Sommarläger: 100 år sedan storstrejken, besök från Lagenaarbetarna

- Den 4 augusti 1909 inleddes storstrejken i Sverige. 300 000 arbetare tog strid i vad som beskrevs som den största strejken i något land fram till dess. Arbetare över hela Europa samlade in pengar och gav stld till strejken.
Det sa Per Olsson i sin inledning om storstrejken på Rättvisepartiet Socialisternas sommarläger. Mötet på söndag eftermiddag var en av flera höjdpunkter på ett läger i fantastisk sommarvärme.

- Arbetsgivarna hade sökt revansch efter den framgångsrika tre dagars politiska strejken 1902. Civilminister Hamilton beskrev Sverige som ”strejkernas, bojkotternas och lockouternas land” med ”världsrekord” i strejker. Trots att strejken slutade i nederlag – LO-ledningen saknade både tydliga krav och en strateg för seger – var den en fantastisk uppvisning i arbetarklassens styrka, underströk Per Olsson.

Elin Gauffin berättade i sin inledning att Rättvisepartiet Socialisterna kommer att fortsätta uppmärksamma 1909, med möten och i artiklar i Offensiv.
- Vi måste dra lärdomar av kampen då och idag. De fåtal strejker vi sett de senaste åren har varit resultatet av ett ökat tryck underifrån. Sopgubbarna, Lagena, hamnstrejkerna har visat arbetarna måste organisera för kamp, med kollektiva och demokratisk kontroll underifrån. Strejken måste vara aktiv och i ampen för jobben gäller att agera direkt när varsel och attacker kommer från arbetsgivarna, sa Elin Gauffin.

Flera mötesdeltagare med viktiga egna erfarenheter talade på mötet.
- Arbetare tvingas utveckla kampmetoder på grund av fackets passivitet. LO-Tidningen har nu en viktig artikelserie om fackets kris och medlemstapp. Men istället för att se ledningarnas ansvar – att man inte tagit strid mot högern – verkar man lägga ansvaret pådem som gått ur facket, sa Per Johansson, känd fd ordförande för tunnebaneförarnas fack.

Luis Gutierrez som arbetat sju på Lagena i Jordbro, talade också på möte. Också Claudio Prado Frias från Lagenaarbetarna deltog.

- Företaget varslade först 34 personer i december, bland med en felinvestering som orsak – en investering vi i förväg sa inte skulle lyckas. Samtidigt skulle vår arbetsbörda ökas från 12 ton till 15 ton per dag. När sedan nya varsel las i maj hade vi mnga diskussioner. Vår slutsats var att det är v som är facket – vi måste själva kämpa för förändringar, inte bara några få representanter, berättade Luis Gutierrez, som också tog upp om den fortsatta kampen.
På mötet samlades också drygt 2 200 kronor in till Lagenaarbetarna.

Lägerredaktionen

Sommarlägret har börjat

Nu har Rättvisepartiet Socialisternas sommarläger inletts i Stockholm skärgård. Sommar, sol och socialism är den bästa kombinationen och vädret är fantastiskt med uppemot 30 grader i luften och 20 grader i vattnet.

Från Göteborg deltar 22 personer. Första dagens stormöte handlade om masskampens Iran – Vilken väg för den nya revolutionen. Diskussionen inleddes med tre talare Kristofer Lundberg, Farunde, och Per-Åke Westerlund.

Kvällen bjöds på kampsport, grill, bad och bastu. Sent inpå natten pågick fortfarande diskussioner.

För ett socialistiskt Iran

Med livet som insats fortsätter massrörelsen mot den islamiska regimen. Dödsantalet stiger när massorna trotsar ayatolla Ali Khameneis demonstrationsförbud i Teheran. I rädsla för rörelsens radikalisering ökar statens repression. Över hundrafemtio personer har dött de senaste dagarna, tusentals har skadats svårt och det talas om att tre tusen har fängslats. Men detta stoppar inte rörelsen. Det är en otrolig heroism som utspelar sig på gatorna i Iran. Detta är i sig ett tecken på att man tror på sin styrk att segra.

Tusentals demonstranter har hamnat i våldsamma konfrontationer med polis och militär. Över världen har chockbilder sänts på unga demonstranter som förblöder på gatorna efter att den hatade Basiji milisen öppnat eld. En av de värsta bilderna är en gravid kvinna som skjutits i magen, läkare som opererade den döda kvinnan i hopp om att rädda barnet märker att skottet gått rakt igenom barnets kropp.

