummikulor, fängelse, batonger och pepparspray. Barn och unga sätts i fängelse för vad de skrivit på facebook, en politik värd den värsta diktatur. Kalla in armen skjut plundrarna på plats sa en högt uppsatt högerpolitiker.

Att detta för att skymma vilka de verkliga plundrarna är, de som tömmer företagens konton och delar ut aktier till de rika samtidigt som arbetare förlorar jobbet

De som stulit en vattenflaska får 6 månader, den som förskingrat miljarder får fallskärm, det samhället lever vi idag.

Att bara skicka in polis i förorten som lösning är som att släcka elden med bensin.

Vad som brinner i London är resultatet av ett ensidigt klasskrig som inleddes av Thatcher och fortsatt av varenda regering sedan dess.

Hos högerregeringen och de lokala socialdemokraterna här hemma är tongångarna inte lika skarpa men pekar åt samma håll.

Poliser är enligt dem lösningen på alla problem.

Ett tips från oss är därför att istället för att föra in mer poliser i förorten, placera dem utanför de kommunala bolagens chefer och direktörer som nu utreds för korruption och mutor.

Med tanke på den kriminella kultur som verkar finnas i de kommunala bolagen i Göteborg så borde vi placera poliser på varenda styrelsemöte, eller varför inte sätta upp kameraövervakning likt på fiskväderstorget.

Dagens situation för unga har varit alarmerande länge. Varningsklockorna har avlöst varandra med sjunkande studieresultat och utlaghet.

Det ökade våldet är inte en enskild händelse utan visar på ett hårdare samhällsklimat.

I nedskärningarna och krisens spår ser vi hur våldet ökar. Därför måste detta tas på allvar av ansvariga politiker och ungas delaktighet och trygghet prioriteras.

Men istället möts vi av lögner och politiker som blundar för sitt egna ansvar.

När lögnen blir sanning. Politiker får oemotsagda stå och vräka ur sig lögner i TV, tidningar.

Senast i debatt påstår de att de inte skär ned utan satsar. Men en lögn blir inte sanning bara för att det upprepas.

Ett samhälle med sociala problem och fattigdom kan bara lösa problemen med att omfördela resurserna.

Sverige går in i den ekonomiska krisens andra rond i ett betydligt sämre läge än 2008. Arbetslösheten har ökat och de som har jobb har oftare osäkra anställningar och lägre löner. Att redan nu bygga en fight back rörelse för att visa att vi vägrar betala krisen.

Rättvisepartiet Socialisterna försvarar inte bilbränderna men vi förstår dem. Men vi vill peka på att situationen inte blir bättre av att grannes bil brinner upp.

En granne vars levnadssituation är densamma som oss andra. En bil som kanske saknar försäkring, används för ens levebröd eller ta barnen till skolan. Det är inte grannen som skapat situationen utan politiker.

Vad som brinner är ett resultat av klassamhället.

Vad som brinner är ilskan över att vi ska betala för en kris skapad av spekulanter, nyliberala politiker och bankirer.

Men det är inte en medveten handling, den är spontan. Det är inte någon medveten systemkritik och politisk handling från de unga i förorten, istället är det utlopp för spontan frustration.

Rättvisepartiet Socialisterna vill omvandla denna spontana frustration till ett organiserad och medveten kamp för förändring.

Det är dags för förortens befolkning att förklara krig inte mot varandra utan mot högerpolitiken och klassamhället som tvingat in oss i detta och tillsammans resa oss ur det.