Vid fredagsbönen sa Ayatolla Khamenei att de som demonstrerar själva får ta konsekvenserna. Även Ahmadinejads språkbruk hårdnade när han benämnde demonstranter som terrorister i direktsänd tv. Då förstod många att regimens styrkor skulle bli allt våldsammare. Efter lördagens demonstration vid Teherans universitet som samlade två tusen studenter sa stadens polischef Ahmadreza Radan att ”man beslutsamt kommer agera mot olagliga demonstrationer”. Sedan har man placerat ut polis och militär beväpnade med automatvapen och påkar. Regimen vill med massiv polisstyrka skrämma folk till tystnad, än så länge utan effekt. Miljoner har fortsatt strömma ut på gatorna. På gatorna byggs barrikader för att stoppa polis på motorcyklar.

På söndagen demonstrerade fortfarande närmare en miljon på Teherans gator. Polisen har gått till attack med tårgas, stålbatonger och knivar. Regimens trogna islamiska styrkor har även öppnat eld mot demonstranter. Tonen från regimen blir allt hårdare för att sätta stopp för massrörelsens framväxt.

Oavsett utgången kommer Iran inte att kunna återgå till den situation vi såg före den dag då miljoner strömmade ut på gatorna i den största massrörelsen sedan revolutionen 1979. Det är en explosion av kamp vi sett.

Men att demonstranter trotsar polis och militärs kulor, batonger och knivar kommer inte sprunget ur timma intet. Det är ett hat uppbyggt under trettio år av förtryck. Regimen har sedan sin tid vid makten avrättat 120 000 människor. Den undertryckta ilska vi sett blossa upp de senaste veckorna och är inte ett uttryck i stöd för Mosavi. Det är ett utryck av ilska mot regimen och allt vad den representerar. Det är all den ilskan vi sett svämma över gatorna i Iran.

Det är en rörelse som startade med studenternas revolter 1999, som fortsatte med arbetarnas strejker och demonstrationer sedan 2004 och fram till idag. Vi har sett massiva strejkrörelser hos Teherans bussförare, lärare, sockerrörsarbetare, texstilarbetare och bilarbetare. De har bildat sina egna fackliga organ, där man valt sina representanter och beslut om strejker och protester demokratiskt. Fängslanden och repression av dess ledare har inte knäckt dem. 2005 inleddes en nationell strejkdag. Första maj demonstrationer har trotsat demonstrationsförbud. Modet från arbetarklassen och studenter har visats gång på gång.

Den iranska regimen organiserade valfusket för att visa omvärlden vilken seger det var för Ahmadinejad som varit så kritiserad. Ahmadinejad utryckte själv ”att valet var en seger mot omvärldens kritik av Iran”. Men det blev inte som regimen tänkt sig. De släppte lös vad som kan vara början på en ny iransk revolution. De senaste händelserna i Iran kan markera början på en helt ny politisk situation och början på en revolution som kan förända läget i hela Mellanöstern.

Ayatola Khamenei som först gick ut och stödde Ahamadinejad, sa att inget valfusk ägt rum, att alla skulle sluta upp bakom presidenten. Då rörelsen trotsade detta pressades man till eftergifter och gick med på att räkna om några röstlokaler. Nu har Irans väktarråd medgett att vissa felaktigheter i presidentvalet skett. Allt detta kan bara ses som eftergifter för rörelsen i hopp om att stoppa protesterna.

Men varje steg tillbaka från regimen ses som ett öppnande, en försvagning vilket öppnar upp för ökat självförtroende för rörelsen. Mosavi är själv en representant för regimen och inget alternativ även om han fått en viss del anhängare från framförallt medelklassen. Men slagord och banderoller visar att rörelsen är beredda att gå längre utan honom. ”Våra kamrater dog inte för förhandlingar” stod det på plakaten på söndagens demonstration, bilder på Khomeni har eldats på demonstrationerna, moskéer har bränts ned, militärposteringar har attackerats och en bomb detonerade vid Khomenis grav, detta kan bara ses som att rörelsen utrycker mer än ilska över valet. I rörelsens tidiga skede var många klädda i grönt, det är något som i dagsläget blir allt mer sällsynt.

Mosavi försöker också hålla tillbaka rörelsen, till exempel så försökte han avblåsa onsdagens demonstration som samlade två miljoner och innebar en ny brytpunk i rörelsens utveckling. Reformistiska pro kapitalistiska Mosavi är väl medveten om rörelsens potential och därför livrädd för den.

Han är medveten om att rörelsen på gatan kan radikaliseras och utvecklas till en massrörelse som lätt kan fälla regimen.

Det är därför möjligt att Mosavi sluter en överenskommelse med regimen för att undvika en revolution. Det är därför viktigt att redan idag varna för de reformistiska ledarnas svek.

Massrörelsen har förändrat hela det politiska läget. Basiji polisen som öppnade eld mot studenter tvingades fly, jagade av hundratals demonstranter. Detta visar hur man tappats rädslan för regimen.

Men hur stora demonstrationerna än blir så löser de inte den verkliga frågan om makten. Om vem som kontrollerar statsapparaten. Den avgörande frågan är om arbetarklassen sätts i rörelse och fackföreningarna utlyser en generalstrejk. Inte mot valet, utan mot hela den islamiska regimens existens. En generalstrejk är det värsta regimen fruktar, det var det som fällde Shahen 1979. Att 100 000 bilarbetare gick ut i strejk i torsdags är ett tecken som måste välkomnas.

Risken för blodiga sammandrabbningar är överhängande och arbetarklassen måste därför organisera sitt eget självförsvar. När Shahen störtades kunde man med klassappeller till polis och militär vinna över dessa och stadsmaktens förtryckarorgan föll samman. Men situationen ser annorlunda ut idag. Den islamiska regimen har miliser knutna direkt under sig, dessa soldater ser sitt kall till islam och är beredd att gå i döden som martyr. Det är därför en viktig fråga om beväpning i självförsvar. En beväpning av arbetarrörelsen skulle inte vara en förberedelse till krig utan att med vapen i hand försvara sig mot regimens säkerhetsstyrkor. Denna beväpning måste kontrolleras av fackföreningar och kommiteer på arbetsplatser, i bostadsområden och på universiteten.

Rättvisepartiet Socialisterna och vår internationella organisation CWI – Committe for a Workers International ser dock den mest akuta fråga som behovet socialistiskt massarbetarparti för arbetarklassen. Ett parti kapabelt att leda kampen till seger.

Massrörelsens svaghet är just avsaknaden av revolutionära masspartier. Men som marxister kan vi inte uppmana massorna att inte protestera på grund av avsaknaden av ett massparti. Revolterna kan inte vänta på att partiet byggs, kampen är här och nu. Massorna kan fälla regimen utan ett eget parti, men de kan inte behålla makten, det visade revolutionen 1979. Därför är det ett skriande behov av att inleda uppbygget av ett massarbetarparti.

Förutsättningarna för detta är bättre än på länge i Iran. De radikala skikten av arbetare och studenter kommer att söka efter ett revolutionärt socialistiskt alternativ.

Utan ett revolutionärt parti som kan leda kampen till seger kan kampen mot den islamiska regimen bli lång och utdragen. Arbetsplatser måste länkas samman med studenterna, söka sig allierad med medelklassen och knyta sin kamp till de fattiga på landsbygden.

Ett arbetarparti är arbetarklassens minne, utan det minnet är många misstag dömt att återupprepas. Utan ett revolutionärt massparti kan inte mullornas kapitalistiska diktatur störtas och ersättas med en socialistisk republik.

Kristofer Lundberg

Mixgården räddad – Så vanns kampen för ungdomsgården

Att politikerna i SDN Lärjedalen i tisdags förra veckan backade från nedskärningarna visar att kamp lönar sig. Det går att vinna över nedskärningspolitiker. Glädjen i Hammarkullen är stor efter att beskedet om att nedskärningsplanerna dras tillbaka.

Att Mixgården slipper nedskärningar visar en sak – kamp lönar sig. Hade inte protesterna inletts hade Mixgårdens sex timanställda försvunnit, gården hade stängts under sommaren och delar av verksamheten helt lagts ned då socialdemokratiska majoriteten ville spara 1,5 miljoner kronor.

Direkt efter att planerna på nedskärningar offentliggjorts föddes en motreaktion, protesterna lät inte vänta. Ungdomarna på Mixgårdens svar blev genast ”Vi måste göra någonting”.

Ungdomarna startade en namninsamling med krav på stopp för nedskärningarna. På Mixgården är gemenskap och solidaritet en viktig faktor i arbetet och ungdomarnas svar var genast, ”vi kämpar även för Hjällbo och Bergum”.

Personalen på de tre fritidsgårdarna skrev konsekvensbeskrivningar om vad stängda ungdomsgårdar och nedskärningar skulle betyda för ungdomarna och Lärjedalen.

I samband med det bjöds också politikerna ut för att stå till svars på fritidsgårdarna.

I Hammarkullen hölls det största mötet med 150 personer. Det var unga som dagligen besöker Mixgården, ungdomar som besökte gården som yngre, boenden, föreningar, kyrkan, Rättvisepartiet Socialisterna.

Hammarkullen var återigen på fötter för att försvara Mixgården. I Hammarkullen har man en stolt kamptradition och många är engagerade på sin front men när behovet kommer enas man som en kraft.

På mötet med politikerna besvarade man deras argument en efter en. Deras förberedda försvar totalt smulades sönder av motargument.

Vi måste spara, sa de i kör.

Detta är ingen besparing, att skära ned på ungdomar idag kostar samhället betydligt mer i framtiden såväl mänskligt som ekonomiskt. Enda besparingen är att skuta till pengar. Mixgården spelar en viktig roll för de unga i området.

Det finns inga pengar, hördes gång på gång.

Det finns pengar i samhället, problemet är att de är orättvist fördelade. Vi har sett en omfördelning från fattig till rik, från offentligt till privat. Samtidigt har pengar från staten till kommuner och landsting minskat. 50 miljarder har staten öronmärk till ”bankakuter”, var är ”kommunakuterna”. SDN måste kräva pengar av kommunen för att täcka utgifter och kommunen måste kräva pengar av staten.

Efter mötet kontaktades politiker och tjänstemän nästan dagligen av brev och telefonsamtal från upprörda ungdomar och Hammarkullebor. Arbetsplatser i Hammarkullen som förskolor skrev protestbrev och insändare.

Rättvisepartiet Socialisterna hade under Hammarkullekarnevalen ett tält på området där ett 20 tal medlemmar under 36 timmar på tre dagar samlade in över 1 200 namn för Mixgården och informerade om planerna på nedskärningar. Fritidsledarnas fackliga organisation SKTFs Göteborgsordförande var en av de som gav sitt stöd till kampanjen.

När socialdemokraterna skulle ha torgmöte i Hammarkulle inför EU valet, protesterade ett tiotal ungdomar runt deras tält ”ni kommer bara hit när det är val” sa en ”eller för att lägga ned och göra nedskärningar” sa en annan. Utan tvekan var det Mixgården som var den heta frågan och socialdemokraterna hade svårt att förklara sig. ”Varför gör ni er till offer, man blir inte kriminell för att man inte har en fritidsgård”, sa Sheriye Heidari, men inte utan att var oberörd av de arga ungdomarna.

.

En vecka innan SDN möte deltog ungdomar, fritidsledare, medlemmar i RS och andra på ett ”dialogmöte” med politikerna där protester återigen fördes fram mot nedskärningarna.

Medlemmar i RS Hammarkullen knackade en helg 600 dörrar där vi berättade om nedskärningsplanerna och hundratals personer skrev på våra protestlistor som nu var uppe i över 2 000 namn.

Hela Hammarkullen affischerades med Rädda Mixgården och flera personer tog själva affischer för att kopiera och hänga upp.

Och slutligen, den dagen då politikerna skulle ta beslutet demonstrerade ett hundratal ungdomar till SDN möte från Hammarkullen till Hjällbo och 72 personer deltog på mötet.

”Aldrig tidigare har jag sett ett sådant engagemang i en lokal fråga, det har hållit mig vaken om nätterna”, konstaterade SDN ordförande Shadiye Heydari (s). Hon erkände också att politikerna backade för just protesterna.

Tjänstemännen fick i uppdrag att utforma ett nytt besparingsförslag där fritidsgårdarna inte hotas. Men SDNs möte förannonserade också att nya större nedskärningar kommmer i Lärjedalen nästa år med tanke på kommunens budget. Rättvisepartiet Socialisterna kommer dock vara beredda på fortsatt kamp. Vi vill inte se några som helst nedskärningar i våra förorter och arbetarområden.

80 personer firade segern på Mixgården och på torsdag hålls en grillfest för att fira att att man besegrade nedskärningspolitikerna.

- Vi har vunnit en viktig seger, hoppas att detta har satt ett exempel för andra att kämpa, säger Amer Mohammed Ali.

Shadiye Heydari (s) och Jörgen Nordqvist (mp) andra viceordförande SDN som tidigare på möten och i media benhårt försvarat nedskärningarna fick erkänna sig besegrade och ge vika för protesterna. Som Offensiv tidigare skrivit försvann 200 fritidsgårdar under 90talskrisen. På fritidsgårdarnas riksorganisation varnar man för att mellan 20 och 25 procent av verksamheten försvinner nästa år. Kampen för Mixgården sätter exempel för fler att följa.

Kristofer Lundberg

Lyckat midsommarfirande i Hammarkullen

Midsommarledigheter gjorde att inga utåtriktade aktiviteter ägde rum i helgen för Rättvisepartiet Socialisterna. Istället firades Midommarhelgen med grill och Volleyboll.

På midsommarafton hölls dans runt midsommarstången i Sandeslätt i Hammarkullen . Tillställningen uppskattades av alla som deltog, speciellt av barnen som bjöds på glass av hyresgästföreningen i Sandeslätt.

På midsommardagen organiserade RS Hammarkullen grillning som efter mat, dryck och volleyboll avslutades sent inpå natten. För de som inte var intresserade av volleyboll diskuterades revolterna i Iran och hur RS kan genomföra solidaritetsarbete.

Svensk asylpolitik – Samtal och debatt

Tisdagen den 16 juni hölls en debatt i Hammarkullens Folkets Hus om asylpolitiken och rasismen i Sverige. Inbjudna var samtliga riksdagspartier, samt Rättvisepartiet Socialisterna då de är starkt förankrade i Hammarkullen och drivande i frågor som asyl och antirasism. Debatten arrangerades av Iranska flyktingars riksorganisation och Asylrörelsen, 150 personer kom till debatten.

Samtliga partier hade tackade ja att delta på debatten. Men den 16 juni 15 minuter innan debatten ska börja kommer det ena sms:et efter det andra om förhinder att delta. När debatten väl började fanns endast Rättvisepartiet Socialisterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet representerade. Trots detta blev det en bra diskussion och debatt.

Kristofer Lundberg från Rättvisepartiet Socialisterna inleder debatten med att ställa frågan till publiken ”tror ni att intresset hade varit lika svagt och stolarna från partierna lika tomma om det hade varit innan valet”. Samtliga i publiken nickar instämmande, ”hade det varit val hade partierna velat trängas för att få komma till förorten och fiska röster, men nu är valet över och inte ens en så viktig fråga som asyl och rasism intresserande”.

Mats Centerpartiet inledde med att tala om behovet av EU, på en direkt fråga från Kristofer RS om C var beredda att driva kravet på Flyktingamnesti var svaret, ne j istället var det arbetskraftsinvandring som var alternativet för C.

Erik från Kristdemokraterna, sa att ”EU är en garant för fred” och ” vi behöver EU för att få fram en mer gemensam asylpolitik. Att alla länder i Europa måste ta sitt ansvar”, ”EU är i sig ett steg framåt” menade Erik.

Kristofer RS, svarade med att ”Jag ser snarare EU som en del av problemet, inte en del av lösningen. EU har allt mer kommit närmare en gemensam asylpolitik, steg för steg har man närmat sig varandra och resultatet har blivit högre murar och försämrad rätt till asyl. Resultatet av en mer gemensam asylpolitik har varit försämrad asylrätt”. Kristofer gav tydliga exmpel på försämringar som Dublinförordningen, Schengelnavtalet och nya återvändandedirektiv.

Erik kontrade med att säga ”att det är lätt för den extrema vänstern att sitta och kritisera” men menade att Rättvisepartiet Socialisterna inte hade några lösningar.

- Vi sitter inte bara och kritiserar, vi är aktiva varje dag. Vi har hjälp till att hitta lägenheter till gömde, dagis och skolplatser, vi har deltagit i blockader som stoppat utvisningar och flera av de protester vi tagit initiativ till har gett uppehållstillstånd. Vår lösning är inte bara rösta på oss, utan är masskamp tillsammans med andra. Det behövs stora protester för att pressa makthavarna till reträtt. Det behövs en asylrörelse likt Flyktingamnesti som tvingade fram asyl åt 16 000 personer 2005. Asylrätten är avskaffad och måste återinföras. Endast 6 procent fick asyl fjärde kvartalet 2008, konstaterade Kristofer.

Mats från Centerpartiet, svarade på en fråga från publiken. En man berättade om att han varit 9 år i Sverige, är gift med en svensk medborgare, har två barn födda här men att Migrationsverket vill utvisa honom till Iran, Mats svar var ”Du måste lita på att Migrationsverket tagit rätt beslut”?

Från golvet kom flera skrämmande berättelser, ”min man och mina barn är utvisade till Afghanistan”, ”jag är lämnad ensam kvar min man är utvisad och står på tur, Migrationsverket struntar i hur farligt det är att vara kvinna i Afghanisten”, ”jag har varit flera år i Sverige, jag har jobb men de vill utvisa mig till Irak”, ”9 år i Sverige, 9 år. Vad har jag var att återvända till i Irak. Mina barn har bara sett Sverige hur ska de kunna leva i krigets Irak”. Vittnesmål efter vittnesmål kom från publiken om hur svårt det är för asylsökande och papperslösa i dagens Sverige.

Alicia en kvinna från publiken tog upp om faran med extremhögern och faschistiska partiers framväxt i Europa. Erik och Mats menade då att ”det är tur att det inte är så stora i parlamentet, medan Kristofer pekade på ” att faran med extremhögern är inte hur stora de är i EU parlamentet utan att de stora etablerade partierna tar efter deras politik”. Kristofer gav exmpel på sverigedemokraterna ”de sitter inte i riksdagen, men deras politik har ändå tagit sig dit, moderaterna och folkpartiet tävlar om sd väljare genom att lägga det ena rasistiska förslaget efter det andra och socialdemokraterna följer efter.

Att så många som nära 150 personer kom till debatten visar hur viktig frågan om asyl och antirasism är. Vi kommer fortsätta kampen för asylrättens återinförande.

Tofig Mohammadi (Iranska flyktingars riksorganisation)

RS Göteborgs veckomöte: Revolt i Iran

Iran: Största massrörelsen sedan revolutionen 1979

Sedan den sittande presidenten Mahmoud Ahmadinejad deklarerat att han vunnit i den gångna helgens presidentval i Iran har massprotesterna avlöst varandra. I måndags demonstrerade uppemot två miljoner på huvudstaden Teherans gator. Det var den största demonstrationen i Iran sedan revolutionen för 30 år sedan.

Inte sedan den iranska revolutionen 1979 har så många vågat sig ut på gatorna. I syfte att vinna tid och med hopp om att proteströrelsen ska ebba ut har Väktarrådet, en slags religiös överregering, lo­vat att räkna om vissa valröster. Men den lilla eftergiften under galgen kommer för sent och är inte tillräcklig för att ta udden ur masskampen.
Väktarrådets besked om omräkning bekräftar dock att protesterna har splittrat de styrande.

De styrande blir allt mer desperata och isolerade. När en diktatorisk re­gim hamnar under en sådan press från massorna som den iranska har gjort tenderar den att splittras upp i två fraktioner. Den ena säger ”Mer repression, om vi genomför reformer får de självförtroende och vi får handskas med en revolution”. Den andra säger ”Vi måste genomföra reformer, annars får vi en revolution”.
Men under kampens gång har demonstrationerna radikaliserats. Inte heller Ahmadinejads huvudmotståndare i valet, Mir Hossein Mousavi, har kontroll över massrörelsen.

Regimanhängarnas våld och statens repression samt censur har skärpt motsättningarna. Minst sju  demonstranter dödades i måndags. Uppgifter gör också gällande att demonstrerande studenter ska ha dödats dagen innan..
De iranska massorna kan bara lita till sin egen styrka och solidaritet. För att ta kampen till en ny nivå, med storstrejker och andra massaktioner för att splittra statens och islamisternas styrkor, krävs att arbetarna och de fattiga organiserar sig.
Vad vi ser kan vara inledningen av ny iransk revolution, denna gång mot ayatollornas diktatur.

Arbetarkampen i Iran har trappats upp de senaste åren. Sedan Ahmadinejad tillträdde 2005 har tusentals arbetarprotester registrerats. Arbetarle- dare har fängslats och mördats. Men trots den brutala repressionen har protesterna ökat. Massprotesterna och den ekonomiska krisen har ­öppnat en spricka inom den härskande klassen, vilket valrörelsen gav många exempel på. Presidentkandidaterna kritiserade varandra öppet i direktsänd TV. Anklagelserna har varit grova om korruption och valfusk.

Till årets val godkändes endast fyra kandidater av det 16 man mäkti­ga och högsta beslutande organet – Väktarrådet – tillsatta av ayatolla Khamenei som högsta beslutsfattare. Kandidater som godkändes var den sittande presidenten Mahmoud Ah­madinejad, Mir-Hossein Mousavi som var premiärminister 1980-88, Mehdi Karroubi och Mohsen Rezai som tidigare ledde det ökända revolutionsgardet.
Media har beskrivit det som ett val mellan framförallt ”reformisten” Mo-usavi och den konservative Ahmandi-nejad. Samtliga kandidater var dock godkända av regimen, inga verkliga “reformister” skulle släppas fram. Alla fyra är rika politiker, lojala mot regim­en. 471 kandidater förbjöds att ställa upp och inga kvinnor tillåts att delta. Mousavi tillhör dem som tror att regi­men är hotad om förtrycket får fler att vända sig emot diktaturen.

Mousavi har framförallt lyckats vinna stöd från storstädernas medel­klass som har tröttnat på Ahmadinejad. I själva verket är det inte fråga om ett stöd för Mousavi, utan om ett hat mot Ahmadinejad.
Ahmadinejad gick till val 2005 med populistiska löften om minskad korruption, lägre inflation och arbetslöshet och en rättvis fördelning av Irans oljetillgångar. Sedan dess har fattigdomen, inflationen och korruptionen ökat, samtidigt som repressionen har ökat mot arbetarklassen.

Alla kandidaterna är själva ankla­gade för korruption. Iran är ett av världens mest korrumperade länder. Mullorna har ägnat sig åt stöld och mutor i stor skala. Regimens anhängare har berikat sig samtidigt som fattigdomen bland arbetare och bönder ökat i krisens spår. Befolkningen svälter, det är inte ovanligt att en vanlig arbetare har två jobb för att överleva. Den genomsnittliga lönen är inte tillräcklig för att klara en normalfamiljs matkostnader. Den ekonomiska kris­en har betytt hög inflation och arbets­löshet.

Detta är de avgörande orsakerna till protesternas omfattning, även om valet blev dess utlösande faktor.
Även om Mousavi hade kammat hem segern är den politiska skillnaden marginell. Han ansvarar själv för massakrer på tiotusentals studenter under sin tid som premiärminister.

Dessutom är det ayatolla Ali Khamenei som sitter på den verkliga makten. Han kontrollerar utrikes- och säkerhetspolitiken, ut­ser chefer för rättsväsendet, statliga teve, militären samt det Väktarråd som har vetomakt över parlamentets lagstiftning och väljer vilka som får ställa upp i val. Khamenei uppmana­de först alla att respektera valresultatet och ställa sig bakom regimen, men har nu tvingats säga att vissa röster ska räknas om.

Kampen idag gäller varje demokratiskt krav, rätten till mötesfrihet, rätten att demonstrera och strejka, rätten att organisera sig i partier och fackligt, för fria och demokratiska val.

Men kampen för demokrati måste för att kunna segra förenas med kampen för att störta kapitalismen – för socialism. Det krävs ett aktionsprogram för såväl demokratiska fri- och rättigheter som sociala förbättringar (arbetstidsförkortning, bostäder, utbildning och sjukvård) och socialistisk produktion kontrollerad av arbetare och bönder.
När arbetarklassen kliver in är regimens dagar räknande, vilket revolutionen 1979 visade.
Shahens regim hade precis som dagens en stor kontroll- och förtryck­arapparat som kontrollerade befolkningens minsta steg. Shahen hade till sitt förfogande repressionens alla verktyg, militär, polis, och en hänsynslös säkerhetspolis. Men dessa smulades bokstavligen sönder av arbetarnas och de fattigas beslutsamma kamp.
Arbetarna och de fattigas revolution i Iran störtade shahen, men kom tidigt att kidnappas av islamister. De som stått i ledningen för revolutionen förföljdes, fängslades, torterades, mördades eller drevs i landsflykt.

Ett socialistiskt genombrott i Iran skulle snabbt ge inspiration till arbetare och fattiga i närliggande länder.
Men vad som krävs är en massrörelse i hela landet.

De socialistiska och kommunistis­ka partierna i Iran borde tillsammans med andra arbetarorganisationer och fria fack samlas runt ett gemensamt program, med utgångspunkten att samordna protesterna i hela landet och med ett socialistiskt aktionsprogram sätta upp målet att störta mullornas diktatur.
Kristofer Lundberg

Politikerna backar. Skjuter till pengar till Mixgården

100 personer demonstrerade från Hammarkullen till sdn möte i Hjällbo. ”Hammarkullen reser motstånd”, ”vad vill vi ha mixgården kvar” ropades talkörerna längst marschvägen. ”Unga ska inte betala krisen” och ”säg hey säg ho säg rör inte våran gård”.

72 personer deltog senare på sdn möte som backade och sköt till 300 000 kr för mixgårdens sommarverksamhet, de backar även på de andra nedskärningarna 1,2 av 1,5 miljoner backar de från. Det är en näst intill total seger. Detta följdes av jubel och kramar hos de unga som samlats på mötet. SDN ordförande Shadiye Heydari (s) fick erkänna ”Vi backar för ungdomarnas påtryckningar”.  Hon sade också senare att ”jag har aldrig i hela min politiska karriär varit med om ett sådant tryck, jag har inte kunnat sova på nätterna”.

Ari Amin (bild nedan) medlem i Rättvisepartiet Socialisterna i Hammarkullen konstaterar senare att ”De kände pressen, de hade aldrig räknat med detta motstånd. Men vi kämpar inte bara för Mixgården utan mot alla nedskärningar i området. Detta var en viktig seger, vi hoppas det inspirerar andra att kämpa”.

Kristofer Lundberg

Ungdomarna beredda till strid, besegrade politikerna

Jag demonstrerar för mixgården. Vi vill ha verksamheten öppen i sommar, säger Ghambar Rustum som jublade när politikerna backade. Vi lyckades alla våra protester har gett resultat.

Erdam Mustafa var en av de närmare 100 Hammarkullebor som deltog i demonstrationen för Mixgården. På demonstrationen säger han till Offensiv att han är beredd att slåss för mixgården. Vi är beredda att kämpa. Efter sdn mötet när politikerna backat var Erdam glad och säger kamp lönar sig.

Vi är jätteglada nu när politikerna backar. Vi trivs på Mixgården. Det är en trygghet. Det är inte vår kris. Vi kämpade för alla ungdomars trygghet, säger systrarna Umkalthum, Zainab och Hajer Al Saidan som också demonstrerade för fritidsgården.

Foto och intervju Kristofer lundberg

Rör inte Mixgården, Hammarkullen reser motstånd

Mixgårdens verksamhet hotas av nedskärningspolitiker, men ungdomar och boenden i Hammarkullen är beredda att ta strid mot nedskärningarna. Idag tisdag demonstrerar man från Hammarkullen till SDN möte i Hjällbo där politiker kommer ta beslutet om Mixgården.

Skolor och fritidsgårdar, vård och omsorg, förorter och arbetarområden är de som ska stå för notan när kommuner och landsting ska ”spara”.

Rättvisepartiet Socialisterna är tydliga ”barn och ungdomar ska inte betala kapitalismens kris”. Det som sparas idag blir dessutom en utgift imorgon. Att skära ned på fritidsgårdar är som att be om extra utgifter i form av omhändertagande, skadegörelse och kriminalitet. Inte för att fritidsgården ligger i en förort utan för att alla rapporter pekar på att fritidsgårdar har en brottshämmande verksamhet.

- Att stänga Mixgården under sommaren skulle bli som att stänga dörren i ansiktet på de unga, som ungdomsledaren Teddy Paunkoski sa på ett möte i Hammarkullen.

- Frågan är om politikerna förstår vilket viktigt arbete som vi gör. Vi gör så jävla mycket mer än lämnar ut pingisrack, som Lina Renholm-Nyby tidigare sa till Offensiv.

De 20 procent av budgeten som politikernas förslag på besparingar utgör skulle vara ett dråpslag mot Mixgårdens verksamhet. Med dessa nedskärningar försvinner sex timanställda vilket i praktiken betyder nedlagd dans, musik och fotboll. Timledarna är helt avgörande för verksamheten. För de som söker sig till gården finns det inget annat. Detta blir en jätte frustration för de ungdomar som ser Mixgården som ett andra hem.

Det rimmar också illa om man ser på hur mycket kommunen talar om arbete med brottsförebyggande och arbete mot kriminella gäng. Finns det då någon koppling mellan avsaknaden av ungdomsgårdar och kriminella gäng?

Ja alla rapporter visar att så är fallet. Håkan Staffin och Nikalaos Kaotakis vid Örebro universitet har lagt fram en studie som visar att ”ungdomar med någon form av sociala problem i högre utsträckning söker sig till fritidsgårdar”. En nedskärning på fritidsgårdar blir således en extra utgift i längden då kriminalitet och skadegörelse kommer i dess spår. En person som hamnar i kriminalitet kostar samhället miljoner varje år. Koutakis pekar i sin forskning ut att ungdomarna som behöver särskild stöttning finns på gårdarna, alltså är det här man ska satsa pengarna. Han påpekar också hur viktigt det är att man satsar på utvecklandet av goda fritidsgårdar. Där är Mixgården ett bra exempel.

Om man väger det mot den 1,5 miljoner som nedskärningen i dagsläget är behöver man inte vara ett mattegeni för att förstå att det inte är en besparing som politikerna planerar. Att skuta till pengar till fritidsgårdarna skulle vara en verklig besparing, både ekonomiskt och mänskligt. Det skulle dessutom vara en investering för framtiden.

Även andra rapporter talar samma tydliga språk. Forskarna Pia Andersson och Thomas Jordan från Göteborgs universitet kom för två år sedan med en studie om arbetet med fritidsgårdar i storstädernas förorter. Arbetet hade inriktat sig på just Hammarkullen och Mixgården. Deras rapport konstaterade att ”Mixgårdens arbete hade skapat en brottshämmande miljö”. Att ungdomsgårdens arbete var ”det bästa brottsförebyggande arbetet”.

Även Lasse Fryk som arbetar som lärare på socionom och lärarprogrammet i Göteborg menar att ”rapporten om Mixgården borde användas som en handbok för alla som studerar till lärare och fritidsledare”.

För de som bor och arbetar i Hammarkullen ser vi detta varje dag. Vilket otroligt viktigt arbete som personalen på Mixgården gör. Men för de politiker som inte rör sig i området borde i alla fall dessa rapporter tala sitt tydliga språk. Att en nedskärning på Mixgården inte borde vara ett alternativ.

Mixgårdens utgångspunkt i arbetet är samhällsengagemang och solidaritet. Man har skapat en tillvaro där ungdomarna känner sig trygga och där de trivs att vara. Den proffisionella personalen arbetar nära ungdomarna och med hela området. För vissa ungdomar är Mixgården dess enda trygghet, många är på gården varje dag. Det är mot den bakgrunden vi ska se den beslutsamhet att vilja kämpa för gården vi ser i Hammarkullen.

Kristofer Lundberg